”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Trygg försörjning, friskare barn

Burma är ett av världens fattigaste länder. Femåriga Moe Moes föräldrar i Burma är ofta oroliga över att maten inte ska räcka, men med flera inkomstkällor har livet blivit bättre.

Moe Moe Hlaing är fem år och bor med mamma, pappa och två yngre systrar i byn Sel Ma, en isolerad by i Burmas floddelta. Deras trähus är enkelt. Det
är långt till skola och sjukhus. Här når bara var femte barn sin 18-årsdag.
Malaria och denguefeber är vanligt men barn dör ofta av sjukdomar som
är enkla att bota.

– Fattigdomen är svår och många familjer har inte råd med näringsrik mat,
säger Hein Maung Maung, projektkoordinator i det projekt Svenska kyrkan
stödjer i regionen.

Moe Moe, i gul klänning, tillsammans med sin lillasyster Wha May. Bild: Jan-Allan Stefansson /Ikon


Moe Moes föräldrar ingår i projektet. De arrenderar en liten bit mark där de odlar ris. De fiskar och har två grisar och några ankor som ett extra tillskott. Moe Moe Hlaings mamma har dessutom gått en kurs i tillverkning av energisnåla spisar och säljer dessa vidare. Genom flera inkomstkällor får familjen inte bara en ökad inkomst, utan även friskare barn.

– Om familjernas ekonomi stärks så gynnar det indirekt barnen. Det påverkar
hälsan och möjligheterna att gå i skolan, säger Hein Maung Maung.

Moe Moe blir väckt av sin mamma Daw Myint San klockan sex. Hon och mamman hjälps åt att laga frukost och att ta hand om småsystrarna.

Jag har en dröm, och det är att jag ska ha möjlighet att hjälpa mina barn. Jag är glad att jag fick möjlighet att vara med i projekten. Tack vare mina olika jobb blir livet inte lika skört.
Daw Myint San, mamma till Moe Moe Hlaing

Ibland följer Moe Moe med sin pappa och arbetar på risfältet. Ibland hjälper hon
till med hushållssysslorna. När det finns tid över leker hon gärna.

– Jag har tre vänner. Jag ser fram emot att börja i skolan så jag kan få fler.

Moe Moe vill bli lärare och bo kvar i byn. Skolstarten är några månader bort och hon är mycket medveten om skolans betydelse.

– Utbildning gör att man kan göra det man vill. Jag vill vara lärare för barn som har lång väg till skolan.

Daw Myint San berättar att dottern är väldigt vetgirig och frågar om allt. Själv hoppas Daw Myint San att döttrarna ska få ett bättre liv.

– Jag vill att de ska vara friska och att vi ska ha råd med utbildning. Jag är alltid orolig. Tidvis har vi ätit för lite, men nu svälter vi inte.

Anna Wahlgren
frilansjournalist

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>
Läs mer om projektet för hållbar försörjning i Burma >>

 

En säker plats

När jag landar i Erbil skiner solen och det är en fin novemberdag, runt 10 plusgrader. Under hela mitt besök i Irak stiger temperaturen aldrig över 10 grader och de regniga dagarna ligger nog temperaturen ner mot 5. Nätterna är väldigt kalla och det är uppenbart att vintern ändå har kommit.

Vi åker mot Dohuk, landskapet blir mer kuperat och det hinner slå lock för öronen några gånger innan vi är framme. Tälten i flyktinglägren är isolerade i den mån det går och värmeelement som ställs in i mitten sprider en skön värme, men går inte att ha igång hela tiden.

irak1_900

Fanar Salem, till vänster, är ansvarig för psykosocialt stöd vid Lutherska världsförbundet. Här träffar hon Sabre Khalaf som är på flykt tillsammans med sina barn och som sökt sig till en av de säkra mötesplatserna. Foto: Jessika Gustavsson

Irak är idag ett uppdelat land. Det påverkar inte minst hur barns situation ser ut. Vissa delar är fortfarande helt hållna av IS och till andra ställen kan människor börja återvända. Jag träffar flera som berättar hur de blivit tillfångatagna av IS, bortförda och kommit ifrån delar av sina familjer. Vissa har lyckats fly snabbt och andra har hållits kvar länge. En kvinna berättar att hon varit fången i över ett år. Nu är hon och hennes man i trygghet, men hennes barn saknas ännu och hon vet inte var hennes syskon och deras familjer finns. De har inte lyckats få kontakt. Ingen gång nämns att de kanske inte skulle vara vid liv. Så ser det ut för många av dem jag träffar. Så otroligt många livsöden där hopp och förtvivlan ständigt möts i vardagen.

