Kvinnor stöttar varandra

Dramagruppen Latwo te’ling (= ”leva positivt”) består av 25 kvinnor och 5 män som alla är hiv-smittade. De arbetar för att uppmuntra hiv-positiva att agera, och sprider information för att hjälpa andra att undvika att bli smittade. Deras arbetsmetod är dramat – som de spelar upp i olika sammanhang, antingen vid sammankomster eller via radio. De träffar också byaråd för att informera om konsekvenserna av hiv-smittan.

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol). Foto: Ewa Almqvist/Ikon

För att försörja sig bedriver de jordbruk i liten skala inom gruppen, men de flesta är flyktingar som kommit efter inbördeskriget och äger ingen mark här. Efter två års verksamhet har 125 personer gått ut öppet med att de är smittade. Hiv-smittade mödrar får numera föda sina barn på den lokala kliniken, och andelen smittade barn har minskat betydligt.

– Stigmatiseringen har minskat sedan projektet Hope alive startade. Ett annat resultat är att färre barn föds med smittan, nu föds de fria! Det finns fortfarande bybor som pratar illa om oss, men vi har fått självförtroende och kan stå för de vi är och det vi har åstadkommit, säger Rose (vit t-shirt, blå kjol).

Men det finns fortfarande mycket kvar att arbeta med, konstaterar hon:

– Vi ser att vissa personer lever ansvarslöst, de dricker för mycket eller missar medicintider. Som grupp arbetar vi för att smittade ska ta ansvar och inte sprida sjukdomen vidare. Du kan behöva ändra livsstil, men alla vill inte inse det.

Johana (grönt halsband) förklarar varför det är så stark dominans av kvinnor i gruppen:

– Smittan spreds snabbt förut, och de flesta kvinnorna här är änkor. Männen har dött, så kvinnorna får ta hand om varandra och barnen.

– Männen dör för att de inte villerkänna sin sjukdom. De söker inte behandling, och super i stället för att försöka göra något åt situationen. Kvinnorna är mer konstruktiva, vi söker hjälp och tar våra mediciner som vi ska och vi stöttar varandra. Stöttningen handlar bland annat om att hjälpa varandra ekonomiskt med organiserat sparande, och gemensamma odlingar i mindre skala för eget bruk och viss försäljning. Tillsammans blir vi starka. ■

Ewa Almqvist, pressekreterare Svenska kyrkans internationella arbete

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Foto: Magnus Aronson /Ikon

 

Legal utpressning

Vi har läst om människosmugglarna som tjänar pengar på att föra människor till Europa från Mellanösterns krigshärdar, från förtryck och brist på framtidstro i stora delar av Afrika. Vi läser om hur de dyrt säljer platser på icke sjödugliga båtar. Det är säljarnas marknad – vill du över till Europa så är det vi som sätter priset, om priset inte passar – stanna då.

Nu pågår en likartad legal utpressning här hemma. Antalet boende på asylboendena minskar, somliga har fått besked att de inte får stanna andra, andra väntar på besked, eller besked om kommunplacering. I väntan på sina besked får de besked om att deras boende ska stängas och de ska resa till andra boenden. Inte sällan rycks barn ur skolan där de börjat få kamrater, de har börjat få fotfäste efter tid av flykt och innan flykten djup rädsla för att mista föräldrar eller själva drabbas av våldet i Syrien och Irak, eller var de nu kommer från. Det handlar om veckor innan skolan slutar, nytt sammanhang, en ny skola, nya klasskamrater. För hur länge? Jag har i min närhet några familjer från Irak och Eritrea, som ska flytta till andra asylboenden i landet. En av familjerna har fått placering i min egen kommun och ska resa den 2 maj och återvända 19 juni. Äldsta dottern har kommit in i sin klass och fått kamrater, nu ska hon skiljas från dem några veckor innan sommarlovet tar vid. Likaså pappan som jag mött några gånger i vår kyrka som fortfarande väntar på hur det ska gå – ska de få stanna eller. I den familjen finns åtminstone ett par pojkar i skolan, samma sorgliga visa för dem.

