”Afrikas kornbod” är tom

Barnen tystnar och orkar inte gå vägen till skolan, grödorna dör eller hinner inte mogna, brunnar torkar ut och vattnet som kommer av de sporadiska regnen klarar inte av att tränga ner i den hårda uttorkade jorden. 3 miljoner människor är just nu drabbade av den värsta torkan som drabbat Zimbabwe i modern tid.

Vi sätter oss ned och Anders Ölund, programhandläggare för utvecklingssamarbete i Afrika, börjar med att visa mig en karta.

– Här, säger han, här ser du var vi stöder utvecklingsinsatser idag genom våra partner.

Han pekar på tre markerade områden i södra Zimbabwe.

– Och här, fortsätter han, ser du en karta över mängden nederbörd i de olika regionerna i Zimbabwe som det såg ut på 60-talet, innan klimatpåverkan var så stor som idag.

Första gången Anders var i Zimbabwe var i samband med torka på 80-talet. Sedan återvände han flera gånger mellan 1990-1993 för att observera påverkan av El Niño. Nu i januari reste Anders en sista gång till Zimbabwe för att se hur utvecklingsinsatserna vi stöttat sedan 80-talet har gett effekt. Senare i år går han i pension.

Foto: Lennart Thönell

Solnedgång över Mnene i Midlandsprovinsen i Zimbabwe där Svenska kyrkan arbetar med utvecklingsinsatser. Foto: Lennart Thönell

Svenska kyrkan arbetar med utvecklingsinsatser i Zimbabwe bland annat via vår lokala partner Lutheran Development Service/ACT. Områdena som Anders besökt ligger alla i södra Zimbabwe, Gwanda i Matabeleland och Mberengwa i Midlands.

I de här södra delarna livnär sig de allra flesta på jordbruk eller boskapsskötsel. Försörjningsmarginalerna är små. Här regnar det sporadiskt under året. Den fasta regnperioden infaller vanligtvis mellan november och mars och därför odlas det mesta då. Men 2015 regnade det ingenting på flera månader fram till slutet av december. Det har gett katastrofala effekter.

Foto: Anders Ölun

Hälften av alla brunnar i de områden Anders Ölund besökte i södra Zimbabwe var torra. Foto: Anders Ölund

Torkan har gjort att det i södra Zimbabwe knappt ser ut att bli nån skörd alls i år.

– Totala behovet av majs i Zimbabwe är 1,8 miljoner ton säd per år. I år kommer det att fattas närmare 1 miljon ton, förklarar Anders. 1987 var Zimbabwe en kornbod i Afrika och hade stora lager av majs. Vi kunde köpa loss säd från statens lager och distribuera till människor i de områden vi arbetade. Idag finns inga sådana lager.

Anders ser bekymrad ut.

– Idag har vi gått över till att ge kontantstöd, vilket ger större stimulans åt den lokala marknaden när människor kan handla mat på sin egen marknad. Just nu köps mat in från andra delar av landet. Vi får hoppas att den tillgången fortsätter att finnas.

Enligt de senaste rapporterna behöver 3 miljoner människor akut hjälp i de områden där skörden uteblir och det blir sakta värre. Anders fick höra att många skolbarn inte längre klarar att ta sig de långa kilometrarna till skolan eftersom de är för fysiskt utmattade av hunger. Hälften av alla borrhål och brunnar i områdena Anders besökte är tomma nu, de har torkat ut.

– Vi behöver fortsätta arbetet med att få regnvatten att filtrera ner i marken så att det inte bara rinner bort till floderna när det regnar på den hårda uttorkade marken.

Svenska kyrkan och ACT ger nu akut stöd men fortsätter också det långsiktiga arbetet att gå över från traditionella grödor till grödor som passar bättre för klimatet där de odlas. Kvinnorna här i Zimbabwe berättar att sorgum kan växa med mindre nederbörd och kan ge en viss skörd när majsen misslyckas. Men att byta ut majsen tar tid.

Hoppet står till den Foto: Anders Ölund

Allt hopp står till januariskörden som börjat spira nu. Den måste i stort sett vattnas för hand för att klara sig. Hur illa matbristen blir hänger på den här skörden. Foto: Anders Ölund

– Nu när det har regnat lite börjar januarisådden att spira men den kommer inte att hinna mogna innan situationen för människor här är alldeles för allvarlig, förklarar Anders. Vi räknar med att cirka en tredjedel av skörden i landet kommer klara sig och det är om regnen fortsätter att komma och inte upphör nu. Hur illa hungerkrisen blir hänger på den här skörden.

