Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

Kamp för sin rätt till utbildning

Det är större sannolikhet att en flicka i Sydsudan kommer att dö den dag hon ska föda barn än att hon får gå färdigt grundskolan. 17-åriga fredsambassadören Elizabeth vittnar om den viktiga förändring som kommer av att flickor får utbilda sig och följa sina drömmar. 

Stöd vårt arbete för att förhindra barnäktenskap och för att flickor i Sydsudan ska få gå i skolan. >>

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto:  Sofi Lundin/IKON

Elizabeth, 17 år, student och fredsambassadör. Foto: Sofi Lundin/Ikon


”… Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.”

 

 

 

När beväpnade män angrep Elizabeths by i december 2013, befann hon sig långt bort i säkerhet i Kenya. Hon och hennes faster hade rest dit, från hemlandet Sydsudan, redan 2008, för att Elizabeth tryggt skulle få gå i grundskolan.

Men kvar i hemregionen Duk var både Elizabeths mamma, pappa, fem systrar och tre bröder. De tvingades alla att fly för sina liv till grannregionen Twic East.

Kriget är bara ett av hindren
Krig och konflikt är bara en av de utmaningar som hindrar flickor från att gå i skolan och utbilda sig i Sydsudan. Så här beskriver Elizabeth, 17 år, själv situationen.

– Vi tjejer fostras tidigt in i kulturella omvårdnadsroller. Vår uppgift blir att finnas till för andra. Vi blir ofta utnyttjande, vi utsätts förbarnäktenskap, oönskade graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar, blir misshandlade, våldtagna och utsätts för annat sexuellt- eller psykologiskt våld, saker som alla har livslånga konsekvenser.

Flickorna går i förskolan Soda Alum i ett flyktingläger i Sydsudan. Många av dem har aldrig gått i skolan förut. I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

I flyktinglägret får många flickor sin första chans till utbildning. Vi arbetar för att ändra skadliga attityder mot flickor och förhindra barnäktenskap. Foto: LWF/IKON

Hennes beskrivning av flickors och kvinnors situation är inte överdriven. Sanningen är att tonårsflickor i Sydsudan löper tre gånger högre risk att dö i barnsäng än de har chans att få gå färdigt grundskolan. Flickor tas ur skolan när de når puberteten på grund av föräldrars rädsla för att döttrarna ska bli trakasserade och utsättas för övergrepp. Istället gifts flickorna bort för en avgift, så kallat brudpris, eller får stanna hemma för att hjälpa till i hemmet.

Elizabeth går i åttan. Hon berättar om sin egen klass som exempel.

– I min klass finns det tjugofyra pojkar men bara sju flickor. Alla våra systrar har varit tvungna att gifta sig, många av dem redan innan de fyllde femton år. De fick aldrig chansen att gå i skolan så som jag fick. Det fick inte min mamma, mormor eller mina mostrar heller.

Tvingad att stanna hemma
Under stridigheterna i Duk dog både Elizabeths morfar och farfar. Efter att Elizabeth rest hem för att vara med på deras begravningar var hennes pappa mycket tveksam till att låta henne resa tillbaka och avsluta sin utbildning i Bor. Han var ledsen över att ha förlorat både sin far och sin svärfar och nu ville han ha familjen samlad. Elizabeth berättar att hon förstod honom men samtidigt var hon orolig att han skulle börja göra upp planer för att gifta bort henne om hon stannade.

– Min pappa kommer från en folkgrupp som är boskapsskötare och herdar. De lever utan el, långt ifrån vägar för att djuren ska få bete, utan banker eller telefonnät. Deras kultur handlar om stolthet över att ta hand om mycket boskap, att livnära sig på korna och att ha råd att i kor betala för flickor att gifta sina söner med. Hela vår kultur är uppbyggd kring vikten av att betala brudpris. Tyvärr blir resultatet att familjer med både pojkar och flickor ser vikten av att pojkar får utbildning medan flickor blir en ekonomisk investering, en handelsvara som gifts bort för ett pris.

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

Unga pojkar vallar kor i Yirol country, Sydsudan. Foto: LWF/IKON

På grund av betalningen för döttrarna ser många familjer det som en lukrativ affär att gifta bort sina döttrar tidigt. Särskilt vanlig är den här traditionen i landsbygdsområden som Twic East regionen. Elizabeth hoppas på att traditionen ska försvinna.

– När flickor får en utbildning kan vi ju bidra så mycket mer till våra samhällen. Eftersom vi får kämpa så mycket för vår skolgång förstår vi också värdet av att ta till vara på våra kunskaper.

Elizabeth får stöd från kyrkan
Med alla dessa utmaningar visste Elizabeth att hon inte skulle kunna fullfölja sin utbildning på egen hand. Som tur vad fick hon stöd. Svenska kyrkans internationella arbete arbetar tillsammans med Lutherska världsförbundet i Sydsudan för att förhindra barnäktenskap och för att möjliggöra att fler flickor får gå i skolan och att de får fortsätta till högre studier efter grundskolan. Vi uppmuntrar också flickor att stötta varandra och samtalar med föräldrar som behöver förstå vikten av utbildning för alla barn.

 En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Det är kvinnornas roll att odla, hämta ved, städa och laga mat. Foto: Paul Jeffrey/ACT/IKON


En flicka bär ved hon har samlat nära Ajoung Thok, dit hon och hennes familj flydde efter striderna bröt ut i stora delar av Sydsudan i slutet av 2013. Fördrivna familjer lever här i utkanten av ett läger fyllt med tusentals människor på flykt. Flickors roll är från tidig ålder att hjälpa föräldrarna i hemmet. Foto: Paul Jeffrey/ACT-Alliance/Ikon

– Vi kämpar mot våra familjer… och flickor stöttar varandra och arbetar tillsammans med våra studier. Vi vill så gärna komma vidare och klara åttonde klass så vi kan få gå på gymnasiet, förklarar Elizabeth.

Ett annat slags hinder för flickors är att många familjer inte har råd att köpa dyra hygienartiklar som till exempel mensskydd. Oftast saknar skolorna rena toaletter på trygga platser som tjejerna känner sig bekväma att gå på. Många flickor tvingas stanna hemma den vecka då de har mens.