Vari består då utpressningen? Jo, om de väljer att söka stanna, om föräldrar menar att det inte är rimligt för barnen att på nytt ryckas upp. Om de själva försöker hitta boende eller få hjälp att hitta boende där barnen börjat rota sig. Då är beskedet – förlorad kommunplacering, om de fått sådan, och med den möjligheten till bland annat SFI och etableringsstöd. Take it or leave it.

Bara för någon vecka sedan presenterade skolkommissionen sitt resultat. Det som fick mest uppmärksamhet var frågan om skolval och eventuell lottning till skolor som har många sökande. Rösterna vi hörde talade med darr på rösten om rätten till det fria skolvalet, att den rätten fick man inte tumma på. De asylsökande har inte rätten att värna att deras barn får fullfölja terminen där de börjat skolan.

Dessa omflyttningar sker för att det inte behövs så många asylboenden längre. Sverige har ju närmast stängt dörren för den som söker sätta sig och sin familj i säkerhet. Jag har svårt att se det här sättet att behandla dem som flytt hit och sökt asyl annat än som kortsiktigt. Det är människor vi har att göra med inte gods som ska ligga på lagerhyllor.

Om ett antal år kommer vi att se ett antal av dessa människor vara främlingar i vårt land, ställda vid sidan av. Vilka konsekvenser det får lär vi märka av då! Men vi har sparat några kronor nu!

 

Om kärlekens makt och kärleken till makten. Två berättelser från dagens Sydafrika.

Idag, den 27 april, är det Freedom Day i Sydafrika och vi firar minnet av de första fria och allmänna valen 1994. Det var rättvisans triumf över en ondskefull statsideologi – apartheid. Tilliten till snabba förändringar av de fattigas livsvillkor var stor. Idag, 23 år senare, präglas vardagen av olika erfarenheter. Berättelserna blandar tillfredsställelse och fortsatt tilltro med besvikelse och misströstan. Här är två parallella berättelser. 

Philani – den ena berättelsen
Den ena berättelsen handlar om Philani. På lokal nivå, i kåkstäderna runt Kapstaden och på landsbygden i Östra Kapprovinsen, arbetar 200 mentormammor med att förbättra hälsan och i vissa fall rädda liv för tusentals gravida kvinnor och barn mellan 0 och 5 år.

Sista fredagen i varje månad samlas mentormammorna i Khayelithsa för ”The end of month workshop”. Det är tillfälle för fortbildning och nytt lärande på ett visst tema, men kanske i första hand för delande av utmaningarna, sorgen och glädjen de upplever i sitt arbete. Bönen släpps fri, taket lyfter av sången och golvet vibrerar under dansande fötter.

IKON

Mentormammor arbetar med mammor och barn i Sydafrikas slum och följer dem tills de fyllt fem år.

Sista fredagen i mars var temat ”Enviromental health, awareness and hygiene” och metoden grupparbete och presentationer. Förmiddagen blir ett exempel på empowerment där mentormammor i grupperna själva får identifiera både problem och åtgärder på sådant som att barn får i sig smutsigt vatten som andra lämnat stående i hinkar, att handtvätten är för dålig i hemmen, att man inte får bränna alla sopor på fältet bredvid huset, att man kan återbruka vissa material och göra leksaker etc.

På eftermiddagen får så många som möjligt utrymme att presentera för de andra vad de kommit fram till. Nervositeten är stor hos vissa, det är inte lätt att använda ett nytt och mer tekniskt språk, men stoltheten är större när man lyckats genomföra sin presentation. Detta är den ena berättelsen, en om hur människor i Sydafrikas fattigare områden organiserar sig, vill förändring och gemensamt bestämmer sig för att genomföra den. De flesta av mentormammorna hänvisar också till att de är kallade att göra skillnad eftersom deras tro kräver detta av dem – en tro på kärlekens makt.

Det politiska landskapet – den andra berättelsen
Den andra berättelsen handlar om det offentliga politiska landskapet och samtalet. På nationell nivå, i parlamentet, i media och nu i omfattande demonstrationer för och emot president Jacob Zuma och den sittande ANC-regeringen verkar det vara allt annat än grupparbete och gemensam samling för förändring.