I Zimbabwe träffade Anders en av de tidigare storbönder som bott i hela sitt liv i Zimbabwe och som har använts av Svenska kyrkan och vår partner, som rådgivare i hållbara odlingsmetoder.

– Han beskrev hur extremt noga varje planta av majsen måste skötas i det här läget. De måste i stort sett vattnas för hand, gödslas och skötas varje dag för att klara sig. Det vattnet finns inte. Det sista han sa till mig var: Det här är den värsta situationen i mannaminne.

Sanna Bülow
kommunikatör 

 

Vi finns på plats!
Zimbabwe är ett av flera länder i Afrika som har drabbats av väderfenomenet El Niño. Det har orsakat extrem torka med förstörda skördar och svält som följd. Svenska kyrkan stöder en insats som beräknas nå 160 000 människor, och bidrar med:

  • Kontantbidrag till matinköp för de mest utsatta hushållen.
  • Undervisning i inkomstgenererande aktiviteter som bidrar till minskad sårbarhet när katastrofer slår till.
  • Undervisning i effektivare odlingsmetoder och boskapshållning.

Läs mer om insatsen >>
Ditt stöd behövs. Ge din gåva direkt >>

 

 

 

 

 

 

Agneta Jürisoo tillbaka efter tolv år i Zimbabwe

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

I tolv år har hon ansvarat för Thusanang-projektet i Zimbabwe som ger föräldralösa barn, äldre och sjuka hemvård och stöd. Nu är Agneta Jürisoo tillbaka i Sverige.

– Planen var ju att jag skulle avsluta mitt arbete under det här året, så jag var ju förberedd på att det skulle ta slut. Men tanken var ju att jag skulle ha en lång och bra överlämningsperiod…

Agneta Jürisoo är tillbaka i Sverige, men tidigare än vad som var tanken. I början av året fick hon plötsligt sitt arbetstillstånd nekat av de zimbabwiska myndigheterna. Hon fick en månad på sig att lämna landet.

– Jag har bott i Zimbabwe i sammanlagt 20 år, så det är en kultur och ett land som jag trivs i, men samtidigt vet ju alla som jobbat utomlands att det kommer att ta slut någon gång, och det måste man acceptera, säger hon.

Ändå var det med viss sorg som hon packade sina saker och skickade flyttlasset till Varberg. Agneta säger att hon framförallt kommer att sakna sina arbetskamrater – alla anställda på Thusanang och på sjukhet i Manama. Och så projektets volontärer såklart.

Stora framsteg – men många föräldralösa barn

Många år har hunnit passera sedan Agneta första gången sändes ut som barnmorska till Manama sjukhus. Året var 1988, hon stannade hon i åtta år och stod maktlös inför alla patienter som insjuknade i aids. 2002 började hon som koordinator för Thusanangprojektet och under åren har förutsättningarna för att hjälpa förändrats radikalt.

– Den största förändringen är ju att det finns bromsmediciner idag. Stigmat är mycket mindre idag än när vi började och antalet sängliggande eller döende patienter är väldigt mycket mindre. Att det finns bromsmediciner gör också att folk går och testar sig oftare, säger hon.

Men trots de stora förbättringarna kvarstår många problem.

Tawanda Mpofu kallas i området där han bor för "mirakelpojken" för att han har fått nytt liv trots att han har hiv. Från att tidigare ha varit rullstolsbunden kan han nu både gå och springa tack vare sjukgymnastik och bromsmediciner som han fått genom Thusanangprojektet. Här är Tawanda tillsammans med G Dube, Field officer för Thusanang. Foto: Agneta Jürisoo

Tawanda Mpofu kallas för ”mirakelpojken”. Han är hiv-positiv och från att tidigare ha varit rullstolsbunden kan han nu både gå och springa tack vare sjukgymnastik och bromsmediciner som han fått genom Thusanangprojektet. Här är Tawanda tillsammans med G Dube, Field officer för Thusanang. Foto: Agneta Jürisoo

– Antalet föräldralösa barn är fortfarande väldigt högt och antalet stiger. De barnen måste få tillgång skola och psykosocialt stöd. Det är alla barns rättighet att få gå i skola.

