Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

Samarbete mot våld ger resultat

I kommundelen Amida i Kitgum, i norra Uganda, stöder Svenska kyrkan Lutherska Världsförbundets arbete mot familje­relaterat våld. Kommundelschefen Geoffrey Patel konstaterar att vål­det är en nationell utmaning, där inte minst många barn blir utsatta.

– Vi har problem i hela landet med våld i hemmiljön och familjekonflikter som kan utlösas av skilsmässor, barn som  har problem i skolan, arbetslöshet och mycket annat. Olika slags övergrepp mot barn är mycket vanligt. De misshandlas fysiskt, negligeras eller till och med överges, enligt Agwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida.

Foto: Ewa Almqvist /Ikon

När människor vet att det finns hjälp att få vågar fler anmäla familjerelaterat våld. Det underlättar polisens arbete, menar Adwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida Foto: Ewa Almqvist /Ikon

Därför har kommundelen med stöd från LVF skapat en kommitté för att upprätthålla mänskliga rättigheter för framför allt kvinnor och barn. Alla instanser måste samarbeta – polisen, valda byledare och kulturella/religiösa ledare. Våldet har synliggjorts och anmälningarna har ökat betydligt sedan kommittén började  sitt arbete.

Agwang Godliver konstaterar att rädslan har minskat:
– Man märker att det finns stöd att få, och det underlättar även polisens arbete när man vågar anmäla, säger hon med ett varmt, förtroendeingivande leende.

När kommittén har fått veta att till exempel en misshandel ägt rum, pratar de med både offret och förövaren, helst tillsammans.

– Många familjekonflikter har kunnat lösas. Vi gör överenskommelser med föräldrarna, som sedan får rapportera varje månad. Handlar det om brottsliga händelser måste de processas inne i Kitgum, oftast i samarbete med sjukhuset.

De fem byarna som hör till Amida lider fortfarande av konsekvenserna av inbördeskriget i Uganda.

– Vi har mycket att göra inom det sociala området. Många attityder och motsättningar lever kvar, och det finns en förväntan att vi ska lösa allt men det måste göras tillsammans och det tar tid, säger Geoffrey Patel.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist
Pressekreterare, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om vårt projekt i Uganda >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

Internationella flyktingdagen: Se människan

Den 20:e juni uppmärksammas som Internationella flyktingdagen världen över och är en dag då flyktingar hedras och blir ihågkomna. Liksom världssamfundet i övrigt ser Svenska kyrkan det som en mänsklig rättighet att den som befinner sig på flykt ska kunna söka och få skydd.

Den 15:e december förra året skedde en kupp i Sydsudan och en konflikt mellan den då sittande presidenten Salva Kiir och rebelledaren Riek Machar har sedan dess fått hundratusentals människor att fly sina hem. Runt 25 % av dem som flytt har tagit sig till distriktet Adjumani i grannlandet Uganda. För att förbättra flyktingmottagandet i de läger som på kort tid har byggts upp befinner sig Hans Hägglund från Sävar där i sommar. Hans ingår i den medarbetarpool av experter som Svenska kyrkan ställer till ACT-alliansens förfogande vid katastrofer. Ta del av hans erfarenheter!

 Vilken är den största utmaningen i flyktinglägret för den som lever där?

Till Uganda kommer många av de sydsudaneser som nu flyr sitt hemland

Flyktinglägret Ayilo 2. Under den här presenningen bodde en familj första natten innan de fick sin jordlott. Foto: Hans Hägglund

 

–          För många är det att med mycket begränsade medel bygga upp ett nytt hem. En del personer kommer kanske från en urban miljö och ska plötsligt klara av att på en yta på 20 x 30 meter, där det saknas vatten och el, skapa sig en plats som ska vara deras hem under obestämd tid. Vatten finns, men det får man hämta ibland upp till en halv kilometer bort.

–          På längre sikt är det ett problem att de ungas skolgång blir lidande av att vara på flykt. Grundskola lyckas man ordna gratis i lägret, men för de ungdomar som vill gå gymnasiet är det förstås svårare. Gymnasieutbildning innebär dessutom skolavgifter. I flyktinglägren i Adjumani beräknas nästan 90 % av de boende vara kvinnor eller barn under 18 år. Så det är ett mycket påtagligt problem att så många kommer att få sin skolgång påverkad.

