”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Barn ska inte stå brud

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

churchofswedengraphic_1

Infografik: Emma Chadband

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn.

Vad är barnäktenskap?
Barnäktenskap är ett äktenskap där en eller båda parter är barn och är vanligast i länder som har en låg eller ingen minimiålder för äktenskap. Att gifta bort barn vid en mycket låg ålder är vanligast i Sydasien och i Afrika söder om Sahara. Men även i Mellanöstern, Nordafrika och andra delar av Asien förekommer den här traditionen inom vissa grupper. En del flickor tvingas gifta sig långt före puberteten. I Östeuropa och Latinamerika är det vanligt att flickor mellan 16 och 18 år ingår äktenskap.

Det är omöjligt att veta det exakta antalet barnäktenskap i världen eftersom så många är informella eller inte registreras. Men enligt den senaste statistiken har mer än 700 miljoner kvinnor världen över ingått äktenskap som barn. Och enligt uppgifter från UNICEF (2014) var mer än en tredjedel av dem yngre än 15 år när de ingick äktenskap.

Hur arbetar Svenska kyrkan mot barnäktenskap?
Tillsammans med partners runtom i världen arbetar vi långsiktigt med att motverka strukturella orsaker till barnäktenskap.

churchofswedengraphic_2

Infografik: Emma Chadband

Att informera om barns rättigheter, särskilt kring sexuell och reproduktiva hälsa, är er en nyckelfråga. Men även att arbeta mot genusbaserat våld och säkerställa flickors skolgång.

För att stoppa barnäktenskap krävs ett långsiktigt arbete för ungas rättigheter, att barn betraktas som jämlikar och själva har rätt sin kropp. Svenska kyrkan arbetar med politisk påverkan och en förändring av normer och attityder på lokal, nationell och internationell nivå.  ​

Religiösa och kulturella ledare är viktiga i arbetet mot barnäktenskap.
Barnäktenskap som företeelse har inte endast med religion att göra även om de många gånger motiveras utifrån ett religiöst perspektiv. Det är viktigt att inte förenkla problematiken genom att isolera bidragande faktorer, utan se att religion samverkar med andra problem såsom strukturer som sedimenterar ojämlikhet.

churchofswedengraphic_3

Infografik: Emma Chadband

Svenska kyrkan har åtagit sig att arbeta för sexuell och reproduktiv hälsa såväl som för rättigheter och genusrättvisa. Vi har antagit olika positioner som tydligt vägleder det internationella arbetet. Där ingår ett arbete mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Läs mer om positionerna här:

16 Days of Activism Against Gender Based Violence
Svenska kyrkans internationella arbete deltar i den årliga kampanjen 16 dagar av aktivism mot genusbaserat våld, som pågår från den 25 november, som är Internationella dagen mot våld mot kvinnor, till 10 December, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, MR-dagen.

Kampanjen som är internationell startade 1991 och Svenska kyrkan deltar tillsammans med nio ekumeniska och interreligiösa partner, däribland Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet, och med stöd av FN:s befolkningsfond UNFPA.

Läs mer på kampanjens hemsida där ekumeniska partner har samlat berättelser och exempel kring den roll som trosbaserade aktörer kan spela för att motverka genusrelaterat våld.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

 

 

Barn i krig har rätt till skolgång

Över 30 miljoner barn kan inte gå i skolan på grund av krig och konflikter. Det uppmärksammar årets upplaga av Musikhjälpen. Svenska kyrkan hjälper till att dra igång insamlingen för alla barns rätt till skola, en rättighet vi kämpar för varje dag.

– Skolan är grunden för nästan allting; för att kunna förstå och påverka sitt eget liv och sin framtid, för att kräva sina rättigheter och för att kunna ställa krav på sin egen regering. Barns skolgång, och framför allt tjejers skolgång, ger positiva effekter i hela samhället. Det säger Anna-Maria Sandström, Svenska kyrkans regionala representant för Afrikas horn.

Foto: Cornelia Kästner /LWF

Lek och skola är ett sätt att återhämta sig känslomässigt för barn som varit på flykt. Foto: Cornelia Kästner /LWF

Hon ser på nära håll vad skolan gör för barn i Sydsudan, ett samhälle där spänningarna mellan olika folkgrupper är stora och över en miljon barn inte går i skolan.
– Skolan ger flickor och kvinnor i Sydsudan större möjligheter att försörja sig – och fler val i livet. Det traditionella sättet att försörja sig är att bilda stor familj. Utbildning ger kvinnor möjlighet att i större utsträckning välja hur de vill leva sina liv. Kvinnor som gick i skolan som barn är också mer benägna att skicka sina egna barn till skolan.

Läget i Sydsudan är spänt. Inbördeskriget påverkar hela samhället och i vissa områden har skolutbildningen stannat av helt. Det får katastrofala konsekvenser. Flickor som inte går i skola riskeras att giftas bort och få barn i väldigt ung ålder. Andra blir tonårsmammor utan att vara gifta vilket i sin tur kan leda till att de blir utkastade från hemmet – och tvingas till prostitution för att överleva.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström.           Foto: Magnus Aronson/IKON

Svenska kyrkan och systerkyrkorna i Sydsudan ser också exempel där unga män som inte gått i skola blir utkonkurrerade i ung ålder, mister sin framtidstro och vänder sig till radikala extremistiska grupper. Många riskerar att hamna i kriminalitet, bli gatubarn eller barnsoldater.