Motsättningarna i Sydafrika ökar igen, får ibland våldsamma uttryck, och Sydafrika är åter världens mest ojämlika land. Korruptionen breder ut sig bland de folkvalda och befriarna antar fler och fler av förtryckarnas särdrag. Det är nya konflikter men de står på gammal grund från kolonialism och apartheid. Färg och etnisk tillhörighet spelar fortfarande in men de nya motsättningarna uppenbarar andra djupt liggande problem kring fördelning, organisering och styrande i en fortfarande mycket ung demokrati.

IMG_7773

Fredliga demonstrationer mot president Jacob Zuma i Kapstaden, 7 april. Foto: Herman Hallonsten

Dessa problem sammanfattas av flera debattörer som exempel på en djupt rotad kultur av politisk intolerans. ANC visar tecken på sitt förflutna som befrielserörelse genom att föredra disciplin framför öppenhet, och många undrar varför ett statsbärande parti i en demokrati fortfarande håller sig med en egen armé. De syftar på den aktiva veteranrörelsen inom uMkhonto weSizwe (MK), ANCs väpnade gren som grundades av bland annat Nelson Mandela efter Sharpeville-massakern 1960.

Intoleransen tar sig ofta uttryck i politiskt våld, också det en stark tradition med många rötter. Före 1994 var våldet från båda sidor ideologiskt motiverat men var finns i dagens konstitutionella demokrati en ideologiskt grundad motivering till politiskt våld? Detta är den andra berättelsen, om en nation där olika grupper kämpar om dominans – kanske utifrån kärleken till makt.

A bright future
På den första årsdagen av de första valen, sa Mandela i parlamentet: ”As dawn ushered in this day, the 27th of April 1994 … we were reminded of the terrible past from which we come as a nation; the great possibilities that we now have; and the bright future that beckons us”. Så är det fortfarande, men mycket arbete återstår och vägarna framåt visas ofta av dem som är kallade men inte valda, och som sällan syns i de stora rubrikerna.

Herman Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Herman Hallonsten
Utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och ansvarar för att konsolidera och kvalitetssäkra mammamentormodellen och stödja de liknande verksamheter som startats i Etiopien och Swaziland. Han arbetar även med hälso- och genusfrågor.

Läs mer om mentormammaprojektet >>

 

Kyrkorna i Guatemala behöver omvärldens stöd

Jag befinner mig i Guatemala på uppdrag av ärkebiskopen för utbyte och dialog med organisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten. Jag är här tillsammans med Eva Ekelund, stabschef på Svenska kyrkans internationella avdelning som representanter för Svenska kyrkan och även tillsammans med representanter för ytterligare fyra organisationer inom det civila samhället i Sverige.

Förutom Svenska kyrkan finns här representanter för Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM). Vi har tillsammans kommit till Guatemala City för att möta partners och olika organisationer. Syftet för mötet är att dels samla information, dels ge underlag för påverkansarbete.

Foto: Eva Ekelund

Inés Bustamente, till höger, är Svenska kyrkans utsända i Guatemala. Foto: Eva Ekelund

I fokus för konsultationen står främst frågor om mänskliga rättigheter och urfolksrättigheter. I detta sammanhang har Svenska kyrkan sedan 1990-talet ett engagemang. Idag företräds vi personellt på plats av Inés Bustamante, som sedan två år arbetar här i landet.

Landet- vackert, skört och våldsamt
För att något förstå det sammanhang vi kyrka har att verka, låt mig ge en kort skiss av läget i landet. Guatemala är ett av världens mest våldsamma och korrumperade länder med utbredd droghandel, instabil stat och ständiga politiska skandaler. Under drygt trettio år pågick i detta land ett uppslitande inbördeskrig.

Ett fredsavtal slöts för 20 år sedan och stora förhoppningar knöts till nystart och fred. Men våldet sitter kvar i strukturerna med politiska mord, kraftfullt förtryck av ursprungsbefolkningen, utbredd korruption och med den ekonomiska makten samlad runt åtta familjer. Staten är svag.

I statskunskapssammanhang brukar man tala om nattväktarstaten som det yttersta alternativet för utformningen av en minimal stat, som åtminstone upprätthåller de mest fundamentala uppgifterna för en stat, t.ex. ett fungerande rättsväsende och demokratiska val. Guatemala tycks inte ens nå upp till den nivån, vilket gör att den reella makten samlas på enskilda aktörer med bristande transparens som resultat.