Risk för resistens när man slutar med medicinering

13-14 % av Zimbabwes arbetsföra befolkning beräknas bära på viruset, och bromsmedicinerna gör att de idag kan leva ganska så normala liv. Istället tar nya utmaningar vid, Agneta berättar om något som kallas för den andra förnekelsefasen.

– Vi ser många som har varit väldigt sjuka och nästan dött, sen fått medicinerna och blivit bra och då tänker att ”nu är jag frisk och som vem som helst”, och så slutar man ta sina mediciner.

Agneta säger att det nog handlar om en sorts förnekelse där sanningen är för jobbigt att hantera.

– Vi har många exempel på människor som har dött, och dött väldigt hastigt, efter att ha slutat med sina bromsmediciner.

Risken att viruset i kroppen utvecklar en resistens mot medicinen ökar kraftigt om man slutar och sedan börjar ta medicinerna igen. 

– Om vi får resistensutveckling så är det ett krisläge, då är vi tillbaka på noll. Så det är ett kritiskt stadium nu när många går på medicinerna, vi behöver öka utbildnings- och informationsinsatserna för att se till att människor inte slutar.

Färre nyfödda bär på viruset

Ett område där stora framsteg har gjorts är i behandlingen av gravida och nyfödda.

– Vi behandlar mammorna under graviditeten och ger barnen behandling under första tiden i livet. Föds barnet med hiv kan man börja behandlingen tidigt. Det är ett hoppets tecken att man har sänkt andelen mycket små barn med hiv och att barn med hiv kan få behandling tidigt.

Det är den lutherska kyrkan i Zimbabwe (ELCZ) som driver Thusanangprojektet, och kyrkan ska nu annonsera ut efter en ny koordinator som ska ersätta Agneta. Thusanangprojektet fortsätter sitt arbete, och Svenska kyrkans stöd finns kvar.

– Nu måste vi hålla ut! Det funkar inte att tappa intresset för hiv och aids nu, om vi inte fortsätter våra insasatser kommer hiv att ta över och öka igen, fler människor kommer att dö, säger Agneta med eftertryck.

Agneta betonar att relationen till Svenska kyrkan och dess församlingar är viktig för kyrkan i Zimbabwe.

– Det är väldigt viktigt att vi fortsätter med vårt stöd, och att vi delar med oss det överflöd som vi har. Det är kyrkans och vårt kristna ansvar att dela så mycket vi kan, och att göra det så bra vi kan.

”I Sverige fungerar ju allt”

Nu återvänder Agneta hem till Varberg, och kommer under våren att åka runt framförallt i Göteborgs stift och informera om arbetet. Vad Agneta ska göra under hösten är inte bestämt än, men först väntar en lång sommarsemester. Om något år finns också tankarna på att resa till Zimbabwe och hälsa på.

– Självklart vill jag åka tillbaka och hälsa på, och jag kommer att hålla kontakten med folk så gott det går, framförallt via SMS.

Agneta säger att hon gärna vill fortsätta att jobba med och för Zimbabwe. Åren i Zimbabwe har betytt mycket.

– Det har varit väldigt meningsfullt och har känts som att jag kunnat bidra med någonting – förändra och utveckla. Det tycker jag är roligt. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra det i Sverige, här fungerar ju allt redan, säger hon och skrattar.    

Ulrika Lagerlöf

Läs mer om eller ge en gåva till Thusanangprojektet >>

Ljus i mörkret – jul i Thusanang

Sithembinkosis namn betyder ”lita på Gud”. Han sjunger gärna till sin gitarr.

Sithembinkosis namn betyder ”lita på Gud”. Han sjunger gärna till sin gitarr.

Inne i Sithembinkosis hydda bildar vi fyra en ring, tar varandra i hand och så ber Sithembinkosi på sitt eget språk, Ndebele. Han tackar för grannarna som bygger åt  honom, omtanken och matpaketet som han just fått i gåva. Det lyser om honom och vi anar att vi kunnat lysa upp lite i hans mörker.

Sithembinkosi som är i femitoårsåldern föddes blind. Hans syster bor i en annan by och efter broderns död har han bott ensam i sin hydda i Mnyabetsi by. Eftersom han inte kan arbeta och saknar anhöriga på nära håll får han hjälp från sina grannar och Thusanang Home Based Care volontärer. De hämtar ved och bär vatten åt honom, men han har lärt sig att laga mat själv över öppen eld. Han går långa stäckor ensam i naturen och känner väl till avstånd och ljud i omgivningen vilket hjälper honom att hitta rätt.