Det ofattbara är att alla som jag möter är tacksamma för den hjälp de kan få och för de lokaler, så kallade säkra platser för kvinnor, som Svenska kyrkan bidrar med. Framförallt träffas kvinnor där för att bearbeta det de gått igenom och få vägledning i hur de kan agera kring frågor som kan röra sexuellt våld eller deras barns välmående.

p1080782_900

Svenska kyrkan stödjer så kallade ”Women Friendly Spaces”, säkra platser för kvinnor, unga flickor och barn som flytt undan striderna i främst Mosul. En del får hjälp att bearbeta upplevelser av sexuellt våld och övergrepp. Foto: Jessika Gustavsson

I lokalerna har vi även symaskiner och material som kvinnorna använder. De kan laga kläder, sy till sig själva eller ge till de familjer som de vet har det sämre ställt. Sysselsättningen och gemenskapen får dem att må bättre. ​När jag frågar vad det betyder för dem att kunna komma till lokalen så får jag höra att det är den enda mötesplatsen för dem, att de har fått vänner över etniska gränser och att de faktiskt blir gladare och bättre föräldrar av att vara där.

Men trots att människor är i säkerhet idag, så hoppas alla på att en dag kunna vända hem. Människor har börjat återvända till vissa områden och det Svenska kyrkan gör då är framförallt att bygga upp och renovera skolbyggnader så att människor inte bara kan återvända, utan också börja leva när de väl kommer tillbaka.

Våra partner i Irak besöker området för att bedöma vilka behoven är för att barn ska kunna gå i skolan, det ser olika ut beroende på om eller hur byggnader har använts. I flera fall behövs renoveringar så att vattnet fungerar igen eller att fönster och väggar är helt intakta. Utöver det ser vi över om skolan är tillgänglig, om det går att ta sig dit på ett säkert och tryggt sätt.

När jag pratade med elever och lärare i flyktinglägret Daudia i norra Irak berättade de att skolan, utöver att förmedla kunskap och utbildning, också är en viktig mötesplats där barn får träffa andra barn, umgås och bli del av en större gemenskap. Skolan bidrar enormt mycket till barns trygghet och välbefinnande.

irak2_900

Skor på en trappa. Människor söker sig till varandra för gemenskap och stöd. Foto: Jessika Gustavsson

Många som gått igenom traumatiska upplevelser känner fortfarande stress som bland annat märks genom sämre aptit, sömnsvårigheter eller att de kissar i sängen till exempel. Vissa barn, och vuxna, behöver mer vård, men för många kan rutiner och det sociala som skolan bidrar med vara tillräckligt för att barn ska hitta tillbaka och kunna fokusera igen.

Skolan används för att sprida positiva budskap eller viktig information. Det kan handla om hygien och vikten av att använda tvål när du tvättar dig för att minska risken för att det sprids sjukdomar. Barnen är också duktiga på att själva informera och berätta om risker. När jag besöker våra projekt, oavsett om de handlar om utbildning eller inte, brukar jag prata med barnen och fråga just om de går i skolan, men också om deras syskon eller grannar gör det.

Av svaren kan jag snabbt bilda mig en uppfattning om barnens och familjernas trygghet och situation. Jag kan få höra barn berätta att vissa inte vill gå i skolan, att vissa barn inte får och att en del barn måste jobba. När jag ställer en eller två följdfrågor så har jag plötsligt en god bild av hur situationen ser ut.