– Här är skolan en viktig pusselbit i barns och ungdomars framtidstro, säger Anna-Maria Sandström.

Lek för läkande
Skola ger också trygghet, skydd och rutiner – viktiga komponenter för barn som levt eller lever i otrygga miljöer. Lek och skola är ett sätt för barnen att återhämta sig känslomässigt. Efter att ha varit på flykt, från våld eller naturkatastrofer, och kanske till och med kommit bort från sina föräldrar, kan enkla lekar hjälpa barnen att få tillbaka en känsla av normalitet, av vardag.

Svenska kyrkan samarbetar med systerkyrkor och partnerorganisationer i Sydsudan för att fler barn ska få gå i skola. Exempelvis genom mobila skolor, mensskydd till flickor och skollunch.

Anna-Maria Sandström om …

  • Mensskydd: ”Flickor har inte råd att köpa engångsbindor och kan bara gå i skola tre veckor varje månad. Menstruation innebär också att samhället ser en som giftasvuxen – det finns fler skäl till att tjejer stannar hemma från skolan när de har mens. Vi vill öka andelen flickor i skolan och har därför introducerat ett pilotprojekt med menskoppar och tvättbara bindor, och lobbar för att alla skolor ska ha en egen toalett för flickor.”
  • Mobila skolor: ”Ett projekt vi vill driva tillsammans med Lutherska världsförbundet. Det faller på många pojkars lott att stanna hemma och ta hand om boskap och då är det svårt att ta sig till skolan. I stället för att barnen ska komma till skolan låter vi lärarna åka till barnen på landsbygden. Lärarna kommer till betesmarkerna och samlar barnen till lektion.”
  • Skollunch: ”Grundskola i Sydsudan är gratis men böcker och skoluniform kostar – och även om skolorna, särskilt på landsbygden, tillåter barn utan skoluniform kan skolan bli en stor kostnad för familjer. Också i form av uteblivet arbete i hemmet. Genom påverkansarbete stöttar vi FN:s och World Food Programmes viktiga projekt som erbjuder gratis skollunch. För familjer som lever i fattigdom blir skollunchen ofta ett ekonomiskt incitament att låta barnen gå i skola.”

Cecilia Andersson
kommunikatör Svenska kyrkan Örebro

Läs mer om vårt arbete för barn och unga i Sydsudan >>
Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afrikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Den 17/11 arrangerar Svenska kyrkan i Örebro en välgörenhetsmatch med Örebro Hockey – för Musikhjälpen och barns rättigheter. Läs mer >>

”Hjälp våra barn överleva”

Rätten till mat är ett av de viktigaste stegen i hållbar utveckling. Tillsammans kan vi se till att fler människor får möjlighet att skapa trygg försörjning, skriver Gunilla Hallonsten, internationell chef. 

Fastekampanjens symbol består av en tallrik. Tallriken står för de skålar, kastruller, sädessäckar och matförråd som för miljoner människor är tomma för ofta. Brist på mat och näring gör att barn och vuxna dör i förtid.

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

795 miljoner människor äter för lite, för näringsfattigt och inte tillräckligt ofta. Foto: David Back

Jag besökte Etiopien i förra veckan och såg med egna ögon hur klimatförändringarna i kombination med det återkommande väderfenomenet el Niño drabbat landet med den värsta torkan på 50 år.

Jag har nog inte förstått det så tydligt som då och där, när jag stod där mitt i det etiopiska landskapet och samtalade med människor som vet mycket mer om detta än jag: De är beroende på liv och död av klimatet, att regnen kommer när de ska. Inte bara nu när vi ser en humanitär katastrof utan i det långa perspektivet. Den motståndskraft som de lyckats byggas upp i form av klimatanpassning slås ut nu när torkan är så brutal.

De äldste i byarna säger att det kommer att bli värre med värmen fram tills regnen förhoppningsvis kommer. Då kommer översvämningarna, den torra jorden kan inte emot vattnet. Ali Mohamad, äldste för ett område med 18000 människor säger att det har gått för långt nu, att det kommer fortsätta så här, mammor och små barn dör först:

– Här kan vare sig växter, djur eller människor leva längre här kan endast stenarna leva. Allting dör – hjälp våra barn att överleva, säger han.

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Mudina Alci med sina barn på en hälsoklinik i Afar-regionen. Foto: Gunilla Hallonsten /IKON

Jag tror att vi kan förändra världen. I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet, främst med den egna gruppen och ibland även med främlingar. Att dela med sig för större jämvikt är ett av  de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form.

Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. Läs till exempel i 2 Korintierbrevet kapitel 8 om hur Paulus vädjar om solidaritet för att kärleken skall bli synlig.

Vi finns på plats i Etiopien, i Burma, i Zimbabwe och på plats efter plats i världen. Sedan många år arbetar vi med långsiktigt arbete för att öka försörjningstryggheten och med snabba hjälpinsatser när katastrofer slår till. Till vår hjälp har vi ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med – och vi har varandra.

Låt oss tillsammans sätta stopp för den orättvisa fördelningen så att föräldrar inte mer behöver känna vanmakt över att inte ha tillräckligt med mat att ge sina barn. Låt oss ligga ett steg före effekterna av klimatförändringarna och säkerställa möjligheter för människor att kunna odla och äta sig mätta trots ändrade förutsättningar.