Vilka försörjningsmöjligheter finns det för den som befinner sig i flyktinglägret?

Svenska kyrkan stödjer ACT-alliansens arbete för människor som tvingats fly Sydsudan.

Det här är sedan en vecka tillbaka hem för en ny familj i flyktinglägret Ayilo 2, Adjumani i Uganda. Foto: Hans Hägglund

–          Många försöker att hitta en bisyssla för att få en inkomst som kompletterar den månatliga matransonen.  Det kan handla om att kanske starta en liten kiosk under ett solskydd för att sälja exempelvis dryck, mat eller små varor som pennor eller anteckningsböcker. De som lyckats få med sig en motorcykel kan tjäna lite på att köra transporter inne i lägret.

Hur ser framtidsutsikterna ut för dem som befinner sig på flykt?

–          Den nära framtiden ser rätt dyster ut och det verkar som att flyktingströmmarna kommer att fortsätta. De stridande parterna i konflikten om ledarskapet i Sydsudan hade en fredsförhandling i maj, men av den kom ingen varaktig positiv lösning. FN räknar på att det finns så många som 1,4 miljoner sydsudaneser som befinner sig på flykt inne i Sydsudan. Nu är det inte heller bara krig som får människor att bryta upp från sina hem i Sydsudan utan kriget har också påverkat livsmedelsförsörjningen negativt.

Tabisha Nyabol flykting från Sydsudan

När jag hörde skottlossningen så låg jag och sov hemma tillsammans med mina barnbarn. Vi började springa. Min son dödades. Så berättar Tabisha Nyabol som tidigare i år anlände till flyktinglägret. Här tillsammans med några av barnbarnen. Foto: Mai Gad/ACT-alliansen

Vad gör Svenska kyrkan för dem som flytt till Uganda?

–          Vi stöttar Lutherska världsförbundet, LWF, som är en viktig aktör när det gäller att se till att varje flykting ska få det som är en mänsklig rättighet: att söka och få skydd. LWF jobbar exempelvis med vattenförsörjning, sanitet och hygien i lägren.  Och hygien innefattar inte bara distribution av tvål och sådana saker utan också konkret utbildning och upplysning för att inte sjukdomar ska spridas. Arbetet handlar också om att identifiera sårbara grupper, som ensamkommande barn, och se till att extra insatser riktas mot dem för att garantera dem trygghet. Personer med särskilda behov kan också vara äldre och handikappade.

Andrew (Acting Team Leader för LWF i Adjumani), Hans (psykosocial expert) och Jona (LWF:s byggnadsingenjör) i mottagningslägret Nyumanzi. Foto: LWF

Andrew (Acting Team Leader för LWF i Adjumani), Hans (psykosocial expert) och Jona (LWF:s byggnadsingenjör) i Elegu, en stad som ligger på gränsen mellan Uganda och Sydsudan. Foto: LWF

Vad är syftet med ditt uppdrag i Uganda?

–          Min uppgift är att stötta vår partner. Jag hjälper LWF: s personal att stärka upp och förstärka den kapacitet de redan har att ta emot flyktingar utifrån det helhetsperspektiv som vi kallar ett psykosocialt förhållningssätt. För att må bra – på engelska finns det ett bra uttryck: well-being – är det många faktorer som ska samverka, och det räcker inte med en enda insats eller aktivitet för att uppnå det, till exempel att bara inrikta sig på vatten och materiella saker. Det handlar om att skapa förutsättningar för att må bra och också att ta tillvara och bygga vidare på de relationer och sociala skyddsnät som redan finns bland flyktingarna.

–          Alla aktiviteter som genomförs i lägret, från vattenförsörjning till livelihood, självförsörjning, bör genomföras så att de bidrar till att stärka sociala band och ta tillvara de skyddsnät som redan finns i den kultur som flyktingarna kommer ifrån. Genom skyddsnäten hjälper flyktingarna sina nära och kära att på olika sätt komma vidare. Även när flyktingar fortsätter att strömma in i tusental måste vi komma ihåg att det är individer, med olika förutsättningar och kompetenser, som kommer hit.