Genom Svenska kyrkans internationella arbete fick Elizabeth ett ”Värdighets-kit” med några av de hygienartiklar hon behöver.

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

Många flickor tycker att det känns olustigt att använda trasor som binda ute bland folk. Det känns klumpigt och det finns en rädsla för att den ska ramla ut. I en skola fick flickorna prova att använda menskopp. De är hygieniska, håller länge och smidiga att använda. Flickorna var positiva till menskopp och tillsammans med LWF utvärderar vi nu vilka slags mensskydd vi kan hjälpa flickorna med. Foto: Anna-Maria Sandström/Ikon

dscn2106_30779041482_o

Menskoppen, ett mensskydd som håller i många år, ligger i fina tygpåsar. Foto: Anna-Maria Sandström/IKON

– Vi har fått lära oss om hur vi ska sköta vår hygien under mensen och om sexuell hälsa och hur vi skyddar oss mot hiv.

”Vi behöver bara få chansen”
Det finns fler enkla saker som kan underlätta för flickor att kunna gå i skolan förklarar Elizabeth, sånt som barn i många länder tar för givet.

– Vi behöver bara lite saker som skoluniformer, läroböcker och skolväskor. För att vi ska klara skolan behöver vi få känna oss bekräftade och styrkta i oss själva. Vi behöver få samma behandling av våra lärare, våra föräldrar och av samhället som pojkar. Vi flickor kan göra allt som pojkar kan – vi behöver bara ges möjligheten och chansen så kommer vi att visa dig.

Och Elizabeth visar redan vad hon kan göra.

Hon har med stöd från kyrkan lyckats övertala sin familj att stötta hennes fortsatta skolgång och hon har gått med i en av skolans fredsklubbar som startats av Lutherska världsförbundet.

– Jag gick med för att jag ofta tänker på de barn som har förlorat sina föräldrar och andra anhöriga i kriget de senaste åren. Jag tänker på hur vi ska kunna sluta fred med våra grannar. I gruppen ser vi oss själva som fredsambassadörer. Vi lär oss genom att dela våra erfarenheter så att vi börjar förstå varandra och tillsammans kan vi främja en fredlig samexistens i våra klassrum, i våra familjer och i våra samhällen.

Arbetet i fredsklubbarna och effekten de ger är bara ett exempel på de fördelar flickors utbildning kan ha för människor i Sydsudan. Elizabeth fortsätter att förklara:

– Om vi får en chans att klara gymnasiet, som pojkarna, kommer vi få fler alternativ i livet och en möjlighet att följa våra drömmar. Vi kan klara både familj och arbete precis som andra kvinnor runt om i världen. Men vi behöver stöd för att förändra kulturella attityder, minska eller bli av brudpriset och övertyga människor om värdet av utbildning för alla.

Övertygad om att nå sin dröm
Inte bara har Elizabeths familj nu gått med på att låta henne fortsätta sin utbildning, de har också beslutat att hon bara behöver hjälpa till i hemmet på helger så att hon på vardagskvällar får tid till sina läxor.

Elizabeth har dessutom övertygat sina syskon att anmäla sig till grundskolan. Hon hoppas att de kommer att följa i hennes fotspår.

– När det gäller mig själv kommer jag att fortsätta att följa mina drömmar om att bli kirurg. Det är fortfarande en lång väg kvar men jag tänker inte ge upp och jag kommer att fortsätta att be min familj att försörja mig tills jag når mitt mål. Det är ju ändå så – att när du utbildar en flicka utbildar du ett helt land, ler Elizabeth.

Text: ALWS Communication 2016.
Översättning och redigering, Sanna Bülow.

Barn i krig har rätt till skolgång

Över 30 miljoner barn kan inte gå i skolan på grund av krig och konflikter. Det uppmärksammar årets upplaga av Musikhjälpen. Svenska kyrkan hjälper till att dra igång insamlingen för alla barns rätt till skola, en rättighet vi kämpar för varje dag.

– Skolan är grunden för nästan allting; för att kunna förstå och påverka sitt eget liv och sin framtid, för att kräva sina rättigheter och för att kunna ställa krav på sin egen regering. Barns skolgång, och framför allt tjejers skolgång, ger positiva effekter i hela samhället. Det säger Anna-Maria Sandström, Svenska kyrkans regionala representant för Afrikas horn.

Foto: Cornelia Kästner /LWF

Lek och skola är ett sätt att återhämta sig känslomässigt för barn som varit på flykt. Foto: Cornelia Kästner /LWF

Hon ser på nära håll vad skolan gör för barn i Sydsudan, ett samhälle där spänningarna mellan olika folkgrupper är stora och över en miljon barn inte går i skolan.
– Skolan ger flickor och kvinnor i Sydsudan större möjligheter att försörja sig – och fler val i livet. Det traditionella sättet att försörja sig är att bilda stor familj. Utbildning ger kvinnor möjlighet att i större utsträckning välja hur de vill leva sina liv. Kvinnor som gick i skolan som barn är också mer benägna att skicka sina egna barn till skolan.

Läget i Sydsudan är spänt. Inbördeskriget påverkar hela samhället och i vissa områden har skolutbildningen stannat av helt. Det får katastrofala konsekvenser. Flickor som inte går i skola riskeras att giftas bort och få barn i väldigt ung ålder. Andra blir tonårsmammor utan att vara gifta vilket i sin tur kan leda till att de blir utkastade från hemmet – och tvingas till prostitution för att överleva.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström.           Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan och systerkyrkorna i Sydsudan ser också exempel där unga män som inte gått i skola blir utkonkurrerade i ung ålder, mister sin framtidstro och vänder sig till radikala extremistiska grupper. Många riskerar att hamna i kriminalitet, bli gatubarn eller barnsoldater.

– Här är skolan en viktig pusselbit i barns och ungdomars framtidstro, säger Anna-Maria Sandström.