Och låt oss påminna varandra om att varje insats och varje krona räknas!

Tack för din gåva i fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat.

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten. Foto: Magnus Aronson /IKON

Gunilla Hallonsten
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete

 

Läs mer om fastekampanjen >>
Stöd insatsen mot Afrikas torka >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

fastan_blogg_1024x600

 

 

 

Enade mot våld mot kvinnor

Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt, och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet.  Gruppen ”Kvinnor mot våld mot kvinnor” består av sådana förebilder från 30 olika slumområden i Indien. Tillsammans är de en kraft att räkna med.

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

I pjäsen som utspelas framför mig sitter hon på knä, kvinnan i den rosa sarin. Ovanför henne står två andra kvinnor. De skriker hårda ord till henne, knuffar och slår henne så fort hon försöker resa sig upp. Pjäsen handlar om hur svärföräldrar och andra släktingar försöker tvinga gravida kvinnor att göra abort om fostret som växer i magen är en flicka.

1032664

Foto: Magnus Aronson /IKON

I de flesta länder världen över ses kvinnor som mindre värda än män och i flera länder är fortfarande skadliga traditioner, som är grova brott mot kvinnors rätt till sina mänskliga rättigheter, i bruk. Inte minst i Indien brukas traditioner och attityder som leder till brott mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och brott mot rätten att få äga sina egna liv.

Tanken på att det här livet kan vara det enda liv vi har, eller att varje liv vi får räknas, att ”this is it” liksom, blandas med tanken på hur viktigt jag tycker det är för mig att få bestämma över mitt eget liv här och nu. Jag vill få uttrycka min personlighet, vara trygg och inte skadas till varken kropp eller själ, inte behöva gå genom livet med känslan och stämpeln att vara mindre värd än någon annan och ingen ska tvinga mig att göra abort bara för att de vill slippa en till person som är som jag. Därför blir jag så enormt lättad när en fjärde kvinna kommer in i pjäsen. Hon lyfter den gråtande kvinnan i armen och håller kraftfullt undan den kvinna som försöker slå henne.

1032679

Foto: Magnus Aronson /IKON

Scenen spelas av kvinnor som alla är en del i WAVAW (Women Agains Violence Against Women) i delstaten Orissa, Indien. De bildades 2009 med stöd av Svenska kyrkans partner LWSIT, Lutheran World Service India Trust, och består av 30 kvinnor från 30 slumområden i staden Bhubaneswar.

Kvinnan i den rosa sarin heter Mehadi (Mehadi heter egentligen något annat men av säkerhetsskäl har vi ändrat hennes namn) och är 20 år. Hon kommer från ett mycket fattigt område långt utanför staden men flyttade enligt tradition, efter att hon gift sig, hem till sina svärföräldrar, sin man och alla hans syskon. De bor nu i ett av Bhubaneswars 436 slumområden. I pjäsen spelar hon kvinnan som ska tvingas göra abort.

– Jag giftes bort när jag var 16 år, berättar hon. Jag känner igen mig i pjäsen vi spelar eftersom mina svärföräldrar har misshandlat mig mycket, mest genom att vara elaka mot mig och säga fruktansvärda saker. De fick mig att tappa allt mitt självförtroende.

Mehadi fick gå i skolan till årskurs 7 sen var det giftermål, moderskap och att stanna i hemmet som hushållerska åt sina svärföräldrar som blev hennes liv. De avskydde henne eftersom hennes föräldrar inte haft råd med någon hemgift, en summa pengar som brudens föräldrar enligt tradition betalar till mannens familj för att de ska ta över förmyndarskapet över deras dotter.

– Jag gick med i självhjälpsgruppen för kvinnor i mitt område som LWSIT hjälpt oss att organisera. Vi har fått lära oss att vi inte ska behöva bli slagna av våra män, eller svärföräldrar, eller av främlingar på gatan. Vi har rättigheter och vi kan förändra våra liv.

Nu är Mehadi utvald av sin grupp till att vara deras representant i WAVAW. De träffas regelbundet i en möteslokal som Svenska kyrkan finansierat. Tillsammans har de en stark röst och nu kan de äntligen få gehör från polis och myndigheter när övergrepp inträffar, vilket var helt omöjligt för några år sedan.

1032663

Foto: Magnus Aronson /IKON

– Vi är starka tillsammans och känner stolthet över det vi gör. Ser vi att någon far illa eller kommer någon till oss och ber om hjälp anmäler vi det till LWSIT och Kvinnorådgivningen hos polisen. Vi går också hem till paret och samtalar med mannen om det är han som slår. Vi har också rätt att utfärda böter i de fall då polisen inte agerar.

Vägen till att stat och myndigheter tar sitt fulla ansvar är fortfarande väldigt lång. Det sker ofta att vanliga polismyndigheten inte prioriterar fall då kvinnor far illa. När kvinnor anmäls försvunna, puttas in i eldstaden av sina svärföräldrar (som är ute efter att få en ny hemgift om sonen gifter om sig), eller då en kvinna misshandlats och våldtagits, läggs utredningen ofta ner eller påbörjas aldrig med argument att det saknas bevis eller att det rör sig om privata angelägenheter mellan en man och hans fru. Polisen saknar också resurser att handlägga alla fall av våld mot kvinnor eftersom de är så många och stiger. I ett land som Indien, där lagstiftningen gjort framsteg för jämställdheten men där implementeringen av lagen och människors värderingar i övriga samhället inte har hängt med, ökar våldet, särskilt i slummen.