Också de senast femton åren har präglats av ständiga politiska oroligheter. En tidigare president har suttit fängslad i USA för korruption, den förre presidenten är tillsammans med vicepresidenten häktad för korruption och den nuvarande presidenten 2015 är en massmedialt känd komiker utan politisk erfarenhet. Hans bror och son är häktade för korruption och skuggan börjar nu också falla på hans far, presidenten. Folket fylls av besvikelse.

IMG_0092

Biskop emeritus Hans-Erik Nordin betonar kyrkornas roll i Guatemala. Här predikar han på en ekumenisk mässa under besöket i Guatemala.

Under 2015 startade ett folkligt uppror mot våld och korruption. Upp till 100.000 personer samlades till unika fredliga demonstrationer med förhoppning om förändring. I förlängningen och med nya avslöjanden ledde detta till presidentens och vice presidentens avgång. Den nye presidentens avsaknad av politisk erfarenhet har gjort honom sårbar och föremål för påverkan av andra krafter som t.ex. militären.

I denna miljö har kyrkorna en viktig, svår men inte alltid väl fungerande roll. Här försöker vi i Svenska kyrkan stödja dem som vill kämpa för rättvisa och mänskliga rättigheter.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

De kämpar för sina barns överlevnad

Människor dör nu av svält i Somalia. Fotografen Håvard Bjelland besökte nyligen landet tillsammans med medarbetare från Norwegian Church Aid (NCA). Hans nytagna bilder visar hur akut situationen är, men också på hur hjälp faktiskt når fram. 

Sex år efter att landet drabbades av en torka som tog en kvarts miljon människors liv bedöms en miljon barn vara svårt undernärda.

sult2_Farhiya-_1200-px

”Jag är rädd att förlora Farhiya”
Farhiya är två och ett halvt år gammal, men hennes kropp väger som en normalviktig bebis. Orsaken är brist på mat och vatten. Lillebror Ahmed, som är nio månader, lägger handen på sin storasyster när fotograf Håvard Bjelland kommer på besök. Lite som för att trösta. Mamma Buha Abdi Rihman Abdulahy berättar hur hon hittills i år redan har förlorat två av sina barn.

– Nu är jag rädd att även förlora Farhiya, säger hon.

Familjen bor i det hårt drabbade området Puntland i Somalia, som nu har nåtts av viss nödhjälp. Men behoven är fortfarande enorma, trots att FN larmade om situationen redan för ett år sedan.

dött-djur_1200px

Först dör djuren
Resterna av en sedan länge död kamel ligger i ökendammet strax utanför byn Uusgure i Somalia. Bara ett av många döda djur längs den väg som Håvard Bjelland färdas på under sin resa i Somalia.

– Först dör djuren, sedan människorna. Situationen är desperat. När jag förra året var i Etiopien för att skildra torkan träffade jag mödrar som kokade gräs för att deras barn åtminstone skulle känna sig mätta. Inte ens det är möjligt i Somalia nu. Här finns absolut ingenting att livnära sig på, berättar han.

Jama--med-mamma-och-pappa_1200px

”Han var som vilken pojke som helst”
Jama, 5 år, är svårt medtagen efter att ha varit ensam vilse i öknen i några dagar. När hans mamma Halima Ahmed Hersi desperat lämnade familjens hem för att leta mat försvann Jama, som är ett av hennes nio barn.

Nu är Jama i mycket dåligt skick både fysiskt och mentalt på grund av bristen på mat och vatten. Han var som vilken pojke som helst, men nu är han helt traumatiserad, berättar hans mamma Halima Ahmed Hersi.

Familjen hade tidigare 200 getter och klarade av sin försörjning bra där de bor i Dangorayo-distriktet. Men efter flera år av torka har de flesta djur dött och nu har svälten blivit akut.

kolera1Brist på rent dricksvatten
Nästan en miljon barn bedöms vara undernärda i Somalia. De riskerar nu att dö för att de inte får tillräckligt med mat och vatten. Bristen på rent dricksvatten gör dessutom att sjukdomar sprider sig. På ett sjukhus i Garowe vakar Habiba Abaadir Adam över sin son Shamarke Mustaf. Han är tre år och sjuk i kolera.

