”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

Håkan springer för livet – 2 gånger om!

”När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag ju nästan är där. Lyckokänsla! ”

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan och Andreas på besök hos en av Philanis förskolor i Sydafrika. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan Jonsson är pensionerad läkare från Halmstad med ett brinnande engagemang för barn och människor i utsatta livssituationer. Håkan är också en erfaren maratonlöpare och har sprungit maraton på snart alla kontinenter. För att motivera sig själv att klara de två sista och svåraste loppen vill Håkan starta en insamling för barn i Sydafrika. Det gör han genom att stötta Svenska kyrkans internationella arbete och vårat Mentormammaprogram www.svenskakyrkan.se/P144. Insamlingen pågår nu och fram till att Håkan springer det sista av de två loppet i november 2017.

Var med och stötta Håkan samtidigt som du bidrar till att minska barnadödligheten i några av de områden där ett av tio barn inte överlever sin fem-årsdag. Läs också Håkans egen blogg.

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Håkans möte med barnen i Mentormammaprojektet. Foto: Eric Miller /IKON

Då, i november 2017, kommer Håkan att tillsammans med sin son Andreas, 30 år, genomföra ett unikt maraton på Sydpolen. Men redan nu har Håkan sprungit ett av de två loppen han har kvar för att ha sprungit i alla världsdelar, det hittills mest utmanande han någonsin gett sig på säger han. I september i år reste Håkan till staden Petra i Jordanien och sprang ett drygt fyra mil långt maraton i kupperat ökenlandskap.

Här kan ni läsa Håkans eget vittnesmål från loppet:

Starten går kl 06,30 57 ivriga maratonlöpare släpps fria i den Jordanska öknen. Fortfarande är det behaglig temperatur. Solen strålar visserligen från en helt molnbefriad himmel och det finns mindre område med skugga. Obeskrivlig känsla att springa i denna miljö med bergsformationer som är otroligt vackra med en mängd grottor längs de första 10 km. Stundtals springer vi genom ren öken utan definierad horisont, vissa avsnitt på asfalt.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson springer sitt hittills tuffaste maraton i Petra, Jordanien.

De första 30-31 km går förvånansvärt bra. Jag känner mig stark och segerviss, det här kommer jag att klara med beröm godkänt. Efter vätskestation vid ca.30 km förändras allt. Det har varit mycket, mycket kuperat tidigare men inget mot vad som nu väntar. Nu går det uppåt i den häftigaste backe jag varit i närheten av.

Högst däruppe ser jag ett blått plasttält indikerande vätskestation. Backen är milt sagt brant och solen lyser nu obarmhärtigt från en blå himmel. Temperaturen har passerat 30 grader och jag börjar misströsta. Börjar känna av yrsel och märker att min vandring mot toppen inte går närmaste vägen, vinglar lite hit och dit. Min tidigare känsla av seger förbytts relativt snabbt mot missmod och känsla av att jag kanske inte kommer att klara av att passera mållinjen.

När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayhelitsha som jag lovat att springa för. Så att de ska få växa upp och få möjlighet till ett bättre liv. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamla kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag är ju nästan där. Lyckokänsla!

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Håkan träffar 4-åriga Sisipho i ett av Sydafrikas kåkstadsområden. Foto: Eric Miller/IKON

Efter några flaskor vatten och lite glada tillrop från ”personalen” bär det iväg, nu nedåt och jag springer de sista 4-5 km med en hedersam spurt in över mållinjen. Känner mig så oerhört stolt och nöjd. Det tog 6 timmar och 10 minuter att avsluta det i särklass jobbigaste maratonlopp jag upplevt. Men det var värt det.

/Håkan

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan Jonsson passerar mållinjen i Petra, Jordanien.

Håkan sätter redan nu igång en egen insamling till Svenska kyrkans internationella arbete och projektet med Mentormammor i Sydafrika, Etiopien och Swaziland. Läs gärna Håkan och Anders blogg om deras resa till Sydafrika och vägen mot deras svåra utmaning, http://maraton-sydpolen.blogspot.se/

För att stötta Håkans insamling och peppa honom och hans son inför det sista allra tuffaste maratonloppet på Sydpolen:

  • Sms:a MARATON100 till 72905 för att ge 100 kr
  • Sms:a MARATON200 till 72905 för att ge 200 kr
  • Swisha till 9001223, skriv MARATON i meddelandefältet
  • Plusgiro 90 01 22-3 skriv MARATON i meddelandefältet
  • Bankgiro 900-1223 skriv MARATON i meddelandefältet