Därför är det så viktigt, det arbete som WAVAW-kvinnorna gör tillsammans. Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet.

1032681

Foto: Magnus Aronson /IKON

– Jag har lärt mig så mycket. Mitt självförtroende har verkligen stärkts. Jag kan mina rättigheter, har stöd i WAVAW som har bra kontakter om vi behöver hjälp och jag får dessutom lära andra det jag själv vet. Som jag sa så misshandlade mina svärföräldrar mig mycket förut. Det gör de inte längre, säger Mehadi och ler med en skarp glimt i ögonen.

 

FAKTA
I de delar av Indien där Svenska kyrkans partner arbetar är många olika former av våld mot kvinnor vanligt förekommande.

  • Kvinnor försvinner, våldtas och utsätts för tortyr och verbal och fysisk misshandel i och utanför hemmet.
  • Flickfoster aborteras. Kvinnor kan tvingas att ta reda på barnets kön av sin man eller hans föräldrar.
  • Kvinnor nekas sina mänskliga rättigheter, som rätten till utbildning, och flickor tvingas till barnäktenskap/tvångsäktenskap.

Women Against Violence Against Women arbetar för:

  • att stoppa våld mot kvinnor och flickor.
  • att agera resursperson och ge direkt stöd till kvinnor som utsätts för våld.
  • att sprida medvetenhet om allas mänskliga rättigheter till både kvinnor och män i slumområden.
  • att påverka och samverka med polis och andra myndigheter för att lagar mot våld mot kvinnor ska tillämpas.
Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete.

 

Läs mer om WAVAW:s arbete i blogginlägget ”Kvinnor står upp mot förtrycket”  >>
Läs om vårt arbete för kvinnors rättigheter i Indien >>

 

Transpersoner i Indien ”T” – nu finns vi! del 2

Tiggeri och prostitution är ofta enda sättet för transpersoner att försörja sig i Indien. Nu har de organiserat sig och med stöd av Lutheran World Serivce India Trust arbetar de för rättigheter och egenmakt. Sanna Bülow besökte kollektivet för transpersoner och intervjuade 22-åriga Lipsha, sekreterare i Tredje könets lokala grupp i Cuttack.

Del 2. Läs del 1 av artikeln här >>

Alla i kollektivet började för ett par år sedan söka hjälp hos olika organisationer, deras situation var ohållbar. Många av dem var sjuka nu och de kunde inte leva av tiggeriet. De levde under omänskliga förhållanden.

Men inga organisationer kunde erbjuda dem stöd via sina program. De flesta visste inte hur de skulle göra och hade fortfarande svårt med sina egna attityder gentemot det okända och främmande.

”Den första organisation som på riktigt lyssnade på oss och började överväga att inkludera oss i sitt program var LWSIT. De var också osäkra i början men beslutade att utöka sin verksamhet och lära sig mer om vår situation. Snabbt började de göra konkreta insatser för oss och så småningom erbjöd de oss att bli en del i deras Gender empowerment program. På Internationella dagen för mänskliga rättigheter, 2014, välkomnade LWSIT oss in i sitt program genom en offentlig ceremoni mitt i Cuttack. Representanter från juridiska myndigheter närvarade och många kom och tittade.”

Kollektivet får nu hjälp med stort och smått. Lipsha visar oss en helt nybyggd toalett i en liten ny utbyggnad vid deras hus.

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita gläds över den nybyggda toaletten som finansierats av Svenska kyrkans partner LWSIT. Det är den första riktiga toalett som kollektivet haft. Foto: Magnus Aronson /IKON

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita gläds över den nybyggda toaletten som finansierats av Svenska kyrkans partner LWSIT. Det är den första riktiga toalett som kollektivet haft. Foto: Magnus Aronson /IKON

”Vi är så glada över den här konkreta hjälpen. Vi håller den ren och den hjälper oss att känna värdighet, säger hon och gör en gest med sin vackert hennamålade arm mot uthuset.

En annan konkret insats LWSIT gör är att erbjuda yrkesutbildning som alternativ till tiggeri och prostitution. För ett år sedan startade de en dansskola där Lipsha och en av hennes väninnor nu arbetar som danslärare i klassisk och modern dans. De får lön av LWSIT och medlemsavgifter från de som tar lektioner. I början hade de bara några lektioner i veckan. Nu arbetar de båda varje dag. Barn från fina familjer tvekar inte att ta lektioner hos oss nu.

”En av de viktigaste skillnaderna som kommit av vi fått stöd av LWSIT är att vi nu är organiserade i självhjälpsgrupper. Förut brukade vi leva från dag till dag och spendera de pengar vi fick ihop. Nu sparar vi små summor tillsammans på ett bankkonto.”

Lipsha ler och nickar mot mig när hon pratar. Men så stelnar hon till och viftar med armen åt ett par av sina trötta lite äldre väninnor som kommer gående mot oss från husets baksida. Hon vill inte att de ska störa oss och tycker nog att de ska hålla sig undan. Jag gissar att hon inte känner att de är representativa för främmande. Sjukdom eller trötthet, kanske droger för att orka med tillvaron, gör att några av dem ser mycket slitna ut, men det är ju därför vi är här tänker jag. För att hjälpa dem ur destruktivitet och orättvisa livsvillkor.