 

Vatten_1200

Rent vatten och mat når fram
Svenska kyrkans internationella arbeta samarbetar inom ACT-alliansen med Kyrkans nödhjälp, som är på plats i Somalia för att förse människor med mat och vatten. Här når mat fram till svältdrabbade mitt ute i öknen i Uusgure i Somalia.

mat_1200

Andra insatser är katastrofförebyggande arbete och utbildning för att öka medvetenheten om vikten av hygien och sanitet.

– Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva lida i onödan. Tillgång till mat och vatten är akuta behov som har högsta prioritet, säger Anna Garvander, humanitär chef för Svenska kyrkan.

Foto: Håvard Bjelland, Norwegian Church Aid
Text: Anna Martinengo, Svenska kyrkans internationella arbete

FB-internationellt-mall

 

 

Nya vänskaper för syriska flyktingar i Jordanien

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali har flytt kriget i Syrien med delar av sin familj och bor nu i värdsamhället Bushra i Jordanien. Foto: LWF

Mali är en av alla de syriska flyktingar som flytt kriget i Syrien och nu lever i Jordanien med delar av sin familj. Hon berättar familjen först bodde tre månader i lägret Za’atari. Därefter flyttade de till det jordanska samhället Bushra i Irbid-regionen. Hemma i Syrien arbetade Malis make i en mataffär, men när de kom till Bushra fick han arbete i byggbranschen. På grund av ryggproblem och diabetes kan han inte längre arbeta med det. Trots detta känner sig familjen tacksamma över sin tillvaro i Jordanien.

– Jag har en son och tre döttrar kvar i Syrien, resten av familjen är här med oss. Vi kan prata med dem på telefon, men vi är ständigt oroliga eftersom vi inte vet vad som kommer att ske med dem, berättar Mali.

Mali hörde talas om de psykosociala kurser som Svenska kyrkans lokala partner anordnar. Hon gick då en självhjälpskurs för kvinnor där hon fick lära sig hur hon bättre kan hantera den stress som kriget orsakat och hur man kan förbättra familjerelationer.

– Två av mina döttrar har nu också gått kursen och sedan dess har min äldsta dotter varit mindre arg på sina syskon och mer lugn. Jag tycker det var viktigt för dem att få gå kursen och få nya vänner också, säger Mali.

Mali tillsammans med sin 10-åriga dotter Amani och LWF-personal. Foto: LWF

Amani, den yngre dottern, är 10 år. Hon berättar:

– Jag går till en jordansk skola och i början hade jag en del problem för de andra eleverna tyckte att jag var annorlunda. På kursen träffade jag jordanier som går i min skola och vi fick lära känna varandra och har nu blivit vänner. Jag fick också lära mig hur man kan läsa av känslor hos andra människor och förstår min äldre syster bättre när hon är ledsen eller upprörd.

En av de jordanska flickor som också gått kursen är 12-åriga Ragat.

– Det jag verkligen tycker om med kursen är att vi fått lära oss att respektera andra människors åsikter. Läraren gör ingen skillnad mellan eleverna och behandlar alla lika. Jag kände inga syrier innan men här på kursen får vi träffa varandra och lära oss om allas lika värde. Vi måste respektera varandra för alla människor har känslor, säger Ragat.

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Ragat är 12 år och jordanier. Genom en kurs som Svenska kyrkans partner anordnar har hon fått möjlighet att lära känna syriska flickor i sin ålder. Foto: LWF

Läs mer och stöd Svenska kyrkans arbete för syriska flyktingar här!

Text och bild från Lutherska världsförbundet, översatt av Therése Naomi Jonsson

”Ett resultat vi inte hade räknat med”

För några år sedan satt jag mitt i natten och läste på om ett av våra projekt för hållbar försörjning, Ko- kalvprojektet i Tanzania. Det var nytt för mig och jag skulle producera mitt livs första insamlingskatalog och skriva en kort presentationstext.

Jag läste gammalt insamlingsmaterial,​ gamla rapporter, jag läste nya rapporter, jag läste på lutherska kyrkan i Tanzanias hemsida, och plötsligt föll jag över några rader i en rapport från kyrkan i Tanzania som jag fastnade vid: ”Ett resultat som vi kanske inte räknat med.”