Hans hydda är i dåligt skick, det regnar in under regnperioden och den lilla kökshyddan är i stort behov av reparation. Bostaden saknar toalett så Sithembinkosi har fått gå ut i det fria för att uträtta sina behov. Hur klarar man sig som blind utan toalett på natten, när det regnar och när man har diarre?

När Thusanang gjorde ett hembesök insåg vi att det sanitära behovet var stort. Vi rådfrågade kommunledarna och fick klartecken att ta hjälp av folket i byn för att bygga en toalett. Byborna ställde upp med att göra tegel och bära vatten. Thusanang bidrog med cement och annat material som behövdes. Vi betalade också byggledaren medan allt annat arbete var frivillgt.

Byledaren och några grannar överlämnar julpaketet från Thusanang till Sithembinkosi.

Byledaren och några grannar överlämnar julpaketet från Thusanang till Sithembinkosi.

För Sithembinkosi innebar det här bygget att han fick känna stöd från sina grannar och byledare på ett särskilt sätt, alla hjälpte till med glädje och tyckte det var roligt att göra något tillsammans. Han fick besök varje dag och Thusanang bidrog med majsmjöl för arbetslaget så att de kunde äta lunch tillsammans om dagarna.

Nu är bygget nästan färdigt och när regnet kommer kan Sithembinkosi vara trygg, han behöver inte längre gå utomhus för att  uträtta sina behov. Han har också fått nya byxor och en skjorta till jul och ett matpaket från Thusanang.

Men den bästa julklappen blir nog ändå OM regnet kommer som alla väntar på, så att det börjar växa på åkrarna och vattnet i floden och dammen fylls på.
Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

 

GOD JUL önskar vi på Thusanang

Agneta Jürisoo

Agneta är vårdlärare och arbetar inom lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram Thusanang på Manama i Zimbabwe. Agneta är utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och kommer från Göteborgs stift. Kontakt: thusanang@zol.co.zw

Svenska kyrkans internationella arbete samlar in medel till Thusanang i Zimbabwe. För att stödja projektet märk gåvan med P129, PG 90 01 22-3

Läs om övriga medarbetare som är utsända av Svenska kyrkan i Mellanöstern, Latinamerika, Asien och Afrika.

Zimbabwe: Fältarbetaren som brinner för arbete med hiv och aids

Han är solig och glad, skrattar mycket och har arbetat på Thusanang i tio år.  Han har fyra barn och en fru som håller ställningarna där hemma i Patana på hans gård med getter , kor och åsnor. Dube är en eldsjäl, han vill bidra till en bättre framtid och till landsbygdsutveckling genom sitt arbete på centret med hiv och aids.

Gift Dube tillsammans med sin fru utanför deras hus i Patana. Foto Agneta Jürisoo

Dube fick  inte gå i skolan så många år, det var krig och elände när han växte upp men han har en förmåga att hantera grupper av människor och hålla rätt på möten av stora mått. Han är den självklare ledaren i vårt arbetslag när det gäller möten ute  i byarna.  Han  lyssnar och analyserar, värderar och argumenterar.  Ibland säger han, tänk vilken tur jag hade som kom till Thusanang, annars hade jag kanske haft aids nu.

 

Dube månar särskilt om de föräldralösa barnen. I våra bymöten jobbar han mycket med att försöka färbättra förståelsen för barnens behov och rättigheter, det är inte så självklart här i Zimbabwe tyvärr.

Dube på hembesök hos en rörelsehindrad pojke som sitter i sin rullstol med lillebror i knät. Foto Agneta Jürisoo

Dube gör ibland också hembesök med våra hemsjukvårdare. Då får han förklara och visa hur man kan hjälpa med små enkla medel och sunt förnuft. Ibland kommer han tillbaka och suckar och säger att vi måste få in fler män i det här arbetet med hiv och aids. Just nu gör Thusanang en extra satsning på just det, att involvera fler män i alla hiv- och aidsaktiviteter.

Mer om hur männen engageras i hiv- och aidsfrågor kan du läsa här!