En av oss har fått hjälp att köpa in saris (indisk traditionell klädnad för kvinnor) till försäljning, förklarar Lipsha. LWSIT betalade lite av summan och resten togs från gruppens gemensamma sparande. Nu kan hon arbeta med att sälja saris, säger Lipsha och ler.

Något annat de använder sparpengarna till är att betala medicin om de blir sjuka. Medicin för sitt hiv-virus får de av staten men annan medicin kostar. Sjukvård i Indien är gratis. Det gäller bara att få kännedom om det och våga gå dit. LWSIT har volontärer som erbjuder att följa med vid sjukhusbesök.

Lipsha och hennes vänner kände också ett stort behov att äntligen få engagera sig socialt för andra utsatta så fort de fick möjligheten. Under 2015 då massor av människor blev hemlösa och skadade av jordbävningar i Nepal sparade kollektivet 10 000 rs för att skänka till de drabbade. LWSIT hjälpte dem att kanalisera pengarna via ACT-nätverket till de katastrofdrabbade.

Lipsha tänker mycket på andra platser på jorden. Hon har sett sin familj resa till andra länder och en av hennes egna största drömmar har alltid varit att få flyga flygplan. Hon har blivit berövad privilegiet att upptäcka livet på andra platser så som hennes familj kunnat göra. När hon berättade om sin dröm för Roja som är ansvarig för LWSIT:s kontor i Cuttack, började Roja fundera. Lipsha fick följa med till Thailand. Hon skulle få flyga och besöka ett hiv-konvent. Hon fick resa tillsammans med Roja, se ett nytt land, prata om viktiga frågor rörande sin hälsa och uppträda med sin dans. Lipsha ler och vi börjar båda skratta när hon berättar om upplevelsen av resan. Vi tycker båda det är fantastiskt och jag förstår så väl hennes frihetskänsla och hur hon växt som person av att få besöka ett annat land.

”När jag kom tillbaka och landade på flygplatsen i Cuttack kom min pappa och mötte mig. Han hade börjat inse att andra människor accepterade mig och ville träffa mig.”

Sakta, sakta påbörjades ett återförenande för Lipsha och hennes familj.

Idag har Lipshas familj accepterat henne och hon kan åter bo med dem. Men om dagarna lever hon ändå med sina vänner i kollektivet.

”Vi börjar dagarna med att ta hand om hushållet. Boendesituationen är den allra värsta för dem som bor här nu”, förklarar Lipsha.  Huset är smutsigt och det regnar in. De blir ofta sjuka.

I kollektivet för transgenderpersoner bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. Foto: Magnus Aronson /IKON

I kollektivet för transgenderpersoner bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. Foto: Magnus Aronson /IKON

På förmiddagen beger de sig till olika platser för att tigga. Tiggeriet är svårt. De sätter en stolthet i att klä sig vackert och Lipshas händer är hennamålade i ett häftigt blommönster. Deras utseende gör att andra människor påstår att de har det gott ställt eller använder det som ursäkt för att inte ge dem pengar. Under mitt besök i Indien såg jag flera transpersoner tigga på olika platser, vid turistattraktioner, utanför tempel, vid vägtullarna bland bilar, och hur färgglada deras kläder än var gick det inte att ta miste på deras situation. Många var slitna, fulla med vägdamm, trötta och mycket förkylda, ett vanligt symptom på hiv-viruset. Eftersom de flesta transpersoner har levt hela sina liv i utanförskap och under trakasserier händer det ibland att de beter sig respektlöst mot folk de möter som nekar dem pengar. LWSIT arbetar med att ändra attityderna hos de boende i kollektivet så att de ska undvika konfrontationer och dåligt rykte.

”På kvällarna samlas vi alla i kollektivet igen. Vi ber och pratar om dagen och om vår situation.”

Trots att det i Indien 2014 kom en revolutionerande ny lagstiftning om en tredje juridiskt erkänd könstillhörighet, nämligen ”T” som i transperson, har trakasserierna och exkluderingen ur samhället inte upphört.

”Jag skulle säga att det bara blivit 20% bättre än tidigare. Men det är ändå en seger. Människor vågar inte säga precis vad som helst till oss i offentliga sammanhang längre och ibland accepterar de till och med att vi sitter med dem. På gator och andra platser. Nu finns vi. ”

Foto-Magnus-Aronson-5071

Foto: Magnus Aronson /IKON

Jag funderar på om det är bättre att för alltid bli stämplad som transperson, även om du skulle vilja få smälta in i den binära könstillhörigheten som man eller kvinna, än att som här i Sverige tvingas bli juridiskt man eller kvinna även om du skulle önska stå utanför den binära könsnormen. Jag kommer fram till att inget av de befintliga lösningarna är fullgod. Inget alternativ erbjuder en könsroll som är fri. Att vara transperson i Indien betyder ju inte att du varken är man eller kvinna. Det betyder att du är biologisk man eller kvinna som önskar vara det motsatta. Det märkliga i Indien är att det inte existerar kollektiv för biologiska kvinnor som önskar vara män. Kring det funderar jag mycket.