Lek för läkande
Skola ger också trygghet, skydd och rutiner – viktiga komponenter för barn som levt eller lever i otrygga miljöer. Lek och skola är ett sätt för barnen att återhämta sig känslomässigt. Efter att ha varit på flykt, från våld eller naturkatastrofer, och kanske till och med kommit bort från sina föräldrar, kan enkla lekar hjälpa barnen att få tillbaka en känsla av normalitet, av vardag.

Svenska kyrkan samarbetar med systerkyrkor och partnerorganisationer i Sydsudan för att fler barn ska få gå i skola. Exempelvis genom mobila skolor, mensskydd till flickor och skollunch.

Anna-Maria Sandström om …

  • Mensskydd: ”Flickor har inte råd att köpa engångsbindor och kan bara gå i skola tre veckor varje månad. Menstruation innebär också att samhället ser en som giftasvuxen – det finns fler skäl till att tjejer stannar hemma från skolan när de har mens. Vi vill öka andelen flickor i skolan och har därför introducerat ett pilotprojekt med menskoppar och tvättbara bindor, och lobbar för att alla skolor ska ha en egen toalett för flickor.”
  • Mobila skolor: ”Ett projekt vi vill driva tillsammans med Lutherska världsförbundet. Det faller på många pojkars lott att stanna hemma och ta hand om boskap och då är det svårt att ta sig till skolan. I stället för att barnen ska komma till skolan låter vi lärarna åka till barnen på landsbygden. Lärarna kommer till betesmarkerna och samlar barnen till lektion.”
  • Skollunch: ”Grundskola i Sydsudan är gratis men böcker och skoluniform kostar – och även om skolorna, särskilt på landsbygden, tillåter barn utan skoluniform kan skolan bli en stor kostnad för familjer. Också i form av uteblivet arbete i hemmet. Genom påverkansarbete stöttar vi FN:s och World Food Programmes viktiga projekt som erbjuder gratis skollunch. För familjer som lever i fattigdom blir skollunchen ofta ett ekonomiskt incitament att låta barnen gå i skola.”

Cecilia Andersson
kommunikatör Svenska kyrkan Örebro

Läs mer om vårt arbete för barn och unga i Sydsudan >>
Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Den 17/11 arrangerar Svenska kyrkan i Örebro en välgörenhetsmatch med Örebro Hockey – för Musikhjälpen och barns rättigheter. Läs mer >>

Det är utmaningar, Morgan!

Nyheten från Sverige når oss på resa i Afrika om migrationsminister Morgan Johanssons kungörelse att Sverige nått gränsen för hur många flyktingar som kan tas emot och att gränskontroller införts. Katastrofala planer på att radikalt minska biståndet för att bekosta flyktingmottagandet skapar en falsk konflikt mellan akuta insatser och långsiktigt arbete.

Budskapet bekräftar den världsbild som ser flyktingar som en belastning, som ställer utsatta grupper mot varandra, som eldar upp hatisk stämning på sociala medier och fnissar i smyg när lokaler för flyktingförläggningar sticks i brand. Det är oättfärdigt och oroande.

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Utmaningarna i flyktinglägret Kakuma i Kenya är enorma. Men det går att skapa lösningar där alla är vinnare, skriver Jonas Löhnn. Foto: Kristtina Ruuti

Jag har respekt för att det är svårt att vara makthavare, och kanske ännu svårare myndighet, när uppgiften blir större än man förberett sig på. Vi är inte vana. Kanske till och med bortskämda.

Men det är nu som förmågan prövas. Solidaritet blir mer än ett ord. Uppfinningsrikedom och initiativförmåga sätts på prov. Det är utmaningar, inget annat. Under vår studieresa till Kenya och Tanzania ser vi prov på det. Dagarna i Afrika har gjort oss imponerade, mer än bedrövade, över läget här. Vi har sett vad man kan åstadkomma med små medel.

”Challenge”, säger vår kenyanska medarbetare.

Ja, vart vi än kommer är de afrikanska värdarna imponerande konsekventa med att tala om svårigheter och brister som utmaningar. Hindren kan verka nästan oöverstigliga men det finns en uppgift, ett ansvar, att finna och genomföra lösningar.

Utmaningarna är stora här; ohälsa, ekonomisk utsatthet, klimatförändringar, låg utbildningsnivå, ojämlikhet och skumpigt usel infrastruktur. Men hopp har man, för utmaningar kan man alltid ta sig an. Vad gör de här när människor väller in från krigsområden i grannländer som Sydsudan och Somalia?

Jag känner stolthet över hur Svenska kyrkans internationella arbete och SIDA stödjer insatserna i bland annat Kenya. Bara i Kakumas flyktingläger finns över 180 000 människor. Ansträngningarna att ge dem mat, husrum, utbildning, vård och försörjningsmöjligheter är omfattande och framgångsrika. Lokalsamhällena som fanns här redan tidigare lyfts samtidigt, fler barn går i skolan och tillgång till vård ökar. Det går att skapa lösningar där alla är vinnare.

Sverige är konstant topp fem i världen vad gäller ekonomin, som just nu går på högvarv. Vi är glest befolkade och har EU:s tredje största landmassa. Inte en enda svensk har varit tvingad till att göra något som helst avkall på sin välfärd för att vårt flyktingmottagande ökat. Det saknas bostäder, men vårt land är verkligen inte fullt. Så bygg nu bostadsminister Mehmet Kaplan, väck landsbygdens möjligheter till boende och självförsörjning landsbygsminister Sven-Erik Bucht och värna biståndet som förbättrar möjligheterna till varaktig fred och stabilitet i världen biståndsminister Isabella Lövin! Varje satsad krona kommer att vara en räntabel investering. Att gå i motsatt riktning ökar polariseringen som göder negativa spiraler och våld.

Det är nu vi kan ”steppa up” och visa våra värderingar i handling, var och en av oss. Låt oss släppa det egoistiska gnället och den okunniga rädslan. Medmänsklighet, inkännande förmåga, viljan att välkomna och dela, är den svenskhet som vi ska stoltsera med och sprida.