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo

Agneta är vårdlärare och arbetar inom lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram Thusanang på Manama i Zimbabwe. Agneta är utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och kommer från Göteborgs stift. Kontakt: thusanang@zol.co.zw

Svenska kyrkans internationella arbete samlar in medel till Thusanang i Zimbabwe. För att stödja projektet märk gåvan med P129, PG 90 01 22-3

Läs om övriga medarbetare som är utsända av Svenska kyrkan i MellanösternLatinamerika, Asien och Afrika.

Zimbabwe: POLITE fick en chans genom Thusanang

 

Ett 20-tal medarbetare är utsända genom Svenska kyrkans internationella arbete på längre uppdrag i år. En av dem som varit utsänd under en längre period är Agneta Jürisoo.  Agneta berättar här om sitt arbete som vårdlärare i Zimbabwe.

Polite är tjugo år. Hans mamma dog när han var tolv år. Pappan åkte till Sydafrika 1993 när Polite var i treårsåldern och kom aldrig tillbaka. Nu minns han inget av sin pappa.  Polite har en syster och en bror. Efter moderns död fick han hjälp av sin farfar med skolavgifterna men till slut räckte pengarna inte till och han kunde inte gå färdigt gymnasiet.

Thusanang Centre inbjöd föräldralösa ungdommar till en kurs i klädsömnad var Polite en av dem som kom. Han lärde sig snabbt  och blev bäst i klassen. Efter kursen fick han en  symaskin att ta med hem och han började laga kläder åt folk i byn. Eftersom han var så duktig och det  gick bra sydde han också skoluniformer och en av Thusanangs frivilligarbetare hjälper  honom att sälja plaggen på marknaden. Skoluniform är obligatoriskt i Zimbabwe så efterfrågan är alltid stor.

Polite drömmer om en egen liten affär där han kan sy och sälja kläder. Vid sidan om vill han ha ett litet jordbruk och odla sin egen majs. Han äger varken kor eller åsnor vilket många har på landsbygden, men han skulle gärna vilja skaffa sig getter nu när han tjänar egna pengar. De förökar sig snabbt och man kan sälja av dem efterhand och på så sätt få ytterligare en inkomst.

Polite och Mrs Makhurane från Thusanang. Foto Agneta Jürisoo

Polite och Mrs Makhurane från Thusanang. Foto Agneta Jürisoo

 

Numera har Polite inte mycket tid över för sina stora intressen fotboll och idrott. ”Jag kan inte ens se några landskamper eftersom det varken finns elektricitet eller TV där jag bor”, berättar han. Men Polite är en ung man med framtidsdrömmar och hopp. Genom Thusanang  fick han möjlighet  att lära sig ett hantverk och kan nu klara sig själv. När vi kommer på besök visar han stolt upp vad han gjort och hur han håller reda på inkomster och utgifter.  Han ber oss komma igen. ”Det är roligt att ni kommer och ser att jag lär mig mer för varje dag,” säger han.

På bilden är Mrs Makhurane från Thusanang  på besök och diskuterar med  Polite om hur man håller reda på inkomster och utgifter.

Eftertraktade kurser

Thusanang, som drivs av Evangelisk-Lutherska kyrkan i Zimbabwe, har inte någon reguljär kursverksamhet för ungdomar men ger ibland tillfälliga kurser i olika hantverk i samarbete med andra organsiationer. Det är väldigt ont om praktiska utbildningar och de som finns är ofta dyra. De avgiftsfria kurserna är eftertraktade eftersom de som kommer annars inte skulle haft möjlighet till någon utbildning alls.

Zimbabwe har ca 90 procent arbetslöshet och det är inte så mycket en ung människa kan göra i en sådan situation. Just därför är det viktigt för ungdomar att få chansen att komma till Thusanang och delta i en kurs. Den individuella kunskap som de får där kan kanske hjälpa dem att överleva i den tuffa verklighet de möter.

Att bli tagen på allvar ger nytt hopp

Många har någon sjuk hemma i familjen eller har förlorat föräldrar, syskon eller andra nära anhöriga i aids. Ibland får vi ta tid till att prata om sorg, sorgereaktioner och hur man går vidare. En del kan behöva enskilda samtal med någon av vår personal, det erbjuder vi alltid också efter kursen om det behövs. Vi kan också få ta itu med knepiga sociala situationer och förmedla kontaker till andra instanser.