Gåvorna går till arbetet för barns överlevnad. Läs om projektet och se film här: www.svenskakyrkan.se/P144

 

Swaziland: Ge människor chansen att själva utrota hungern

I förra veckan betalade Siphilile-projektet ut sitt första mikrolån. En av mentormammorna kom med en förfrågan om det inte skulle kunna gå att låna ut 250 emalangeni, motsvarande knappt 200 svenska kronor, till Zandile, en av hennes klienter. Kvinnan hade tidigare haft ett fruktstånd utanför den lokala högstadieskolan och lyckats försörja sig själv på det hon kunde sälja. Nu hade hon blivit gravid och fått barn. Zandile hade inte kunnat fortsätta med sin lilla rörelse och hade blivit tvungen att ta av sitt lilla kapital. Nu var hennes dotter tre månader och den nyblivna mamman ville åter börja sälja frukt till skolbarnen, men hon hade inga pengar att börja med. Hon fick därför låna pengarna hon behövde och lovade att det inte var något problem att betala tillbaka 50 emalangeni i månaden tills allt var återbetalt. Dagen därpå åker jag förbi skolan och ser Zandile sitta bland bananer och chipspåsar. Hon skiner upp och vinkar när hon ser mig.

Zandile fick låna en liten summa för att kunna starta upp sitt fruktstånd igen. Foto: Mats Målqvist

Zandile fick låna en liten summa för att kunna starta upp sitt fruktstånd igen. Foto: Mats Målqvist

Om knappt ett år är det 2015, årtalet som FN:s millenniemål strävat mot. Räkenskapens år om man så vill. Många av millenniemålen kommer inte att uppnås, men det första, det som handlar om att minska den extrema fattigdomen och hungern med hälften, har redan för några år sedan nåtts. Trots det lever fortfarande över en miljard människor på mindre än 1.25 dollar om dagen, och i Afrika söder om Sahara har utvecklingen i princip stått stilla. Att målet överhuvudtaget har uppnåtts beror på de stora ekonomiska förbättringarna i Kina och Sydostasien.

Så vad är det som gör att det är så svårt att bryta fattigdomen? Att fördela resurserna och stilla hungern? Svaret är naturligtvis inte enkelt, men handlar till största delen om de strukturer som inte enkelt låter ändra på sig. Vi är alla fast i de sociala och ekonomiska strukturerna, men för de människor som lever i extrem fattigdom är steget att bryta den rådande ordningen extremt stort. Men samtidigt som det kan vara oöverkomligt för den enskilde individen kan det vara en närmast minimal insats för någon med bara lite mer resurser. Zandile fick låna knappt 200 kronor, en summa som hon dessutom snart kommer att kunna betala tillbaka. Pengarna innebar en vändpunkt, en möjlighet att ta sig ur en situation där hon levde dag för dag. Det kan vara svårt att förstå för mig som kommer från ett sammanhang där jag har resurser även om jag skulle bli pank. Jag har familj och vänner som jag utan vidare skulle kunna få låna pengar av, jag har ett socialt skyddsnät, inte bara genom statens försorg, som jag mer eller mindre tar för givet. Men om man är i en situation där alla man känner, och alla som finns runt omkring är i samma situation, så har man inte heller några möjligheter att få tag på de där 200 kronorna som kan betyda att man kan försörja sig själv och sina barn.

Hunger sägs ofta vara ett problem med resursfördelning. Att det finns tillräckligt med mat och att det egentligen bara handlar om att distribuera den rättvist. Även bland Siphililes mentormammor höjs ibland röster för att vi borde dela ut mat, att vi skulle kunna lindra nöden genom att se till att de som inte har mat får det. Tanken är naturligtvis riktig; om vi bara kunde omfördela resurserna så skulle ingen behöva gå hungrig. Men om insatsen inte förändrar strukturerna och spelreglerna kommer man att vara i samma situation om en vecka eller månad igen, och risken finns att ett beroende skapats som snarast befäster den rådande ordningen. Om Zandile hade fått ett matpaket för 200 kronor istället för pengarna i handen hade inget förändrats och nöden hade väntat nästa månad igen.

Mats Målqvist, utsänd till Swaziland. Foto: Magnus Aronson/IKON

Mats Målqvist, utsänd till Swaziland. Foto: Magnus Aronson/IKON

Mats Målqvist, utsänd av Svenska kyrkan till Swaziland

Måndag 7 april är det Världshälsodagen. Mats Målqvist är läkare och arbetar som projektledare för det hälsoprojekt som Svenska kyrkan drivit igång i Swaziland för att minska barn- och mödradödligheten (millenniemål 4 och 5). Projektet utgår från samma modell som det framgångsrika Philaniprojektet i Sydafrika. Modellen går ut på att mentormammor besöker nyblivna mödrar och deras barn.