Jonas Löhnn
Internationell handläggare på Svenska kyrkan i Växjö stift

Följ oss på Facebook och Twitter

Svenska kyrkan stöder flyktingarna från Sydsudan, både genom verksamhet inne i landet och genom stöd till flyktinglägren i Kenya, Uganda och Etiopien dit många flyr. Läs mer >>

Stiftens internationella sekreterare genomförde en studieresa till Kenya och Tanzania under tio dagar och besökte bland annat flyktinglägret i Kakuma där Svenska kyrkan via Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen bedriver psykosocialt arbete. 

Skratten klingar högt bland barnen i flyktinglägret

Jag ser glädjen bland barnen i lägret. Jag hör vuxna berätta att antalet barnäktenskap har minskat efter att de har fått lära sig om att barn har egna rättigheter. Jag ser pojken som kommit helt utan släktingar leka tillsammans med de andra barnen. Ann Jonsson, handläggare för Svenska kyrkans flyktingprogram i östra Afrika besöker flyktingläger i Maban i Sydsudan.

En kvinna, Jelila Tala, delar ut kritor

Jalila Tala, en av de vuxna som arbetar med barnen, delar ut kritor. Foto: Ann Jonsson

Barnen i flyktinglägren i Maban i Sydsudan samlas varje eftermiddag för aktiviteter på det stora fältet. Det är lördag, och egentligen är det helg och ledigt. Men barnen, som idag inte har haft skoldag verkar ha väntat otåligt på att klockan närmar sig fyra på eftermiddagen, så att socialarbetaren kommer med bollar och nät.

De mindre barnen ritar, medan de större snabbt sätter fast nätet i målstolparna. Fotboll är stort bland killarna, medan tjejerna gillar att spela volleyboll.

Leken får barnen att må bättre

Olika grupplekar startar. Några hoppar hopprep. Några sitter på marken och spelar spel med stenar. Barnen skrattar, och visar stolta upp sina teckningar. Idag är det mycket fotbollar och fotbollsspelare på bilderna

– Annat var det förr. Många ritade vapen, flygplan och bomber, berättar Hadia Joseph, som är ansvarig för programmet som genomförs i lägret för att skydda barn för olika risker. Hon fortsätter:

Hadia Joseph som arbetar med skydd och säkerhet för flyktingbarnen.

Hadia Joseph arbetar med skydd och säkerhet för flyktingbarnen. Hon är anställd av Lutherska världsförbundet som Svenska kyrkan stöder.

– Våra socialarbetare noterar en förändring i barnens beteende och psykiska välmående ju längre tiden går. Särskilt viktigt är det att de ensamkommande barnen får vara med och under en stund får glömma saknaden efter mamma och pappa.

Samtidigt är det oro i det land de nu befinner sig i. Konflikten har till dagens datum resulterat i över 1.5 miljoner internflyktingar i världens yngsta land. Därtill har 700 000 flytt från Sydsudan till grannländerna.

Strider bara en timme bort

Stridigheter mellan olika militära grupper pågår bara någon dryg timmes väg från lägren. Oroligheterna gör att landet står inför en svältkatastrof eftersom det inte har varit möjligt att förbereda för sådd på många håll.

Nu börjar dessutom regnperioden, som gör områdena där flyktingarna bor blir nästan omöjliga att nå. FN och de andra hjälporganisationerna får förlita sig på kostsamma flygtransporter för att frakta allt som behövs för att människor ska överleva.

Matpaket släpps från luften när planen inte kan landa

Barn hoppar hopprep tillsammans med sin ledare Jalila Tala.

Barn i flyktinglägret Maban hoppar hopprep tillsammans med sin ledare, Jalila Tala.

Matpaket har under en period fått dumpas från luften, för att inte riskera att planet fastnar på marken. Dessutom pågår den mesta av undervisningen under bar himmel eller under ett fallfärdigt vasstak. De få klassrum med plåttak är redan överfulla med tjejer och killar, som är vetgiriga om att få lära sig mer från läraren.

– Jag vill bli lärare, säger tolvåriga Zahra. Hon älskar att läsa böcker.

Barn som leker i flyktinglägret Maban.

Barnen leker i Maban.

Den sexårige pojken som sitter bredvid henne undrar varför jag inte pratar arabiska, när socialarbetaren översätter mina frågor. Själv vill han bli läkare när han blir stor.

Vanliga barn under ovanliga förhållanden

Alla dessa barn. Alla dessa drömmar. Alla barn har rätt till ett liv i fred. De har rätt till utbildning oberoende var de befinner sig. De har rätt till lek. Vi får inte glömma bort att flyktingar är vanliga flickor och pojkar, kvinnor och män som lever under ovanliga förhållanden. Möjligheterna är dock begränsade.

Barn spelar fotboll i Maban, Sydsudan.

Fotbollsmatch pågår bland barnen i Maban, Sydsudan.

Bidragen som kommer in räcker inte till för att täcka de behov som finns. Svenska kyrkans samarbetspartner, Lutherska världsförbudet, en del av ACT-alliansen,arbetar med utbildning samt att ge skydd och psykosocialt stöd till barn i flyktinglägren i norra delarna av Sydsudan. Deras arbete gör enorm skillnad för barnen och för befolkningen på flykt.

Barnäktenskapen minskar

Jag ser glädjen bland barnen i lägret. Jag hör vuxna berätta att antalet barnäktenskap har minskat efter att de har fått lära sig om att barn har egna rättigheter. Jag ser pojken som kommit helt utan släktingar leka tillsammans med de andra barnen. Skratten klingar högt när Hadia visar på en ny sånglek.

En flykting är en människa med drömmar

Dessa många barn hade en vardag hemma som plötsligt förändrades och tvingade dem att fly. Hur vi stöttar i denna förhoppningsvis tillfälliga tillvaro är extremt viktigt. En flykting är inte bara en flykting utan en människa med erfarenhet, kunskap och drömmar. Precis som du och jag.

Ann Jonsson

Ann Jonsson, flyktinghandläggare.