I Irak är verkligheten, som i många andra länder, den att barn som flytt ofta har ett annat modersmål eller annat språk som använts i undervisningen. I vissa områden som jag besökte så gick barnen i skift och integrerades då inte med de barn som kanske bor där sedan innan. I området Rovia undervisades på kurdiska på morgonen och på eftermiddagen hölls undervisningen på arabiska. För att integrera barnen hade lärarna ordnat så att barnen istället skrev brev till varandra och fick lära känna varandra ändå, samtidigt som de övade på engelska! Innovativ pedagogik!

Jessika Gustavsson
Humanitär handläggare, Svenska kyrkans internationella arbete

Fakta:
Svenska kyrkan bidrar med drygt 4 miljoner kronor för att kvinnor och barn på flykt undan striderna i Mosul ska få tillgång till lokaler, så kallade Women Friendly Spaces. Många behöver bearbeta svåra upplevelsersom övergrepp och sexuellt våld. Ytterligare 2,5 miljoner kronor satsas på att trygga vattenförsörjningen i nya läger som vuxit fram i Irak.

Läs mer om Svenska kyrkans insatser för människor på flykt i Irak >>

Jessika Gustavsson var gäst i Musikhjälpens bur i Örebro och berättade om skolbarn i irakiska flyktingläger. Se klippet >>
jessika-foto-cecilia-andersson

 

Det är omöjligt att växa utan mat

”Det här är fin och mycket liten flicka. Hon behöver mycket mat och mycket värme.”

Mycket mat och mycket värme.  De orden fortsatte att ringa i mitt huvud, den vintern för 16 år sedan, när jag som nybliven mamma efter bästa förmåga tog hand om min förstfödda – som vägde ovanligt lite för att vara fullgången och därför var lite extra känslig i början.

image1Men det är ju så för alla barn. Alla barn behöver mycket värme och mycket mat. Det allra mest grundläggande. Utan mat – och rent vatten – är det omöjligt att växa, vara frisk, utvecklas och lära sig saker. Att leva helt enkelt.

Därför är rätten till mat och rätten till vatten också två av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Undernäring och brist på rent vatten är inte bara ett fruktansvärt lidande, utan också en kränkning av varje människas rättighet.

Att mat är en mänsklig rättighet innebär att regeringar har skyldighet att respektera och skydda människors rätt att försörja sig. De ska också uppfylla rätten till mat genom att underlätta för människor att försörja sig. Och om människor av något skäl inte har möjlighet att själva skaffa sig mat har regeringarna skyldighet att ge dem mat. Det kan till exempel gälla vid naturkatastrofer, krig, eller när människor är av olika orsaker är oförmögna att försörja sig.

Sedan 2004 finns FN-riktlinjer för hur rätten till mat ska genomföras, och flera länder har gjort den till nationell lag. Genom att hänvisa till detta har människor runtom i världen försvarat sin tillgång till mark och vattenresurser och förmått myndigheter att införa till exempel gratis skolluncher.

Det är inte bara regeringar som har ansvar för de mänskliga rättigheterna. Det har vi alla – enskilda människor, organisationer och företag.  Genom Svenska kyrkans internationella arbete kan vi bidra till att barns rätt till mat förverkligas på olika sätt – när familjer i flyktingläger i Kenya eller Jordanien får mat eller matpengar, när bönder i Etiopien och Uganda får kännedom om hållbara sätt att odla så att skördarna kan öka utan att marken utarmas, och när mammor i Burma eller Indien stärker varandra och får möjlighet att både spara och låna pengar genom spargrupper. Eller när mentormammorna i Sydafrika hjälper mammor att ansöka om barnbidrag så att de har råd att köpa näringsriktig mat till sina barn.

Fortfarande får nästan 800 miljoner människor för lite och för ensidig mat – drygt var tionde människa. Det är en mindre del av mänskligheten än tidigare, men förbättringarna sker alldeles för långsamt. Och vad värre är: de små barnen drabbas värst. Nästan var fjärde barn är undernärt! I Afrika söder om Sahara och södra Asien är situationen ännu svårare: mer än var tredje barn är undernärt.