1036487_1200-pxDet stod att en del människor som redan avvarat sin första kvigkalv enligt projektplanen, som fortfarande hade knappa resurser och egentligen behövde sälja mer mjölk och kalvar för att bygga på sitt kapital, ändå valde att skänka bort en av sina andra kalvar till en person eller familj som de såg behövde det… Det här föll utanför projektplanen och kyrkan blev tvungna att följa upp på resultatet som de inte hade räknat med.

En röd tråd i allt vi gör
Det som hade hänt här var något viktigt, ett resultat av en annan dimension. Det hade väckts medmänsklig kärlek och generositet. En medmänsklighet som säkert funnits där hela tiden men inte hade haft förutsättningar att få komma till uttryck.

För mig fastnade det här resultatet i hjärtat. Jag började se det här oväntade resultatet som en röd tråd i allt vi gör som kyrka i det internationella arbetet. Vi ska inte förminska vår egen roll i det. Vi får vara med om att sammanföra människor, stötta dem att samarbeta och ur många gånger ganska hårda verkligheter väcks medmänsklig kärlek, samarbetsvilja och generositet. Den som blir sedd, ser andra. Den som får kärlek, ger vidare.

1026884Detta är vi med och åstadkommer när vi stöttar fred och försoningsarbete mellan människor i Liberia, eller nätverkande mellan organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Colombia. Vi får se det hända bland kvinnorna i spargrupper i Etiopien där det uppstått samarbeten i och mellan hela byar.

Rakt in i påsken
Vi får se medmänskligheten och styrkan i att samarbeta när kvinnor startar nätverk och fackföreningar i Indien för att förhindra mäns fruktansvärda våld. Vi ser det när barn från gatan på Filippinerna hjälper andra barn eller när vi sammanför våra partnerorganisationer och systerkyrkor att träffas och lära av varandra för framtiden. Och inte minst, vi ser det här hemma när människor inspireras och engageras att vara med och bidra till allt detta, som nu i Fastekampanjen.

Det här är vi. Det här är Svenska kyrkans internationella arbete. Det är det här vi är och det vi gör: vi sammanför människor, vi väcker medmänsklighet och generositet.

DET ger ringar på vattnet för många och DET är att vandra i Jesu fotspår tycker jag. Så i Jesu fotspår vill jag nu vandra rakt in i påsken. Jag vill räcka över den röda tråden av medmänsklig kärlek, generositet och viljan att samarbeta till er alla, till oss alla, så får vi se vad resultatet blir i fastan 2017.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

maträtten

”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Jag är nyligen hemkommen från ett besök till Svenska kyrkans partner i Egypten. Vi träffade bland annat vår partner i den koptiska kyrkan, Coptic Evangelical Organization for Social Services (CEOSS) som tog med oss på ett fältbesök till stadsdelen Manshiyat Nasr, ett av Kairos sju sopstadsområden. Där fick vi möta en grupp kristna och muslimska ungdomar som har jobbat med ett teater- och konstprojekt.

Foto: Jakob Sundmark

”Förändring och utveckling börjar med människor”, säger Amal som arbetade med tillitsövningar innan ungdomarna började skapa tillsammans. Foto: Jakob Sundmark

Ledaren för gruppen heter Amal och är en muslimsk kvinna som driver organisationen Youth association for human development. Amal har arbetat med liknande projekt tidigare, men har de senaste åren funderat på att det är viktigt att arbeta med blandade grupper, bestående av både kristna och muslimer, för att förändra människors attityder och inställning. Hon gick CEOSS:s utbildning i fredsbygge och konflikthantering och blev stärkt i sin övertygelse.

– Ungdomar kan ha energi för förändring och utveckling börjar med människor. Det finns konflikter mellan kristna och muslimer i området, men i det här arbetet jobbar vi tillsammans och lämnar religionen utanför, säger Amal.

Gruppen skapade en skuggteaterföreställning om våld mot kvinnor och målade en graffitivägg på temat samexistens mellan kristna och muslimer. Innan de kunde börja skapa tillsammans behövde de bygga en gemenskap i gruppen. Amal jobbade mycket med olika tillitsövningar.