Ann Jonsson

Ann Jonsson är på uppföljningsresa till flyktinglägret i Maban i nordöstra Sydsudan och besöker projekt som Svenska kyrkan stödjer bland annat med psykosocialt stöd till barn. Ann är handläggare för Svenska kyrkans flyktingprogram i östra Afrika

Vill du bidra med en gåva till flyktingarna i och från Sydsudan? Här kan du läsa mer om vårt stöd och ge en gåva>> 

Fakta:
I Maban i Sydsudan  befinner sig människor på flykt från Blå Nilen i Sudan där regeringen i Khartoum genomfört bombningar sedan 2011. Totalt har 260 000 flyktingar tagit sin tillflykt till Sydsudan, och majoriteten är under 18 år.

Situationen i lägret har försämrats på grund av den konflikt som blossade upp i Sydsudan i december 2013 efter en sammandrabbning i huvudstaden mellan regeringstrogna soldater och soldater lojala till den före detta vice presidenten.

Den 20:e juni uppmärksammades Internationella flyktingdagen världen över och är en dag då flyktingar uppmärksammas och hedras. Idag är nästan 60 miljoner människor på flykt. Liksom världssamfundet i övrigt ser Svenska kyrkan det som en mänsklig rättighet att den som befinner sig på flykt ska kunna söka och få skydd.

 

 

 

Sydsudan: Strider intensifieras när freden ska förhandlas

Just nu pågår den sjunde rundan av fredsförhandlingar i Sydsudan och liksom vid varje tidigare tillfälle intensifieras striderna. De senaste dagarna har våldet mot civila och biståndsarbetare ökat och vårt team kunde inte besöka regionen som planerat på grund av säkerhetsskäl. Vår utsända Anna-Maria Sandström skriver om läget.

Regnsäsongen går mot sitt slut i Sydsudan, regnen som både är en gåva och en utmaning. Sällan är det lagom regn som kommer: oftast för mycket, ibland på helt fel tid och ibland inget alls och då väntar torka.

Normalt är det en regnsäsong och torrsäsong i Övre Nilen. Torrsäsongen brukar börja i november och hålla i sig till i juni, sedan tar regnen över. En effekt av att det torkar upp i markerna är att olika stridigheter väntas tillta.

Torrsäsong innebär högsäsong för så kallad ”cattle rustling” då framförallt unga män testar sin styrka och stjäl boskap av varandra. För att de är unga och starka, för att det är spännande, för att det är med kor man betalar för sin tillkommande. Anledningarna är många.

Dricksvatten en dröm
I år är rädslan stor för att de stridigheter som pågått alltsedan den 15 december 2013 mellan regeringssoldaterna i Sudan People´s Liberation Movement, SPLA och oppositionssoldaterna i SPLA-IO (In Opposition) ska intensifieras. Regeringssoldaterna strider för president Salva Kiir (Dinka) och oppositionen är lojala mot före detta vice president Dr RiekMachar (Nuer).

I Övre Nilen har stridigheterna efter hand antagit en etnisk dimension och även anställda vid civila samhällsorganisationer har drabbats. Vår samarbetspartner Lutherska världsförbundet fick i början av augusti evakuera all personal efter att minst fem biståndsarbetare mördats i projektområdet.

Foto: VOA

Foto: VOA

Övre Nilen (se karta) i Sydsudans nordöstra hörn är ett av landets minst utvecklade områden trots att rika oljetillgångar finns här. Utbildning, hälsa, sanitet och rent dricksvatten är för det stora flertalet fortfarande en dröm. Infrastrukturen är outvecklad och det finns en allmän känsla av att vara bortglömda av statsmakten. Avståndet till huvudstaden Juba är även långt. Här bor många Nuer (samma folkgrupp som den tidigare vice statsministern Dr RiekMachar) och Shilluk. Många andra av Sydsudans befolkningsgrupper är också representerade här, bland annat Dinka, Meban och Koma. De viktigaste försörjningsnäringarna är jord- och djurbruk, fiske och råvaruutvinning av olja och naturgummi från Acacia trädet.

Huvudstaden Malakal en spökstad
Regionens huvudstad heter Malakal och ligger på vita Nilens sandbankar nära gränsen mot den nordliga grannen Sudan. En strategiskt viktig stad, regionens handels- kultur- och politiska centrum.

I den nuvarande konflikten har staden bytt hand inte mindre än sex gånger bara under konfliktens första tre månader och för varje gång har förödelsen blivit än värre. Ingen sida har ett definitivt övertag i Övre Nilen men regeringen håller just nu Malakal och den viktiga oljekällan i Paloich och området österut med hjälp av sin ”oilprotection force”, som i oktober sägs komma att få förstärkning av Kinesiska fredssoldater.

Detta är kontroversiellt eftersom Kina har stora intressen i oljeproduktionen i området. Kinesernas opartiskhet ifrågasätts. SPLM-IO har haft sina starka fästen runt staden Nasir och väster om Nilen i Wadakona liksom strax väster om Malakal, nu betecknas de områdena som omtvistade. Nasir har fungerat som bas för oppositionens rekrytering av soldater till den fruktade ”vita armen”.

Malakal har varit skådeplats för några av krigets grövsta brott, både nu och under tidigare krig. I dag beskriver journalister och FN staden som en spökstad där de civila invånarna flytt och bara soldater finns kvar. Många civila har tagit sin tillflykt till den FN bas som ligger ungefär tio minuters körväg från centrum. Där lever de tätt, i temporära skydd och med dåliga sanitära förhållanden, men som de flesta trots allt bedömer vara tryggare än att återvända hem.

Sjunde rundan fredsförhandlingar
Rytmen av stridigheter
i Övre Nilen följer tidsmässigt förhandlingarna om fred i Etiopien. Inför varje ny runda av fredsförhandlingar med hopp om ett hållbart eld-upphör-avtal intensifieras stridigheterna med syfte att gå in i förhandlingarna med maximerad andel av territorium under sitt välde. IGAD (Intergovernmental Authority on Development) som medlar i förhandlingarna säger genom SeyoumMesfin att detta beteende kan uppfattas som en metod för att få förhandlingarna att misslyckas. Just nu pågår den sjunde rundan av fredsförhandlingar och vi hoppas och ber för att de lyckas med sitt uppdrag denna gång.