Har man väl klarat de första fem åren, då så mycket i det lilla barnets kropp och hjärna utvecklas, är chanserna att överleva till vuxen ålder mycket goda.  Det är därför vi i julkampanjen lyfter fram betydelsen av den femte födelsedagen.

Det är länge sedan jag behövde oroa mig för att min nu 16-åriga dotter skulle få i sig tillräckligt med mat. Jag behöver påminna mig om att det som är självklart i mitt liv ännu är en daglig oro för alltför många föräldrar: Mat på bordet nu igen. Tack gode Gud som ger oss den. Amen.

1012713-Gunnel-ANGunnel Axelsson Nycander
policychef Svenska kyrkans internationella arbete

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

 

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Zaid snart fem längtar tills han får börja i flyktinglägrets förskola

Zaid är ett av världens drygt 30 miljoner flyktingbarn. I tre år har han
och hans familj bott i det jordanska flyktinglägret Zaatari, nära den syriska gränsen, efter att ha flytt från kriget. Zaid är ett av tre barn som vi berättar om i årets julkampanj Låt fler få fylla fem.

1035026-900px

Zaid längtar till förskolan som han får börja när han fyller fem. Skolor och fritidsaktiviteter skapar normalitet i den onormala tillvaro som flyktinglivet innebär. Foto: Josefin Casteryd /Ikon

Zaid vaknar alltid först i familjen och går ut till sin lekstuga som hans pappa och bröder har byggt. Den är byggd av en överbliven presenning och lite staket. Golvet är av sand.
Stenar och pinnar är leksaker. Här bestämmer Zaid, och den ende som får komma in är lillebror.

Zaids familj bor i två baracker. En uppspänd tältduk mellan dem skapar en liten innegård för matlagning och skyddar mot väder och vind. Totalt är de elva personer.
Det är trångt, men det är deras hem efter flykten från kriget i Syrien.

1035006-900px

Zaids pappa, Nimer Al Natoor, tackar Gud för att familjen kunde fly. Samtidigt är livet ekonomiskt som psyktiskt påfrestande. Josefin Casteryd /Ikon

– Min fruktaffär gick i konkurs eftersom det byggdes en militär checkpoint precis bredvid oss. Ingen vågade handla och jag var rädd att hamna emellan vid strider. Därför flydde vi hit, berättar pappa Nimer Al Natoor och fortsätter:
– Vi tackar Gud att vi kunde resa med hela familjen oskadd hit, och att barnen slapp se kriget.

Sorgen över något förlorat
Alla här bär på förlusten av hem, arbete och trygghet. Alla sörjer någon som dödats. Zaids mamma Iman berättar att hennes bror och hans fru har dödats i ett bombanfall. Hennes pappa tros ha skjutits ihjäl. Om och när de kan återvända hem vet ingen och det är en stor sorg att inte kunna påverka vardagen; att leva i ett vakuum. Inga flyktingar får arbeta utanför lägret, och det finns få försörjningstillfällen i Zaatari. Livet är en värdig väntan som skapar depression och frustration.

Många, både vuxna och barn, lider av posttraumatisk stress och behoven av hjälp är större än tillgången.

1035168-900px

På fridtidsgården Fredsoasen kan barn och ungdomar delta i olika aktiviteter och få hjälp att bearbeta sina upplevelser av krig och konflikt. Josefin Casteryd /Ikon

Svenska kyrkans internationella arbete stödjer psykosocialt arbete i Jordanien med inriktning på barn och unga. Bland annat har vi varit med och startat fritidsgården Fredsoasen där ungdomar kan spela fotboll, träna karate, lära sig engelska, måla, sjunga och framför allt prata med vuxna.
– Ungdomarna älskar att vara här. Vi prioriterar de ungdomar som mår sämst. På kurserna pratar vi mycket om hur viktig skolan är, och många får ny motivation, berättar Mohammed Adam som är verksamhetsansvarig.