Lipsha fortsätter förklara vad som bidrar till att hon orkar fortsätta kämpa.

”Vi känner oss tryggare nu när vi är organiserade och står under visst skydd av en organisation som LWSIT. Jag får styrka av gruppens gemenskap och i allt jag har fått lära mig, min resa och mitt yrke som danslärare. Jag har fått växa så mycket som person. Men det är fortfarande många frågor som jag ständigt funderar över och som jag önskar få svar på: Vem ansvarar för att situationen fungerar i en familj när en kinnar föds? Hur kan vi säkerställa att föräldrar, samhälle och barn får det sociokulturella psykologiska stöd som försäkrar att barn som föds till kinnar får ett meningsfullt och tryggt liv?”

När vi avslutar intervjun och ska fotas tillsammans tar jag och Lipsha varandras händer. Jag tackar henne och hennes väninna Susmita för att vi fått del av deras livsberättelser och jag säger att jag tänker att det måste vara svårt att berätta om de här upplevelserna gång på gång för de som frågar.

”Jag känner inte så, svarar Lipsha och Susmita nickar. Det är som terapi känner jag och vi vill att människor ska fråga. Tänk att ni är här nu och bryr er om vad som händer med oss.”

När vi lämnar kollektivet kommer alla Lipshas väninnor ut ur huset. De sätter handflatorna mot varandra framför bröstet och hälsar på oss. De erbjuder oss sina händer och hjälper oss omsorgsfullt ner i flodravinen igen. Några av dem följer oss över flodbädden och upp på andra sidan till vår bil där de vinkar av oss. De andra står samlade innanför öppningen i staketet uppe på flodkanten och vinkar adjö tillsammans med några män som anslutit under tiden intervjuerna pågått. Det finns ett syfte för män i Indien att de transsexuella finns och tvingas erbjuda sexuella tjänster. Jag önskar så att kapacitet att erbjuda andra försörjningsmöjligheter ökar. Jag vill vara en del av att se till att det blir så. Så att människor, oavsett hur de spelar ut sina könsroller, ska få leva värdiga liv med valmöjligheter och utan våld och övergrepp.

 

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow arbetar för Svenska kyrkans internationella arbete och besökte i slutet av januari 2016 vår partner Lutheran World Service India Trust (LWSIT) för att ta del av deras arbete mot det utbredda våldet och orättvisorna mot kvinnor och transgenderpersoner i Indiens stadsslum.

 


Stöd projektet och ge en gåva >>

 

 

FAKTA:

  • Tidigt i Indiens historia ansågs de som föddes med två biologiska kön vara semigudar och var högt ansedda. Men under brittiskt styre började de anses som avskyvärda och stämplades som ett kriminellt kast i det Indiska kastsystemet.
  • Det finns i Indien en statligt kopplad organisation för transpersoner. Mot den svarar ledaren för Lipshas och ett annat närliggande kollektiv. Totalt är de 33 personer i de båda kollektiven som stöds av LWSIT. LWSIT önskar också möjlighet att utvidga sitt stöd till fler kollektiv.
  • Under 2016 planerar LWSIT i Cuttack att bygga shelter, nya och bättre boenden, och starta ett program för att samtala med föräldrar och anhöriga för att öka deras förståelse och respekt för att deras barn är transpersoner med samma värde och mänskliga rättigheter som alla andra.

 

Transpersoner i Indien ”T”- nu finns vi!” del 1

Att leva som transperson i Indien innebär för många misshandel, trakasserier, sexuella övergrepp, tiggeri och prostitution. Läs Lipshas historia om att vara född kvinna i en mans kropp och om att bli upprättad.

Del 1.

De möter oss i ett kollektiv för transpersoner. Ett lerhus på kanten till flodbanken, på den sida som ligger mot ett mer skyddat område och inte direkt vid någon väg eller annan bebyggelse. I huset, som består av ett enda rum, bor 17 personer. 12 av dem är hivpositiva. De är alla födda till biologiska män men i själen är de kvinnor. Samhället har vänt dem ryggen. De är avarter, oberörbara, ett skämt och en skam för sina familjer. Ingen vill anställa dem trots att flera av dem har en fullgod skolgång och utbildning. Misshandel, trakasserier och sexuella övergrepp är sedan barndomen deras vardag. Tiggeri och prostitution deras levebröd.

Lipsha visste redan som barn att hon var annorlunda. Idag kämpar hon för transgenderpersoners rättigheter i Indien.

Lipsha visste redan som barn att hon var annorlunda. Idag kämpar hon för transpersoners rättigheter i Indien.

Lipsha Kinner är 22 år men har upplevt mer än de flesta 22-åringar jag mött. Hennes unga livshistoria river mig sönder och samman.

Hon och hennes väninna bjuder in oss innanför staketet, byggt av bambu, in på den trånga cementgård som omger huset. Där ligger hundvalpar och sover på varandra, lite sopor i ett hörn. Solen är på väg ner. Vi slår oss ner på en vackert färgglad matta och börjar samtala. Känslan är smått overklig.

Här bor de, de vackert utsmyckade kvinnorna med manskroppar, de som inte får vara som de känner sig. De som är fattiga och sjuka men försöker dölja det med smink och färgglada klänningar. Mitt i Indiens värsta slum.