Läs alla blogginlägg från Swaziland >>

Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal >>

Syrien: Äntligen har Hamza börjat i vår fritidsgård

Familjen Tokan hade bara varit i Za'atari i en dryg månad när jag träffade dem första gången i maj 2013. Hamza sitter bakom sina föräldrar och håller sin lillebror i famnen. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Familjen Tokan hade bara varit i Za’atari i en dryg månad när jag träffade dem första gången i maj 2013. Hamza sitter bakom sina föräldrar och håller sin lillebror i famnen. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

”Jag brukade bråka varje dag med min mamma, men nu när jag går här så har min relation med min mamma och familj blivit bättre, nu lyssnar jag på dem och har lärt mig hur jag ska hantera bråk. Det är på Fredsoasen som jag lär mig hur jag ska bete mig och lösa mina problem”, berättar Hamza Mahmood Tokan.

Hamza är femton år och flydde från Syrien till Jordanien i april 2013. Za’atari, ett av världens största flyktingläger, har sedan dess varit hans hem och jag mötte honom första gången i maj 2013. I mars 2014 fick jag det glädjande beskedet: Hamza har börjat på den fritidsgård för ungdomar, kallad Fredsoasen, som Svenska kyrkan har byggt i Za’atari. För mig var det en lättnad, för vid vårt senaste möte i november verkade hans situation allt annat än hoppfull.

Enligt Hamza har fritidsgården förändrat hans tillvaro. Han har blivit en del av en grupp – 20 unga killar som tillsammans får utbildning fyra dagar i veckan.

Hamza på fritidsgården i mars 2014. Foto: LWF

Hamza på fritidsgården i mars 2014. Foto: LWF

”Jag har lärt känna massor av nya vänner genom fritidsgården – Yazan, Mohammed, Hasan”, berättar Hamza.

Det var just saknaden efter vänner som drabbade mig så hårt i mötet med Hamza i november.  Jag frågade Hamza om han hade några vänner i flyktinglägret, och Hamza vände då bort blicken och ögonen blev blanka.

”Alla mina vänner från Syrien har spritts för vinden”, sa han då.  

Det var en stark kontrast till de svar han tidigare gett på mina frågor – kortfattade och motvilliga: Nej. Han gick fortfarande inte i skolan. Nej. Han ville inte gå för att det var tråkigt. Och för att böckerna var annorlunda. Allt var annorlunda än hemma. I det korta svaret om vänner som spridits för vinden gömde sig en ledsen och frustrerad tonåring som inte visste hur han skulle hantera sitt nya liv. Ett liv som vid vårt första möte var ganska nytt men som nu hade blivit skrämmande permanent.

När vi första gången möttes i maj 2013 höll sig Hamza i skuggan av sin ett år äldre syster Manar. Trots att de var nära i ålder syntes det tydligt att Hamza var lillebror. Hamza berättade att han längtade efter sin storasyster som stannat kvar i Syrien, och att han tyckte att det var för mycket damm och kaos i flyktinglägret.

”Jag trivs inte här”, sa han då.

Upplopp och oroligheter präglade livet i lägret, och alla barn och ungdomar som jag mötte sa att den otrygga tillvaron påverkade dem. När Hamza fick frågan om varför han inte gick i skolan i lägret förklarade han det så här:

”Om jag går till skolan, vem ska då hämta vatten till min mamma?”

Sex månader senare, i november 2013, åkte jag tillbaka i flyktinglägret. Hamzas familj hade flyttat, från tält till barack. I ett hörn stod en liten tv-apparat, och Hamza sa att det var där han spenderade mesta tiden. Upploppen i lägret präglade fortfarande tillvaron, och medan vi besökte Hamza blev stenkastningen nere i lägrets innersta delar så pass allvarlig att all biståndspersonal fick utrymma lägret. När vi åkte iväg med bilen slängde Hamza modigt en slängkyss efter oss. Samtidigt såg jag framför mig hur han tog hand om sin lillebror som tultade runt i baracken. Och så hans oväntade svar på vad han skulle vilja bli när han blir vuxen:

Hamza. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Hamza i familjens barack i november 2013. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

”Lärare. I arabiska.”