En osäker framtid
Zaid är alldeles för ung för Fredsoasen, men hans tolvårige bror Yazan kanske
får en plats. Väntelistan är dock lång. Yazan har hoppat av skolan. Han brukar istället ta familjens skottkärra och erbjuda skjuts av varor för att tjäna pengar. Men senaste tiden har det varit få uppdrag, och han är uttråkad. Zaid däremot har nära till skratt och vill
inget hellre än att få börja förskolan. I januari när han fyller fem är det dags.
Då ska han få gå, med egen ryggsäck, den dammiga gatan ner till en av lägrets
förskolor.
– Jag tror det blir roligt. Där finns många leksaker. Och kakor!

 

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /IKON

Susanna Olivin. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Susanna Olivin
projektledare för Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj

Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Barn dör för att mat, rent vatten, sjukvård och omsorg saknas. Svenska kyrkans internationella arbete stödjer projekt över hela världen för att stärka barns rättigheter och minska fattigdom.

Läs mer om julkampanjen Låt fler få fylla fem >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Håkan springer för livet – 2 gånger om!

”När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag ju nästan är där. Lyckokänsla! ”

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan Jonsson är pensionerad läkare från Halmstad med ett brinnande engagemang för barn och människor i utsatta livssituationer. Håkan är också en erfaren maratonlöpare och har sprungit maraton på snart alla kontinenter. För att motivera sig själv att klara de två sista och svåraste loppen vill Håkan starta en insamling för barn i Sydafrika. Det gör han genom att stötta Svenska kyrkans internationella arbete och vårat Mentormammaprogram www.svenskakyrkan.se/P144. Insamlingen pågår nu och fram till att Håkan springer det sista av de två loppet i november 2017.

Var med och stötta Håkan samtidigt som du bidrar till att minska barnadödligheten i några av de områden där ett av tio barn inte överlever sin fem-årsdag. Läs också Håkans egen blogg.

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Då, i november 2017, kommer Håkan att tillsammans med sin son Andreas, 30 år, genomföra ett unikt maraton på Sydpolen. Men redan nu har Håkan sprungit ett av de två loppen han har kvar för att ha sprungit i alla världsdelar, det hittills mest utmanande han någonsin gett sig på säger han. I september i år reste Håkan till staden Petra i Jordanien och sprang ett drygt fyra mil långt maraton i kupperat ökenlandskap.

Här kan ni läsa Håkans eget vittnesmål från loppet:

Starten går kl 06,30 57 ivriga maratonlöpare släpps fria i den Jordanska öknen. Fortfarande är det behaglig temperatur. Solen strålar visserligen från en helt molnbefriad himmel och det finns mindre område med skugga. Obeskrivlig känsla att springa i denna miljö med bergsformationer som är otroligt vackra med en mängd grottor längs de första 10 km. Stundtals springer vi genom ren öken utan definierad horisont, vissa avsnitt på asfalt.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

De första 30-31 km går förvånansvärt bra. Jag känner mig stark och segerviss, det här kommer jag att klara med beröm godkänt. Efter vätskestation vid ca.30 km förändras allt. Det har varit mycket, mycket kuperat tidigare men inget mot vad som nu väntar. Nu går det uppåt i den häftigaste backe jag varit i närheten av.

Högst däruppe ser jag ett blått plasttält indikerande vätskestation. Backen är milt sagt brant och solen lyser nu obarmhärtigt från en blå himmel. Temperaturen har passerat 30 grader och jag börjar misströsta. Börjar känna av yrsel och märker att min vandring mot toppen inte går närmaste vägen, vinglar lite hit och dit. Min tidigare känsla av seger förbytts relativt snabbt mot missmod och känsla av att jag kanske inte kommer att klara av att passera mållinjen.

När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag är ju nästan där. Lyckokänsla!

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Efter några flaskor vatten och lite glada tillrop från ”personalen” bär det iväg, nu nedåt och jag springer de sista 4-5 km med en hedersam spurt in över mållinjen. Känner mig så oerhört stolt och nöjd. Det tog 6 timmar och 10 minuter att avsluta det i särklass jobbigaste maratonlopp jag upplevt. Men det var värt det.