Lipsha själv kommer från en mycket välbärgad familj. Pappan är ingenjör, mamman läkare , båda syskonen är högutbildade. Redan i grundskolan, under de första skolåren, kände Lipsha att hon var annorlunda. Hon kände sig inte lik de andra barnen och upplevde att hon inte passade in varken bland flickor eller bland pojkar. Hennes kroppsspråk var annorlunda, hennes intressen för blandade och hon ville tidigt använda kvinnokläder. Hon tränade dans. När hon dansade kände hon sig fri.

”Jag blev retad och hade nästan inga vänner. De vänner jag hade var flickor. Inga pojkar ville umgås med mig.”

Redan efter grundskolan hade Lipsha bestämt sig för att hon ville vara kvinna. Det var något som bara kändes helt självklart djupt i hennes inre.

Klassisk indisk dans. Lipsha är utbildad danslärare. Foto: Magnus Aronson /IKON

Klassisk indisk dans. Lipsha är utbildad danslärare. Foto: Magnus Aronson /IKON

Hon skulle studera vidare och flyttade därför från sin familj till ett studenthem i Cuttack. Där hade hon ett eget rum med sina kläder och skolböcker men det dröjde inte länge förrän allt det blev förstört. Övergreppen började nästan på en gång. Tre män på hemmet anföll henne. De våldtog henne alla tre. Sedan torterade de henne med elkablar.

”De tvingade mig att vara naken inför alla på boendet för att visa att jag egentligen var pojke. De hällde vatten och rengöringsmedel över mig och tvingade mig att urinera på ett strömförande element. Jag brev allvarligt bränd.”

Här måste jag stanna upp lite i intervjun. Jag kan inte riktigt svälja. Det kom så plötsligt. Bara så där. Berättelsen om ett fruktansvärt övergrepp. Lipsha sitter i skräddarställning med lätt nedböjt huvud ett par meter bort och tittar på mig med stora ögon. Jag ser hur svårt hon tycker att det här är att prata om trots att hon säkert berättat det många gånger förut. Jag torkar mig diskret i ögonvrån, sväljer hårt och fortsätter med mina frågor.

Efter våldtäkterna reste Lipsha chockad hem till familjen för att söka skydd och tröst men möttes av helt andra reaktioner.  Hennes mamma och pappa hävdade att hon hade sig själv att skylla. Att det var hennes eget fel det som hände.  Om hon bara tog sitt förnuft till fånga och var man, så som hon var född till att vara, och på ett sådant sätt som samhället tycker att män ska vara – slutade klä sig i kvinnokläder, slutade hålla på med dans, inte åtrådde andra män och klippte av sig håret.

”Jag älskar mina föräldrar. Vi står varandra mycket nära. Problemet är bara att de inte förstår mig. De har flera gånger försökt gifta bort mig med andra kvinnor.”

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita. Hennes berättelse kommer på bloggen i mars. Foto: Magnus Aronson /IKON

Lipsha till vänster tillsammans med sin väninna Susmita. Hennes berättelse kommer på bloggen i mars. Foto: Magnus Aronson /IKON

Lipsha blev tvungen att återvända till studenthemmet och nu ökade övergreppen. Hon blev överfallen igen. Av fem män. Alla fem våldtog henne, kastade ägg på henne, misshandlade henne svårt och tog alla hennes kläder. Den här gången hämtade hennes pappa henne och körde henne till sjukhuset i Cuttack. Där undersökte de hennes fysiska skador och tog henne sen till psyket där de gav henne elchocker. Det skulle ”bota hennes tillstånd” som det hette.

”Det var outhärdligt. Mina föräldrar ville att jag skulle läggas in på mentalsjukhus men jag rymde.”

Efter de här båda händelserna och en lång tids trakasserier och utan stöd från någon ville Lipsha inte leva längre. Livet var inte till för henne. Hon var fel. En natt bestämde hon sig för att kasta sig framför ett tåg. Hon gick till järnvägsstationen i Cuttack, en plats dit andra transpersoner ofta kommer för att tigga. Det visste inte Lipsha. När Lipsha stod och övervägde hur hon skulle kasta sig framför nästa tåg fick en av de socialarbetare som arbetar som uppsökande volontärer syn på henne.

Hon fångade Lipshas uppmärksamhet och Lipsha fick berätta sin historia. Kvinnan förklarade för Lipsha att hon faktiskt inte är ensam. Att det finns många fler i hennes situation. Att de finns här, på stationen, runt omkring henne, just nu. Lipsha följde inte med kvinnan. Hon ansåg inte att hon kunde göra något konkret för henne. Inga organisationer arbetade då konkret med transpersoners särskilda situation vilket Lipsha förstod på kvinnan.

Men Lipsha hoppade inte heller framför något tåg. Hon hade fått ett nytt fokus. Lipsha ville se om hon kunde komma i kontakt med de kvinnor som socialarbetaren hade berättat om, de kvinnor som var som henne själv och som tydligen fanns här på stationen för att tigga. Hon visste inte att de redan hade sett henne och när hon återvände till stationen tog de själva kontakt med henne.

”De var enucker, som vi i Indien kallar ”Hijra” eller ”kinnar”. När jag mötte dem var allra första gången i mitt liv som jag kände empati från någon.” 