Svenska kyrkan är närvarande i Övre Nilen genom Lutherska Världsförbundet som arbetar med utbildning och skydd för barnen (child protection) i flyktinglägren i Maban i Övre Nilen. Där finns flyktingar från Sudan som flyr undan regeringens (Khartoum) bombningar från luften och marktrupper.

FN:s organ för koordinering av humanitära insatser, OCHA, uppskattar att 273 400 människor är internflyktingar i övre Nilen. I hela Sydsudan finns nu 1 438 695 internflyktingar och hela 467 824 människor har flytt till grannländerna efter krigsutbrottet den 15 december 2013 i Juba.

Svenska kyrkan stödjer också flyktingarbetet i de angränsade länderna Etiopien, Kenya och Uganda. Hjälp oss att stödja!

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström är Svenska kyrkans regionala representant på Afrikas horn.

Hon är stationerad i Nairobi, Kenya, och arbetar med partner och projekt i Kenya, Sydsudan, Etiopien, Eritrea och Somalia.

Internationella flyktingdagen: Se människan

Den 20:e juni uppmärksammas som Internationella flyktingdagen världen över och är en dag då flyktingar hedras och blir ihågkomna. Liksom världssamfundet i övrigt ser Svenska kyrkan det som en mänsklig rättighet att den som befinner sig på flykt ska kunna söka och få skydd.

Den 15:e december förra året skedde en kupp i Sydsudan och en konflikt mellan den då sittande presidenten Salva Kiir och rebelledaren Riek Machar har sedan dess fått hundratusentals människor att fly sina hem. Runt 25 % av dem som flytt har tagit sig till distriktet Adjumani i grannlandet Uganda. För att förbättra flyktingmottagandet i de läger som på kort tid har byggts upp befinner sig Hans Hägglund från Sävar där i sommar. Hans ingår i den medarbetarpool av experter som Svenska kyrkan ställer till ACT-alliansens förfogande vid katastrofer. Ta del av hans erfarenheter!

 Vilken är den största utmaningen i flyktinglägret för den som lever där?

Till Uganda kommer många av de sydsudaneser som nu flyr sitt hemland

Flyktinglägret Ayilo 2. Under den här presenningen bodde en familj första natten innan de fick sin jordlott. Foto: Hans Hägglund

 

–          För många är det att med mycket begränsade medel bygga upp ett nytt hem. En del personer kommer kanske från en urban miljö och ska plötsligt klara av att på en yta på 20 x 30 meter, där det saknas vatten och el, skapa sig en plats som ska vara deras hem under obestämd tid. Vatten finns, men det får man hämta ibland upp till en halv kilometer bort.

–          På längre sikt är det ett problem att de ungas skolgång blir lidande av att vara på flykt. Grundskola lyckas man ordna gratis i lägret, men för de ungdomar som vill gå gymnasiet är det förstås svårare. Gymnasieutbildning innebär dessutom skolavgifter. I flyktinglägren i Adjumani beräknas nästan 90 % av de boende vara kvinnor eller barn under 18 år. Så det är ett mycket påtagligt problem att så många kommer att få sin skolgång påverkad.

Vilka försörjningsmöjligheter finns det för den som befinner sig i flyktinglägret?

Svenska kyrkan stödjer ACT-alliansens arbete för människor som tvingats fly Sydsudan.

Det här är sedan en vecka tillbaka hem för en ny familj i flyktinglägret Ayilo 2, Adjumani i Uganda. Foto: Hans Hägglund

–          Många försöker att hitta en bisyssla för att få en inkomst som kompletterar den månatliga matransonen.  Det kan handla om att kanske starta en liten kiosk under ett solskydd för att sälja exempelvis dryck, mat eller små varor som pennor eller anteckningsböcker. De som lyckats få med sig en motorcykel kan tjäna lite på att köra transporter inne i lägret.

Hur ser framtidsutsikterna ut för dem som befinner sig på flykt?

–          Den nära framtiden ser rätt dyster ut och det verkar som att flyktingströmmarna kommer att fortsätta. De stridande parterna i konflikten om ledarskapet i Sydsudan hade en fredsförhandling i maj, men av den kom ingen varaktig positiv lösning. FN räknar på att det finns så många som 1,4 miljoner sydsudaneser som befinner sig på flykt inne i Sydsudan. Nu är det inte heller bara krig som får människor att bryta upp från sina hem i Sydsudan utan kriget har också påverkat livsmedelsförsörjningen negativt.

Tabisha Nyabol flykting från Sydsudan

När jag hörde skottlossningen så låg jag och sov hemma tillsammans med mina barnbarn. Vi började springa. Min son dödades. Så berättar Tabisha Nyabol som tidigare i år anlände till flyktinglägret. Här tillsammans med några av barnbarnen. Foto: Mai Gad/ACT-alliansen

Vad gör Svenska kyrkan för dem som flytt till Uganda?

–          Vi stöttar Lutherska världsförbundet, LWF, som är en viktig aktör när det gäller att se till att varje flykting ska få det som är en mänsklig rättighet: att söka och få skydd. LWF jobbar exempelvis med vattenförsörjning, sanitet och hygien i lägren.  Och hygien innefattar inte bara distribution av tvål och sådana saker utan också konkret utbildning och upplysning för att inte sjukdomar ska spridas. Arbetet handlar också om att identifiera sårbara grupper, som ensamkommande barn, och se till att extra insatser riktas mot dem för att garantera dem trygghet. Personer med särskilda behov kan också vara äldre och handikappade.

Andrew (Acting Team Leader för LWF i Adjumani), Hans (psykosocial expert) och Jona (LWF:s byggnadsingenjör) i mottagningslägret Nyumanzi. Foto: LWF

Andrew (Acting Team Leader för LWF i Adjumani), Hans (psykosocial expert) och Jona (LWF:s byggnadsingenjör) i Elegu, en stad som ligger på gränsen mellan Uganda och Sydsudan. Foto: LWF

Vad är syftet med ditt uppdrag i Uganda?