/Håkan

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan sätter redan nu igång en egen insamling till Svenska kyrkans internationella arbete och projektet med Mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland. Läs gärna Håkan och Anders blogg om deras resa till Sydafrika och vägen mot deras svåra utmaning, http://maraton-sydpolen.blogspot.se/

För att stötta Håkans insamling och peppa honom och hans son inför det sista allra tuffaste maratonloppet på Sydpolen:

  • Sms:a MARATON100 till 72905 för att ge 100 kr
  • Sms:a MARATON200 till 72905 för att ge 200 kr
  • Swisha till 9001223, skriv MARATON i meddelandefältet
  • Plusgiro 90 01 22-3 skriv MARATON i meddelandefältet
  • Bankgiro 900-1223 skriv MARATON i meddelandefältet

Gåvorna går till arbetet för barns överlevnad. Läs om projektet och se film här: www.svenskakyrkan.se/P144

 

Samarbete mot våld ger resultat

I kommundelen Amida i Kitgum, i norra Uganda, stöder Svenska kyrkan Lutherska Världsförbundets arbete mot familje­relaterat våld. Kommundelschefen Geoffrey Patel konstaterar att vål­det är en nationell utmaning, där inte minst många barn blir utsatta.

– Vi har problem i hela landet med våld i hemmiljön och familjekonflikter som kan utlösas av skilsmässor, barn som  har problem i skolan, arbetslöshet och mycket annat. Olika slags övergrepp mot barn är mycket vanligt. De misshandlas fysiskt, negligeras eller till och med överges, enligt Agwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida.

Foto: Ewa Almqvist /Ikon

När människor vet att det finns hjälp att få vågar fler anmäla familjerelaterat våld. Det underlättar polisens arbete, menar Adwang Godliver, polis och säkerhetsansvarig i Amida Foto: Ewa Almqvist /Ikon

Därför har kommundelen med stöd från LVF skapat en kommitté för att upprätthålla mänskliga rättigheter för framför allt kvinnor och barn. Alla instanser måste samarbeta – polisen, valda byledare och kulturella/religiösa ledare. Våldet har synliggjorts och anmälningarna har ökat betydligt sedan kommittén började  sitt arbete.

Agwang Godliver konstaterar att rädslan har minskat:
– Man märker att det finns stöd att få, och det underlättar även polisens arbete när man vågar anmäla, säger hon med ett varmt, förtroendeingivande leende.

När kommittén har fått veta att till exempel en misshandel ägt rum, pratar de med både offret och förövaren, helst tillsammans.

– Många familjekonflikter har kunnat lösas. Vi gör överenskommelser med föräldrarna, som sedan får rapportera varje månad. Handlar det om brottsliga händelser måste de processas inne i Kitgum, oftast i samarbete med sjukhuset.

De fem byarna som hör till Amida lider fortfarande av konsekvenserna av inbördeskriget i Uganda.

– Vi har mycket att göra inom det sociala området. Många attityder och motsättningar lever kvar, och det finns en förväntan att vi ska lösa allt men det måste göras tillsammans och det tar tid, säger Geoffrey Patel.

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist Foto: Magnus Aronson /Ikon

Ewa Almqvist
Pressekreterare, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om vårt projekt i Uganda >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

Svårt livspussel för syriska flyktingar i Libanon

Efter nästan tre timmar i bil från Beirut är vi till slut framme i bergsområdet Akkar, utanför ett litet samhälle inte långt ifrån gränsen till Syrien. Naturen är otroligt vacker med sluttande bergsväggar och hus som ligger utspridda långt ifrån det centrum som vi passerat.

Vi fortsätter upp på små vägar och kommer till slut fram till en plats där en stor buss med lampor i olika färger står parkerad. Utanför ett stort hus står barn i en cirkel och kastar boll till varandra och skrattar högt. Det är pojkar och flickor som är runt 6 år gamla.