En av deltagarna, Fatma, berättar att det i hennes familj inte var accepterat att umgås med kristna. Men efter att gruppen träffats några gånger ändrade hon uppfattning och nu är hon kompis med en kristen tjej. Även hennes familj som tidigare sa att hon skulle bli oren om hon umgicks med kristna, har ändrat uppfattning.

En annan deltagare, Girgis, arbetar som sångare i en kyrka och kände sig också tveksam i början av kursen till att umgås med muslimer. Men efter hand ändrade han inställning och bestämde sig för att vara mer aktiv. I skuggteaterföreställningen sjöng han muslimska sånger. När teatern var slut fick publiken veta att den som sjungit de muslimska sångerna var en kristen. Flera åhörare berömde Girgis, men en person kritiserade honom för att han som kristen sjöng muslimska sånger. Då svarade Girgis: ”Jag sjunger för Gud, inte för dig.”

Ledaren Amal berättar att det var en utmaning att samla tjejer och killar från olika religioner på kvällstid. Amal gick till föräldrarna för att berätta vad kursen handlade om och för att säga att hon tar ansvar för ungdomarna. Hon fick också med sig de informella ledarna i området, vilket var en stor vinning.

– Nu kan ungdomarna lita på varandra och de kan dessutom uttrycka sig genom olika konstarter.

Arbetet med graffitiväggen blev också lyckat. Syftet var att utveckla tanken kring hur vi för dialog, även för de som inte kan läsa men som kan uttrycka sig i bilder. Alla fick först lära sig tekniken. Genom måleriet kombinerade de själva konstarbetet med samhälleliga frågor. De kommunicerade med människor som gick förbi på gatan och fick både positiva och negativa kommentarer. Det gav dem en övning i att svara på vad de höll på med och varför. Målet vara att uttrycka samexistens mellan kristna och muslimer.

Jag frågar Amal vad hon skulle vilja göra mer med den här gruppen? Amal svarar att hon gärna vill sätta upp en pjäs på berget Mukattam, i en av klippkyrkorna ovanför en av sopstäderna. Det skulle vara en stor händelse för Amal och ungdomarna i gruppen att framträda på en så berömd kristen plats.

_MG_5297Jakob Sundmark
programhandläggare för Mellanöstern

Följ oss på Facebook och Twitter

Den heliga graven har restaurerats!

Mitt i gamla stan i Jerusalems ligger Den heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, kristendomens heligaste plats. Den består av ett komplex av kapell som tillsammans rymmer platserna för Jesu korsfästelse, död och uppståndelse.

Uppst+Ñndelsekyrkan4

Kristendomens heligaste plats mitt i gamla stan i Jerusalem. Foto: Anna Hjälm

I kyrkans mitt, under en vacker kupol, finns den lådformade byggnad som omsluter det som finns kvar av Kristi grav. Det är denna mindre byggnad som under de senaste tio månaderna restaurerats, stabiliserats och rengjorts av ett team av 50 grekiska konservatorer.

Det mesta av arbetet har skett nattetid för att inte störa den strida ström av troende – palestinier, israeler och pilgrimer – som varje dag kommer till kyrkan för gudstjänst och bön.

ArmenierIUppst+Ñndelsekyrkan

En armenier bär runt rökelse. Uppståndelsekyrkan samlar många kyrkofamiljer under samma tak. Foto: Anna Hjälm

Uppenbarelsekyrkan förvaltas av Grekisk-ortodoxa kyrkan, den katolska Franciskanerorden och Armenisk-ortodoxa kyrkan tillsammans. Dessutom har Syrisk-ortodoxa, Koptiska och Etiopisk-ortodoxa kyrkorna sina särskilda kapell i byggnaden. Den är alltså en brännpunkt för olika kyrkliga traditioner.

Igår var det särskilt tydligt. Då samlades kyrkoledare för alla de inblandade kyrkorna, tillsammans med representanter från andra kyrkor i Det Heliga Landet och internationellt, till en ekumenisk ceremoni. Att även den ortodoxe ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus, var där ses som ett tecken på den ekumeniska vilja som funnits kring renoveringen.