–          Därför var det viktigt att jag först orienterade mig i området med vår lokala partner.  Sen kunde vi tillsammans göra en plan för arbetet i de sammanlagt åtta läger som byggts upp i Adjumani för att ta emot flyktingarna från Sydsudan på ett så bra sätt som möjligt.

Vad har du upplevt som det mest givande under innevarande uppdrag?

–          LWF gör verkligen ett mycket bra jobb, både som organisation men också på individnivå är det otroligt vilka insatser som personalen utför i och kring lägren. Internationellt är LWF: s arbete mycket uppmärksammat och LWF har exempelvis stort stöd från FN: s flyktingorgan UNHCR. Det är fantastiskt att som medarbetare få vara en del av detta. Och det känns väldigt fint att vi som Svenska kyrkan kan vara med i det arbete som utförs för dem som tvingats på flykt.

En person som gjort intryck på mig under den här tiden:

–          Jag kommer framförallt att tänka på en flykting jag mött. Han är universitetsutbildad i Kenya och har två gånger tvingats på flykt från Sydsudan. När han nu för andra gången tvingades fly till Uganda lyckades han ta med sig sin invalidiserade gamla mor. Förutom att vara ett stort stöd för henne har han dessutom tagit ansvar för flera ensamkommande flyktingbarn här i lägret.

En positiv förändring som du ser har skett i hur flyktingläger organiseras under de senaste åren:

–          Här i Adjumani är det många ugandier som arbetar. Som experter är det i dagsläget bara jag och en man från Etiopien som kommer utifrån. Det tycker jag är bra, att inhemsk kompetens tas tillvara i större utsträckning.

Du kommer också i kontakt med flyktingar i ditt ordinarie arbete som flyktingkonsulent i Sverige. Vilka insikter från ditt arbete i Uganda kan du ta med dig för att bättre förstå de flyktingar du möter här hemma?

–          Vi måste ta med well-beingaspekten också i Sverige. Ett mänskligt bemötande där man blir sedd och lyssnad på borde stå i centrum för hur vi tar emot flyktingar. Sverige tar ju emot kvotflyktingar och dem har vi tagit emot först och främst för att de ska få trygghet här. Men det verkar ibland som att vi har glömt bort det perspektivet. Istället riktas alla insatser på att snabbt få dem i arbete. Det finns så lite förståelse för att det tar lång tid att landa i ett nytt sammanhang när man kommer som flykting med en annan bakgrund. Att lära sig ett nytt språk är exempelvis inte så enkelt.

–          Jag brukar också i lite olika sammanhang passa på att berätta om mina erfarenheter när jag är hemma. I Sverige finns det dem som verkar tro att man lämnar sitt hem lättvindigt, men så är verkligen inte fallet för de kvotflyktingar som Sverige tar emot. Att fly och lämna sitt hem  är ett tungt och livsavgörande beslut som de tvingas ta. Så det känns viktigt för mig att förmedla hur situationen är för dem som flytt.

–          Många blir också väldigt förvånade när de får höra mer om hur livet i flyktingläger organiseras och får större förståelse både för flyktingarnas situation och för det enorma arbete som görs för att logistik och annat ska fungera. Det är verkligen ett beundransvärt arbete som Svenska kyrkan får vara med och bidra till!

Vill du bidra med en gåva till flyktingarna från Sydsudan? Här kan du läsa mer om vårt stöd och ge en gåva>> 

Hans Hägglund intervjuades i juni av Anette Agervret.

Hans Hägglund ingår i Svenska kyrkans medarbetarpool som består av psykosociala experter redo att bistå med sin kompetens vid katastrofer. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Hans Hägglund ingår i Svenska kyrkans medarbetarpool som består av psykosociala experter redo att bistå med sin kompetens vid katastrofer. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Uppriktiga möten i Uganda

Under rubriken Peace, Justice and Dignity – fred, rättvisa och värdighet – träffades i början av sommaren hundratalet unga teologer för att ta del av varandras perspektiv och erfarenheter under ett två veckor långt teologiskt internat. Också Frida Öhrström, nyvigd präst i Svenska kyrkan, fick genom internatet möjlighet att träffa framförallt afrikanska kollegor i den världsvida kyrkan inför att All Africa Conference of Churches, som genom sina medlemskyrkor samlar 120 miljoner kristna från hela kontinenten, skulle fira sitt 50-årsjubileum i Uganda nu i juni.