De tog med henne till sitt kollektiv. Introducerade henne för sin ledare och erbjöd henne bostad. Lipsha berättade om sin utbildning och vid flera tillfällen följde kollektivets ledare med henne på arbetsintervjuer men Lipsha fick avslag.  Hon blev tvungen att börja tigga. Det kändes inte bra. Trakasserier och hot blev vardag igen och snart var Lipsha infekterad med hiv.

”Nu är vi många här som är infekterade med hiv. Det känns svårt och jag vill jobba för att vi ska få tillgång till försäkringar och annat stöd utöver medicinen. Det får vi inte idag.”

Läs del 2 av ”T” – nu finns vi!  >>

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow arbetar för Svenska kyrkans internationella arbete och besökte i slutet av januari 2016 vår partner Lutheran World Service India Trust (LWSIT) för att ta del av deras arbete mot det utbredda våldet och orättvisorna mot kvinnor och transpersoner i Indiens stadsslum.

 


Stöd projektet och ge en gåva >>

 

”Jag bara måste göra något”

Ibland när jag är ute någonstans händer det att jag får ögonkontakt med ett litet barn. Du kanske känner igen den där känslan. Föräldrarna ser inte, men du och barnet delar några sekunders kontakt. Ni båda ler och kanske vinkar du lite försiktigt.

Att ett barn, en ny människa, kommer till världen är något helt fantastiskt. Att möta ett litet barns blick på det här sättet kan få mig att känna så stor glädje och hopp om världen. Det känns som om de barn jag träffar på, de barns blickar jag möter här i Lund, har det ganska bra. De flesta är friska och har någon som älskar och tar hand om dem. Det finns oftast möjlighet att äta sig mätt, möjlighet till sjukvård och till skola.

Det gör ont att tänka att detta är långt ifrån alla barns verklighet. Borde alla barn ha rätt till god hälsa? När jag ställer mig själv den frågan är det självklara och uppenbara svaret JA. Det är oacceptabelt att barn lider av undernäring och inte har tillgång till rent vatten. Det är oacceptabelt att barn inte får de resurser och den omsorg de behöver för en god hälsa. Det är oacceptabelt att barn dör i infektioner och sjukdomar som hade kunnat motas med den medicinska hjälp som jag har tillgång till. Innan de ens har fyllt fem år. Det är inte den värld jag vill leva i.

Theresia Båvenby, andra från vänster, är en av Svenska kyrkans Ageravolontärer som arbetar med information, livsstilsarbete, insamling och påverkan om internationella frågor.

Theresia Båvenby, andra från vänster, är en av Svenska kyrkans Ageravolontärer som arbetar med information, livsstilsarbete, insamling och påverkan om internationella frågor.

Jag är engagerad i internationella frågor som Ageravolontär för Svenska kyrkans internationella arbete. Regelbundet ställer jag mig själv frågor om varför jag och kyrkan ska lägga tid och energi på de här frågorna. Jag kommer att tänka på när jag var i Rumänien för några år sedan, och besökte en soptipp utanför en av de största städerna. Där bodde många människor. Bland annat en liten flicka, strax under fem år, som jag minns väl. Att se glädjen i henne blick, trots de mycket knappa resurser hon hade att leva av, berörde mig.

När jag har sett orättvisor, i världen och i vårt samhälle, känner jag att jag bara måste göra något. Att tro och handling hör ihop tänker jag också är något självklart. Jag är stolt medlem av Svenska kyrkan som väljer att lägga tid och resurser på till exempel julkampanjen.

Så varför ska då enskilda personer och kyrkan engagera sig för att låta fler få fylla fem? För att det är vårt uppdrag som kristna, som kyrka och som människor.

I adventstid väntar vi på att Jesus ska komma till världen som ett barn med budskap om kärlek och hopp, samt ett budskap att älska vår nästa. Likt Jesusbarnet kommer många barn födas till världen i vinter och medföra stor glädje. Det är vårt ansvar att se till att de får en bra start i livet. Låt oss aldrig drunkna i känslan av hopplöshet som kan följa av det ansvaret. Svenska kyrkan, enskilda församlingar och personer kämpar för detta viktiga uppdrag och sprider, genom det, ett hopp. Tillsammans får vi bära varandra, och Gud får bära oss när vi inte riktigt orkar.

En enda mänsklighet med ett uppdrag att ta hand om varandra. Den mänskligheten råkar bestå av många barn under fem år som behöver vår hjälp. Jag hoppas på att vi, inom en snar framtid, ska kunna möta alla barns blickar och veta att detta barn kommer kunna växa upp med de förutsättningar och möjligheter som behövs för en god hälsa. Julkampanjen och alla människor som driver den visar på att vi har kommit en bit på vägen. Vi försöker och det gör skillnad.

 

Theresia Båvenby

Theresia Båvenby

Theresia Båvenby
Ageravolontär för Svenska kyrkans internationella arbete

Ageravolontärerna är unga vuxna från 18 år och uppåt som agerar lokalt för global rättvisa. Nästa utbildningstillfälle är 26-28 februari. På grundutbildningen får du en introduktion till alla de delar som Svenska kyrkans internationella arbete jobbar med samt veta mer om vilka möjligheter du har som Ageravolontär.
Läs om Ageravolontärerna >>

Läs mer om julkampanjen >>
Ge en gåva direkt >>
Följ oss på Facebook och Twitter

Klicka på bilden för fler sätt att ge!

Klicka på bilden för fler sätt att ge!