När Hamza började i fritidsgården gick han fortfarande inte i skolan. Wejdan Jarrah, vår psykosociala specialist i lägret, frågade Hamza om han fortfarande vill bli lärare i arabiska. Det vill han. Men hur ska han kunna bli lärare om han inte går i skolan? Wejdan frågade om hon kunde få hjälpa Hamza att registrera sig, om han kunde tänka sig att börja då. Hamza tänkte efter en stund innan han svarade:

”Ja, det skulle jag kunna göra.”

Så i mitten av mars 2014 registrerar sig äntligen Hamza i skolan i flyktinglägret. Svenska kyrkans fritidsgård finns där som stöd för honom, och förhoppningsvis kan han nu hitta en tillvaro i lägret som inte bara är en nödlösning, utan också en väg mot framtiden. För Hamza lever hoppet om fred, och om möjligheten att en dag återvända till Syrien.

”Jag hoppas att jag kan få uppleva fred, träffa mina vänner i Syrien och att de också får leva i fred”, säger han.

Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Ulrika Lagerlöf, informatör för Svenska kyrkans internationella arbete 

Läs mer om Svenska kyrkans katastrofinsatser för syriska flyktingar >>

Brasilien: Kampanj för att lyfta fram kvinnorna

Manifestation på Internationella kvinnodagen i Rio de Janeiro. Foto: Adriana Gastellu Camp

Manifestation på Internationella kvinnodagen i São Leopoldo, södra Brasilien. Foto: Adriana Gastellu Camp

Häromdagen firade vi Internationella kvinnodagen världen över. I den brasilianska lutherska kyrkan IECLB blev firandet speciellt i år.  Dagen uppmärksammades av kyrkans ordförandepräst Nestor Friedrich, som lanserade kampanjen ”I gemenskap med kvinnornas liv”.  Kampanjen vill uppmärksamma kvinnornas roll i kyrkan, som ofta glöms bort eller tas för givet, och istället fira kvinnornas bidrag i kyrkan och samhället. Syföreningar som samlar in pengar till det diakonala arbetet, kvinnor som gör teologi, kvinnor som städar i kyrkan, kvinnor som är styrelseledamöter, kvinnor som leder barngrupper och kvinnor som spelar instrument i kyrkan. Listan kan bli lång men alla har gemensamt att det sällan berättas om dessa kvinnors arbete i kyrkohistorien. Nu vill man ändra på det och därför ber man stift och församlingar att intervjua olika kvinnor och samla in material som sedan ska bli ett bidrag till materialet som uppmärksammar att det var 500 år sedan Reformationen år 2017.

Man vill också uppmuntra församlingar att tillsammans läsa och reflektera över dessa frågor, till exempel genom Lutherska världsförbundets genuspolicy. Och under hela 2014 ska man bland annat leda seminarier, erbjuda fortbildning och skapa liturgier som tema ”I gemenskap med kvinnornas liv”.

Nestor Friedrich spelade in en videohälsning som nu finns tillgänglig på hemsidan för alla brasilianska stift och församlingar. I sin hälsning påminner han om kyrkornas ansvar i förhållande till kvinnornas rättigheter och att säga nej till allt genusbaserat våld. Han uppmärksammade också kvinnornas viktiga roll som Jesu lärjungar och som medgrundare av de första församlingarna.

En liturgi skapad av nätverket av lutherska latinamerikanska teologer finns tillgänglig på hemsidan och många församlingar använde den vid första söndagen i fastan, som i år föll just en dag efter Internationella kvinnodagen.

Kampanjen är resultat av ett samarbete mellan genusprogrammet på den teologiska fakulteten EST och genushandläggaren på IECLB. Båda projekten får stöd av Svenska kyrkans internationella arbete. Detta är ett levande exempel på hur man kan påverka både kyrkan och samhället till förändringar så att kvinnornas rättigheter uppmärksammas och evangeliet sprids.

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp. Foto: Magnus Aronson/IKON

Adriana Gastellu Camp, utsänd av Svenska kyrkan till Brasilien

Adriana är utsänd för att vara kontaktperson för Svenska kyrkans partner i Latinamerika, med särskild inriktning på kyrkor, teologiska institutioner och kristna råd. Hon är bosatt i Brasilien och kommer från Uppsala stift.

Svenska kyrkan ger stöd till den lutherska kyrkan IELCB och till den teologiska fakulteten EST. Den lutherska kyrkan IELCB i Brasilien är också en del av utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan.

Tanzania: Korruption och fattigdom hänger ihop

De senaste fem åren har Tanzania förlorat hälften av sina elefanter. Idag finns bara 60 000 kvar, resten har dödats. Enligt den engelska tidningen the Mail finns det många inom de statliga leden i Tanzania som fungerar som medhjälpare för tjuvjakten. Om dödandet av elefanter fortsätter i samma takt som nu kommer de att vara utrotade i Tanzania inom sju år.