På flygplanet ner till Ugandas huvudstad Kampala kom jag i samspråk med ett par amerikanska missionärer. De skulle till Afrika för att, som det lät på hur de talade, i sann koloniallanda skapa kyrkor. Det var inte därför jag åkte till Uganda. Kristendomen i landet, och i Afrika i stort, ökar stadigt av sig själv.  Jag åkte dit för att lära mig, via ekumeniska samtal, om kyrkorna och religiositet i Afrika. För att vi som kyrkor (eller som den enda kyrkan) kan lära av varandra, för att skapa jämlikhet, fred, rättvisa och värdighet. Jag tror inte att vägen dit är att vi i norr kommer ner till syd och berättar hur man gör utan vi gör detta genom att mötas och lära av varandra.

Samling i lektionssalen, Kampala juni 2013. Foto: Frida Öhrström

Samling i lektionssalen, Kampala juni 2013. Foto: Frida Öhrström

I Kampala hölls en konferens för unga teologer. Under ett av passen skulle vi reflektera över hur kyrkorna i Afrika borde arbeta för att uppnå fred, jämlikhet och värdighet och jobba mot korruption och ekonomisk ojämlikhet. Under ett av dessa samtal ställer sig en man från Benin upp och pekar på oss fem personer från Europa och skriker: lämna oss i Afrika i fred, försvinn härifrån!

Denna plötsliga och aggressiva avhyvling ledde dock efter seminariet till flera goda samtal och många av de andra deltagarna kom fram och pratade med mig efteråt och tillsammans samtalade vi om hur européer fortfarande beskylls (både rättmätigt eller stundtals som boven att skylla på) för olika problem. Utskällningen lyckades alltså öppna upp för en ny ärlighet i våra samtal. Under kvällen samtalade jag med kyrkan i Etiopien om samkönade vigslar, med en officer från Frälsningsarmén om dagens slaveri och med en pastor från Kongo om barn vars föräldrar dött i hiv/aids. Vi kunde mötas på riktigt efter att vi hade blivit raka mot varandra, brustna och när vi var sanna. Jag tänker tillsammans med mina bröder och systrar från Afrika att man i Afrika måste sluta skylla på andra. Det är afrikaner som tillåter segregation och att kinesiska företag är här och exploaterar. Detta betyder dock inte att vi i Sverige, vi i norr, inte har ansvar alls för denna situation utan vi måste ta vår del av ansvaret, vi är också med och utnyttjar Afrika. Som jämlikar är vi ett i en global värld. Vi är inte längre judar eller greker, män och kvinnor, svarta eller vita – vi är ett.

Godana Gobena Ramato, student från Mekane Yesus Seminary, Etiopien, Sara Eva Josefina Johannesson, Svenska kyrkan, student, Sigrid la CourSonne, teologistudent från universitetet i Köpenhamn, Frida Öhrström (jag) och Aster Chali Wakjira, student från Mekane Yesus Seminary i Etiopien. Foto: Cecilia Södertun

Godana Gobena Ramato, student från Mekane Yesus Seminary, Etiopien, Sara Eva Josefina Johannesson, Svenska kyrkan, student, Sigrid la CourSonne, teologistudent från universitetet i Köpenhamn, Frida Öhrström (jag) och Aster Chali Wakjira, student från Mekane Yesus Seminary i Etiopien. Foto: Cecilia Södertun

Flera av passen kom att beröra mig starkt. Och många är de berättelser som jag kommer att bära med mig för alltid.

Jag ber för de kvinnor och män som lider i Afrika. Jag ber för den världsvida kyrkan och för dem som kämpar för ett jämlikt, rättfärdigt och fredligt Afrika.

Amen

Frida Öhrström, präst i Västerhaninges församling

Frida Öhrström. Foto: Lina Spenelli Scala

Frida Öhrström. Foto: Lina Spenelli Scala

Frida är en av de tre unga teologer från Sverige som deltog i förmötet för unga teologer inför AACC:s 50-årsjubileum. Gå gärna in på Ekumenikbloggen och läs fler blogginlägg om berörande möten.