Svenska kyrkan skriver i sitt positionsdokument om Hållbar fred mellan Israel och Palestina om vikten av att Jerusalem förblir en öppen stad, delad mellan två folk och tre religioner, och där tillgängligheten till de heliga platserna garanteras.

Anna Hjälm
handläggare för Mellanöstern, Svenska kyrkans internationella arbete

ACT lyfte religion som drivkraft för kvinnors rättigheter på FN-möte

En startpunkt för att kvinnors rättigheter ska genomsyra alla sfärer av samhällslivet. Så sammanfattar ACT-alliansen den paneldiskussion om religionen och kulturens roll för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt som hölls i FN förra veckan.

samtal Just nu pågår FN:s årliga kvinnokommission i New York med rekordstort deltagande för att diskutera kvinnors ekonomiska egenmakt. Tillsammans med Sveriges regering och FN:s befolkningsfond arrangerade ACT-alliansen ett panelsamtal med rubriken: ”Protecting bodies, protecting rights – religious and customary law enabling economic empowerment?”

En av de utmaningar som möter kvinnor i stora delar av världen är gapet mellan deras konstitutionella rättigheter och verkligheten de lever i. Många länder erkänner parallella rättssystem baserade på tradition och religion.

– Det finns patriarkala strukturer i våra religioner och det är ett faktum som vi måste  erkänna. Samtidigt misstolkas sedvanerätt för att vara en uttolkning av religiösa texter, sa Gunilla Hallonsten, ACT-alliansens genusexpert.

GunillaDetta förhållande har en kraftig inverkan på kvinnors och flickors ekonomiska rättigheter och egenmakt, såväl direkt som indirekt. Direkt i de fall då sedvanerätt eller religiösa traditioner tillåts reglera äktenskapslagar och arvsrätt, äganderätt och möjlighet att öppna bankkonton och starta en affärsrörelse.

Indirekt skapar lagarna ett rättsligt utrymme för exempelvis barnäktenskap, något som begränsar rätten till utbildning och kör över flickors och kvinnors rätt till sexuell och reproduktiva hälsa. Rättigheter som är avgörande för ekonomisk egenmakt.

Sveriges jämställdhetsminister, Åsa Regner, poängterade att jämställdhet och en välfärdsstat är oseparerbara. Den ena kan inte finnas utan den andra. 

Azza Karam, rådgivare till FN:s befolkningsfond och moderator under paneldiskussionen, menade att ACT-alliansen är en bro mellan progressiva sekulära feminister och en progressiv trosbaserad feminism.  

Just detta lyfte Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén på debattplats den 8 mars i år när han skriver:
Alla ni som arbetar för kvinnors rättigheter: glöm inte bort att ni har bundsförvanter inom de religiösa samfunden. 

Vi menar att religiös tro och arbete för kvinnors rättigheter i allra högsta grad kan och ska förenas. Men det krävs förståelse för den mångfald som ryms inom de olika religionerna och kunskap om hur man kan navigera i religiösa sammanhang. Runtom i världen ser vi hur kvinnor som organiserar sig genom kyrkor utmanar lokala ledare och präster. De driver också på för att ändra diskriminerande familjelagstiftning, som ofta påverkas eller styrs av religiösa aktörer, skriver Erik Lysén.

För att åstadkomma jämställdhet krävs att religiösa ledare tar sitt ansvar. Runt om i världen sker ett arbete för jämställdhet och rättvisa inom kyrkor och samfund. När Bibelns berättelser tolkas i ljuset av sina egna i liv kan evangeliet bli en befriande kraft för att ifrågasätta förtryck och ojämlika strukturer, och för att uppnå långsiktig förändring, menar Erik Lysén.

Detta var första gången ACT-alliansen and UNFPA arrangerade en paneldiskussion i ämnet:
- Vi är nöjda och ser det som startpunkten för att få igenom kvinnors rättigheter i alla sfärer, säger Gunilla Hallonsten.

Fakta:
Comission on the Status of Women, CSW, samlar årligen FN:s medlemsländer och är det främsta mellanstatliga organet i världen som arbetar för att stärka kvinnors situation och jämställdhet globalt. Under årets möte deltar närmare 1100 ickestatliga organisationer med totalt 8623 representanter.