–          Min uppgift är att stötta vår partner. Jag hjälper LWF: s personal att stärka upp och förstärka den kapacitet de redan har att ta emot flyktingar utifrån det helhetsperspektiv som vi kallar ett psykosocialt förhållningssätt. För att må bra – på engelska finns det ett bra uttryck: well-being – är det många faktorer som ska samverka, och det räcker inte med en enda insats eller aktivitet för att uppnå det, till exempel att bara inrikta sig på vatten och materiella saker. Det handlar om att skapa förutsättningar för att må bra och också att ta tillvara och bygga vidare på de relationer och sociala skyddsnät som redan finns bland flyktingarna.

–          Alla aktiviteter som genomförs i lägret, från vattenförsörjning till livelihood, självförsörjning, bör genomföras så att de bidrar till att stärka sociala band och ta tillvara de skyddsnät som redan finns i den kultur som flyktingarna kommer ifrån. Genom skyddsnäten hjälper flyktingarna sina nära och kära att på olika sätt komma vidare. Även när flyktingar fortsätter att strömma in i tusental måste vi komma ihåg att det är individer, med olika förutsättningar och kompetenser, som kommer hit.

–          Därför var det viktigt att jag först orienterade mig i området med vår lokala partner.  Sen kunde vi tillsammans göra en plan för arbetet i de sammanlagt åtta läger som byggts upp i Adjumani för att ta emot flyktingarna från Sydsudan på ett så bra sätt som möjligt.

Vad har du upplevt som det mest givande under innevarande uppdrag?

–          LWF gör verkligen ett mycket bra jobb, både som organisation men också på individnivå är det otroligt vilka insatser som personalen utför i och kring lägren. Internationellt är LWF: s arbete mycket uppmärksammat och LWF har exempelvis stort stöd från FN: s flyktingorgan UNHCR. Det är fantastiskt att som medarbetare få vara en del av detta. Och det känns väldigt fint att vi som Svenska kyrkan kan vara med i det arbete som utförs för dem som tvingats på flykt.

En person som gjort intryck på mig under den här tiden:

–          Jag kommer framförallt att tänka på en flykting jag mött. Han är universitetsutbildad i Kenya och har två gånger tvingats på flykt från Sydsudan. När han nu för andra gången tvingades fly till Uganda lyckades han ta med sig sin invalidiserade gamla mor. Förutom att vara ett stort stöd för henne har han dessutom tagit ansvar för flera ensamkommande flyktingbarn här i lägret.

En positiv förändring som du ser har skett i hur flyktingläger organiseras under de senaste åren:

–          Här i Adjumani är det många ugandier som arbetar. Som experter är det i dagsläget bara jag och en man från Etiopien som kommer utifrån. Det tycker jag är bra, att inhemsk kompetens tas tillvara i större utsträckning.

Du kommer också i kontakt med flyktingar i ditt ordinarie arbete som flyktingkonsulent i Sverige. Vilka insikter från ditt arbete i Uganda kan du ta med dig för att bättre förstå de flyktingar du möter här hemma?

–          Vi måste ta med well-beingaspekten också i Sverige. Ett mänskligt bemötande där man blir sedd och lyssnad på borde stå i centrum för hur vi tar emot flyktingar. Sverige tar ju emot kvotflyktingar och dem har vi tagit emot först och främst för att de ska få trygghet här. Men det verkar ibland som att vi har glömt bort det perspektivet. Istället riktas alla insatser på att snabbt få dem i arbete. Det finns så lite förståelse för att det tar lång tid att landa i ett nytt sammanhang när man kommer som flykting med en annan bakgrund. Att lära sig ett nytt språk är exempelvis inte så enkelt.

–          Jag brukar också i lite olika sammanhang passa på att berätta om mina erfarenheter när jag är hemma. I Sverige finns det dem som verkar tro att man lämnar sitt hem lättvindigt, men så är verkligen inte fallet för de kvotflyktingar som Sverige tar emot. Att fly och lämna sitt hem  är ett tungt och livsavgörande beslut som de tvingas ta. Så det känns viktigt för mig att förmedla hur situationen är för dem som flytt.

–          Många blir också väldigt förvånade när de får höra mer om hur livet i flyktingläger organiseras och får större förståelse både för flyktingarnas situation och för det enorma arbete som görs för att logistik och annat ska fungera. Det är verkligen ett beundransvärt arbete som Svenska kyrkan får vara med och bidra till!

Vill du bidra med en gåva till flyktingarna från Sydsudan? Här kan du läsa mer om vårt stöd och ge en gåva>> 

Hans Hägglund intervjuades i juni av Anette Agervret.

Hans Hägglund ingår i Svenska kyrkans medarbetarpool som består av psykosociala experter redo att bistå med sin kompetens vid katastrofer. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Hans Hägglund ingår i Svenska kyrkans medarbetarpool som består av psykosociala experter redo att bistå med sin kompetens vid katastrofer. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

På flykt i sitt eget land

Sverige – nästan ett halvt millennium som självständig stat. Sydsudan – 3 år. Vid självständigheten 2011 var framtidstron och hoppet om bestående fred stort bland många sydsudaneser, idag är situationen våldsam på många håll med över en miljon sydsudaneser på flykt, varav de flesta i sitt eget land. I samband med vår nationaldag uppmanar oss Anna-Maria Sandström, utsänd på Afrikas horn, att ägna en tanke åt dem som tvingats bryta upp och saknar det som vi ser som självklart: trygghet, vård, skola, omsorg och en fungerande infrastruktur.

Tänk dig att du är tvungen att lämna ditt hem, din by eller stad, hastigt och oplanerat. Dina gamla föräldrar som har svårt att röra sig måste bli kvar, din yngsta, hon som fortfarande mest sitter i en sjal på pappas eller mammas mage eller rygg, försinkar er alla. Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara, men lyckas inte riktigt. Det är något så förfärligt att jag har svårt att ta det till mig. Just detta, att hastigt och ofrivilligt men av nöden tvingad att lämna allt jag kallar hem och där jag känner mig trygg, är en fasansfull tanke. Ändå ser livet ut just så för över en miljon sydsudaneser, de har flytt hot om våld, brand och förödelse. På bara 135 dagar har alla dessa människor flytt till andra delar av sitt stora land eller till något av grannländerna.