Självklart pratar vi om hur man ska leva för att inte smittas av hiv, om hiv-testning och att man kan leva ganska bra och länge om man tar sina bromsmediciner som föreskrivits.  Att inge hopp är viktigt! Några i varje kurs är ju redan smittade eller är födda med smittan. Ungdomarna är mycket positiva till kurserna på Thusanang och vill alltid komma igen om det går. ”Ingen annan har pratat med oss så som ni på Thusanang gör,” säger de ofta. ”Ni tar oss på allvar.”

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo,  vårdlärare och arbetar inom lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram Thusanang på Manama i Zimbabwe, utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och kommer från Göteborgs stift. Kontakt: thusanang@zol.co.zw

Svenska kyrkans internationella arbete samlar in medel till Thusanang i Zimbabwe. För att stödja projektet märk gåvan med P129, PG 90 01 22-3

 

Zimbabwe – Ett annorlunda jobb för Mamma Lejon

 

Ett 20-tal medarbetare är utsända genom Svenska kyrkans internationella arbete på längre uppdrag i år. Två av dem som varit utsända under en längre period är Agneta Jürisoo och Gunnel Hjort. Agneta fortsätter nu sitt arbete som vårdlärare i Zimbabwe medan Gunnel just avslutat sin tjänst som engelsklärare i Kina.

Agneta, hur många år sammanlagt har du varit i Zimbabwe ? 

Arton om man räknar noga. Jag åkte ut som missionär som det hette på den tiden första gången 1988 och arbetade åtta år som barnmorska på Manama sjukhus. Det var en fantastisk tid med många små nya bebisar varje dag. Tyvärr var det också de åren som AIDS verkligen kom upp till ytan och fullständigt tog över allt vad sjukvård hette. Vi hade inga bromsmediciner och alla patienter dog förr eller senare.

Det var tungt att samtidigt förlora kollegor en efter en. Åtminstone tolv nära medarbetare förlorade vi under de åren, säkert var de fler men det är just de här tolv som har fastnat i mitt minne och som är en anledning  att jag fortsatt så här länge med just HIV/AIDS-arbetet. De skulle idag alla varit i ledande ställning på olika poster på sjukhuset eller ute i samhället men de rycktes bort av den största och svåraste epidemin vi känner till i vår historia.

Nu har jag varit på Thusanang Centre tio år som koordinator för HIV/AIDS-programmet.

Du heter Agneta men du har också ett zimbabwiskt namn? Hur fick du det?

Kollegor på Thusanang: S Ndlovu, T Nare, G Dube, S Makhurane, A Jürisoo, D Muleya

Kollegor på Thusanang: S Ndlovu, T Nare, G Dube, S Makhurane, A Jürisoo, D Muleya

En dag när jag var ute i en av  grupperna blev jag plötsligt bara presenterad som MaSibanda. Sibanda är ett totem-namn som betyder Lejon. Riktigt hur det där gick till vet jag inte för själv tycker jag inte att jag är så lejonlik men afrikanerna ser ju oftast saker med andra ögon. Sibanda är ett vanligt namn ungefär som Svensson. Lägger man till Ma före så blir det mamma, en artighetsbetygelse till en respekterad kvinna, även om man inte är mamma i egentlig mening. Som barnmorska är man automatiskt mamma i det afrikanska samhället.

Vem är din lokala arbetsgivare?

Evangeliska Lutherska Kyrkan i Zimbabwe.  Den har ca 100 000 medlemmar och är alltså inte särskilt stor förhållandevis men har en 100-årig historia tillsammans med Svenska kyrkan och mission/diakoni. Grunden var kyrka, skola och sjukvård  eller om man så vill Tro, Utbildning, Hälsa vilket allt ju bygger på hoppet om en nådig Gud som förlåter, kunskap för utveckling av samhället och hälsa för överlevnad och välbefinnande.

Vet man hur många i Zimbabwe som är smittade av hiv?

Alla här i Zimbabwe har en eller flera i sin familj som har HIV eller har dött av AIDS och alla har i sin familj också ett antal föräldralösa barn som man fått ”ta över” efter  barn, syskon eller andra släktingar som dött. Vi brukar också säga att en av fem personer är smittad i en grupp. Med andra ord ALLA är drabbade på något sätt.