Med i ringen finns två unga vuxna som ser till att alla barnen deltar, vilket inte ser ut att vara några problem. Inne i huset finns en grupp unga kvinnor som lyssnar noggrant och ställer frågor till en kvinna som informerar och delar ut information.

p1080198-900px

I Libanon finns inte regelrätta flyktingläger för syrier. Svenska kyrkan stödjer aktiviteter för barn och ger information om barn och kvinnors rättigheter. Foto: Jessika Gustavsson

Svenska kyrkan stödjer det projekt riktat till syriska flyktingar i Libanon som pågår inne och utanför huset, och den färgglada bussen dessutom. Barnen får genom spel och lek lära sig om sina rättigheter och att säga nej, men också om vikten av att prata om och dela upplevelser.

Kvinnorna får information om vilka rättigheter de har när det gäller våld i hemmet eller annat våld som uppstår mot kvinnor just för att de är… kvinnor. De får även information om var de kan vända sig och hur processen kan komma att se ut. Den libanesiska lagen är tydlig, men det är inte lätt att veta vad som gäller när man kommer till ett nytt land. Det är inte heller lätt att själv orka ta reda på vad som gäller när situationen börjar gå överstyr hemma.

Pengarna räcker inte till
I många av grannländerna till Syrien som människor flyr till får syrier inte jobba, barnen har inte tillgång till skola och det är svårt att få pengarna att räcka till något mer än mat. I Libanon finns dessutom inga flyktingläger så de flesta måste även betala hyra. Situationen gör att människor tar till drastiska åtgärder för att få livspusslet att gå ihop. Livspusslet som innebär just mat, jobb, hyra och skola.

Det slår mig att det är precis så som mitt livspussel ser ut i Sverige. Jag pusslar dagligen med hur tusan jag ska hinna, ha råd och orka. Men livet utanför flyktingläger i Libanon är extremt. Där handlar det inte om att välja mellan ett busskort eller att cykla, utan om hur pengarna ska räcka till att mätta alla magar.

Det otänkbara normaliseras
När alla andra överlevnadsstrategier använts händer det att unga kvinnor säljs för giftermål. Och hur obegripligt det än är så blir det mer och mer vanligt eftersom det plötsligt normaliseras, från att ha varit tabu, precis som åsikter eller uppträdanden kan bli normaliserade även i mindre extrema situationer.

lsfjaslfkjlas

Fokus i arbetet med de syriska flyktingarna ligger på aktiviteter och rättighetsfrågor för barn och kvinnor. Man arbetar även med psykosocialt stöd till män och ger juridisk rådgivning. Här ses teamet tillsammans med Tina Sandkvist till vänster och Jessika Gustavsson till höger.

Bussen som står utanför används som transportmedel för att de människor som bor i väldigt avlägsna områden ska ha möjlighet att få del av informationen. Inom det stöd som Svenska kyrkan ger ingår även transport till de kvinnor och barn som annars inte på eget sätt kan ta sig till sjukvård, apotek eller juridisk hjälp. Det ingår även stöd till män som behöver bearbeta svåra upplevelser, diskutera värdighet och förstå sin egen frustration. Många har svårt att förstå sin egen roll och känna värdighet utan att kunna betala för mer än bara det mest basala för sin familj. Det läggs stor vikt vid att prata om vilken värdighet du har som din egen person, oberoende av pengar.

Musik och dans för att orka
Senare på kvällen ordnas ett evenemang för både syrier och libaneser som bor i bergsområdet. Bussen spelar hög musik och kör genom snäva gränder för att få uppmärksamhet från de som bor där. Lamporna lyser i skymningen och många samlas för att se vad det är som är på gång. Några väljer att följa med och till slut har ett femtiotal personer kommit till platsen där det visas en dockteater som följs av sång. Barnen är delaktiga och får vara del av både dockteatern och showen.

Efter bara några sånger är de flesta barn uppe och dansar och det är en fantastisk stämning. För lika viktig som arbetet under dagen, är det att barn och vuxna får skratta och umgås tillsammans. Mycket tid går till att sörja det som händer i Syrien och med familj och vänner, men för att barn och vuxna ska trivas och vara trygga behöver man även kunna glädjas tillsammans.

Jessika Gustavsson
Handläggare för Svenska kyrkans humanitära arbete i Mellanöstern