Jag undrar, vad möts de av dit de kommer? Räcker människors solidaritet till när mat och rent vatten är en bristvara? Även om solidariteten finns, finns de praktiska förutsättningarna? Redan före konflikten hade bara hälften av befolkningen tillgång till rent dricksvatten och ungefär 15% hade tillgång till adekvata toaletter. Räcker maten? Förenta Nationerna slår larm om att en svältkatastrof är nära om inte människor kan skörda. Vi vet att många inte kommer att skörda någonting, eftersom de inte har kunnat så.

Utvecklingsarbetet i den unga nationen har lagts på is. Organisationer, stora som små, gör nya verksamhetsplaner och förändrar sina aktiviteter till att rädda liv, istället för att ge förutsättningar för långsiktig utveckling. Vad betyder det för sydsudanesernas framtidsmöjligheter? Vad betyder det på lång sikt att utvecklingsarbetet sätts på undantag till förmån för det livsnödvändiga humanitära stödet idag?

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Nyligen anlända internflyktingar sover på marken i lägret Manangui, Sydsudan. ACT-alliansen stödjer flyktingfamiljerna och de boende i området. Foto: ACT/Paul Jeffrey

Jag har många frågor, men ett vet jag, och det är att det fåtalet flyktingar som når FNs flyktingläger får hjälp. Där arbetar Svenska kyrkan genom Lutherska världsförbundet och andra ACT allians-partners på plats med att ta emot flyktingarna, ordna med vatten och sanitet och utbildning. Vi skyddar barn (särskilt ensamkommande barn) och ger psykosocialt stöd. Hjälp oss att hjälpa!

Svenska kyrkan stödjer flyktingarbetet i Sydsudan, Kenya, Uganda och Etiopien. Vi arbetar tillsammans med lokala partners, våra nordiska systerkyrkor och Lutherska världsförbundet genom ACT-alliansen.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström

Regional representant, Afrikas horn,
Svenska kyrkans internationella arbete
 
 

 

FN berömmer kyrkornas insats i våldshärjat Sydsudan

Svenska kyrkans Maria Lundberg, chef för regionenheten, skriver om hur kyrkornas stöd i Sydsudan når fram trots en mycket svår säkerhetssituation. Hon berättar att vid ett möte nyligen uttryckte FN:s samordnare för Sydsudan att Lutherska världsförbundets Arie Den Toom ”förtjänar Nobels fredspris” och är ”regionen Jongleis moder Teresa”.

Konflikten i Sydsudan bröt ut före jul med ödesdigra följder: Stora flyktingströmmar har gått ut ur landet till grannländerna Kenya, Uganda, Etiopien.

Rapporter om övergrepp
Många finns som internflyktingar inom landet. Där finns också sedan tidigare stora läger med flykting från Sudan. Vi har under månaderna som gått fått rapporter om grova övergrepp och överträdelser av mänskliga rättigheter. Dödstalen är mycket höga.

En medarbetare dödades
Lutherska världsförbundet, som Svenska kyrkan är en del av, evakuerade både lokal och internationell personal från Sydsudan före jul eftersom säkerhetsläget var mycket svårt. I samband med detta förlorade vi personal genom regelrätt avrättning mitt framför ögonen på övriga: En medarbetare drogs ut från planet som skulle evakuera personalen och sköts mitt framför ögonen på kollegorna.

Efter en kort tid återvände Lutherska världsförbundets chef Arie Den Toom till Sydsudan för att bedöma om det gick att återuppta arbetet.

personal-Sydsudan1015757_438-hög-f-blogg

Arie Den Toom, nummer två från höger i bakre raden, på en ett par år gammal bild tillsammans med medarbetare i Sydsudan. Foto: Anna-Maria Sandström.

Når ut med stöd trots stora risker
Arie Den Toom var en av få som deltog i det team som reste in i Sydsudan och han valde att åka själv, inte skicka medarbetare. Han ville inte utsätta medarbetarna för de stora risker detta innebar.

Han har sedan tillsammans med tillgänglig lokal personal lyckats nå fram med livsviktiga förnödenheter till mycket svårtillgängliga områden. På så sätt har vi kunnat nå människor som lever i största utsatthet.

Arie Den Toom fick också ansvar för att säkra att det stora antal människor som dödats kunde begravas. Ett mycket svårt arbete.

Detta är bakgrunden till att Lutherska världsförbundet uppmärksammats av FN:s koordinator för Sydsudan, Toby Lanzer.

Regionens ”moder Teresa”
Toby Lanzer sa nyligen bland annat att Lutherska världsförbundet var en av tre organisationer som ”gjort ett fantastiskt arbete, och arbetat utöver vad plikten krävde” och att ”Lutherska världsförbundets representant Arie Den Toom är en sann hjälte och regionen Jongleis moder Teresa. Han förtjänar Nobels fredspris.” (egen översättning).

Vid samma tillfälle berömde FN också de länder som ställt upp med humanitärt stöd till Sydsudan: Sverige, Danmark, EU, USA, Storbritannien och Kanada.

Arie är verkligen värd att uppmärksammas för sin ytterst remarkabla insats, men också övriga ledare i Lutherska världsförbundet på huvudkontoret i Genève och lokalt i Sydsudan.

Stöd möjligt tack vare gåvor i julinsamlingen
Svenska kyrkan stöder sedan flera år insatser i Sydsudan. Vi var också en av de första medlemmarna inom det internationella kyrkliga nätverket som redan under mellandagarna snabbt kunde svara upp mot de behov som uppstod genom flyktingströmmarna inom och ut ur Sydsudan. Detta var möjligt bland annat tack vare de medel som kom in under Svenska kyrkans julinsamling.

Maria Lundberg
chef för regionenheten på Svenska kyrkans kansli i Uppsala Maria Lundberg

Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan är en del av Lutherska världsförbundet som är en av grundarna till ACT-alliansen med fler än 140 kyrkor och kyrkliga organisationer som medlemmar i 140 länder över hela världen.

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till de som drabbats av våldet i Sydsudan och ge en gåva>>