Man räknar med att 18% av kvinnorna och 15% av männen i ålder 15-49 år är HIV-smittade. Enligt National AIDS Council var 80% av alla dödsfall i landet 2011 relaterade till HIV eller AIDS på något sätt. Dessa siffror har sjunkit något men vår provins, Matabeleland South, ligger fortfarande  högre än genomsnittet i landet, beroende på bland annat mycket hög arbetslöshet (ca 90 % i landet totalt), fattigdom, torka och därför illegal handel över gränserna mot Sydafrika och Botswana, patrialkalisk samhällsstruktur, instabila socioekonomiska och politiska förhållanden. Med andra ord vi ligger risigt till!

Har du sett någon förändring i attityden till HIV och AIDS bland folk i allmänhet under dina år i Zimbabwe?

Det har hänt otroligt mycket under åren som gått. Från att ha varit ett tabubelagt och väldigt stigmatiserat ämne är nu HIV och AIDS ett välkänt begrepp och fullt möjligt att tala om var som helst, t.o.m. i kyrkor. Trots detta arbetar vi fortfarande mycket med att avdramatisera och föklara sjukdomens förlopp och spridningsvägar. Det finns ett stort behov av ett förändrat förhållningssätt till sex och relationer. Stigmatiseringen är är inte borta än men den är betydligt mindre än när vi började. Det andra stora som hänt är bromsmediciner, olika testmöjligheter och förebyggandet av mor till barn smitta.

Vad är det bästa med ditt jobb?  

Att jag får arbeta med härliga människor varje dag, mitt arbetslag, patienter och lokalbefolkningen. Att jag får bidra lite till bättre förståelse och kunskap om HIV and AIDS  och hur man kan leva med sjukdomen på ett så bra sätt som möjligt och hur man kan skydda sig för att inte få smittan. Det är också roligt att se hur människor växer av kunskap och kan ta egna initiativ för att lära andra ute i byarna.

Att Thusanang Centre kan erbjuda en helhetssyn med en andlig dimension inger hopp.

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

Agneta Jürisoo Foto Magnus Aronson

 

 

Agneta Jürisoo är vårdlärare och arbetar inom lutherska kyrkans hiv- och aidsprogram Thusanang på Manama i Zimbabwe. Agneta är utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och kommer från Göteborgs stift. Kontakt: thusanang@zol.co.zw

Intervjuare: Gunnel Hjort, Göteborgs stift, www.hjortikina.dinstudio.se

Världsaidsdagen: Eldsjäl som vill bidra till en bättre framtid

Han är solig och glad, skrattar mycket och han  har arbetat i Thusanang i 10 år.  Han har 4 barn och en fru som håller ställningarna där hemma i Patana på hans gård med getter, kor och åsnor. Dube är en eldsjäl, han vill bidra till en bättre framtid och till landsbygdsutveckling genom sitt arbete hos oss på Thusanang  med hiv och aids.

Dube fick  inte gå i skolan så många år, det var krig och elände när han växte upp men han har en förmåga att hantera grupper av människor och hålla rätt på möten av stora mått. Han är den självklare ledaren i vårt arbetslag när det gäller möten ute  i byarna.  Han lyssnar och analyserar, värderar och argumenterar. Ibland säger han ”tänk vilken tur jag hade som kom till Thusanang, annars hade jag kanske haft aids nu”.

Gift Dube på hembesök hos en rörelsehindrad pojke som sitter i sin rullstol med lillebror i knät. Foto: Agneta Jürisoo

Gift Dube på hembesök hos en rörelsehindrad pojke som sitter i sin rullstol med lillebror i knät. Foto: Agneta Jürisoo

Dube månar särskilt om de föräldralösa barnen. I våra bymöten jobbar han mycket med att försöka förbättra förståelsen för barnens behov och rättigheter, det är inte så självklart här i Zimbabwe tyvärr.

Dube gör ibland också hembesök med våra hemsjukvårdare. Då får han förklara och visa hur man kan hjälpa med små enkla medel och sunt förnuft. Ibland kommer han tillbaka och suckar och säger ”vi måste få in fler män i det här arbetet med hiv och aids”. Just nu gör Thusanang en extra satsning på just det, att involvera fler män i alla hiv- och aidsaktiviteter.

Agneta Jürisoo, utsänd av Svenska kyrkan till Thusanang-projektet i Zimbabwe

Läs mer om projektet