70 procent av det elfenben som försvinner ut ur Afrika går till den nya, rika medelklassen i Kina – idag omkring 350 miljoner människor. De ser elfenben som den ultimata statussymbolen. 60 procent av världens smugglade elfenben går genom två hamnar: Mombasa i Kenya och Dar es-Salaam i Tanzania. Enligt Peter Msigwa, skuggminister för naturresurser, ”gör regeringen ingenting eftersom en del av personerna som ska lösa problemet i själva verket är en del av problemet”.

Tjuvjakten av elefanter är symtomatiskt med ett större problem som påverkar Tanzania, och det är korruption.  Just i denna stund skeppas elfenben, noshörningshorn och tropiska träslag – allt av högt värde – ut till Kina och andra länder i öster med hjälp av oärliga tjänstemän, såväl statsråd och jurister som poliser, militär, tull- och hamntjänstemän.

Samhällets själva stomme hotas av den ohämmade korruptionen. Om människorna i maktens korridorer är för upptagna att fylla sina egna fickor, och om lagens tjänstemän själva är bortom lagen, vilket hopp finns då?

Och hur går det för de fattiga och för barnen i skolorna? Korruption är som en cancer som påverkar alla nivåer och alla människor, och som tvingar kvar de fattiga i fattigdom.

Vårt meddelande är VAKNA. Tjuvjakten på elefanter och utarmningen av djurlivet är en del av en större bild, och oärligheten blir en orsak till fortsatt fattigdom.

Om det går att vinna kampen mot korruption här i Tanzania skulle det innebära ett bättre liv för alla tanzanier.

Anette och Peter Murless

Anette och Peter Murless. Foto: Magnus Aronson/IKON

Peter och Anette Murless, utsända av Svenska kyrkan till Tanzania

Anette och Peter Murless är utsända av Svenska kyrkan till Irente Biodiversity Reserve, ett centrum och reservat som den lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) äger och driver. På gården arbetar man med bland annat ekoturism och återplantering av regnskog för att bevara den biologiska mångfalden i området. Målet är att öka kunskapen om miljö, klimat och biologisk mångfald både inom och utanför kyrkan i Tanzania.

Honduras: Psalmerna kom tillbaka till Villa Nueva

Villa Nueva är ett fattigt område i Tegucigalpa, Honduras. Det fanns en liten församling där. Jag säger fanns – för under en tid försvann församlingen.

De hade en fin verksamhet där, och ett projekt, de byggde ett daghem för små barn i området. Det var en mycket god idé. Det behövdes en sådan plats för barnen, när mödrarna gick till arbetet. Många mödrar försörjde sina barn med ett jobb som städerska hemma hos medelklassfamiljer. Kyrkan med sin församling och daghem hade en klar vittnesbörd i området. Det var i slutet av 80-talet.

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Våldet präglar vardagen i Villa Nueva. Foto: Daniel Calero

Sedan kom våldet, och så småningom blev kriminella gäng de som blev härskare i varje gatuhörn. Unga och även barn började se gänget som den enda framtiden man kunde tänka sig. Gängkulturen växte. Droger och vapen blev mer och mer vanligt i Villa Nueva.

Kyrkan försökte fortsätta med sin verksamhet, men det blev mer och mer komplicerat och farligt. Mödrarna vågade inte lämna barnen i området, och till sist vågade de inte ens gå promenaden till bussen för att åka till jobbet. De enkla gatorna blev en plats för droghandel och kriminalitet.

Gängkulturen kan bara växa för att överleva. Ingen kan vara emot, och inte ens neutral. Alla måste acceptera situationen, alla unga måste vara med, på något sätt.

Några säljer droger eller rånar, andra tjallar, vissa servar dem som ”skyddar” från polisen, och andra, framförallt flickorna, är en del av ledarnas egendom. Machokultur speglas i gängets beteende och värderingar.

I början kunde prästerna komma fram och fira mässa, men deras vilja att skydda församlingens medlemmar och besökare gjorde att gängen blev mer och mer fientliga. Till sist, mitt i våldet, fick prästen Alina dödshot och hon fick lämna området. När prästen Andres kom istället fick han också dödshot, trots att han var en medelålders man. Alla som gick till kyrkan, medlemmar, besökare, mödrar med sina barn var fiender till gänget och alla var under dödshot. Verksamheten skedde mer sällan och till sist stormade gänget de enkla lokalerna som kyrkan hade, och det blev slutet för psalmer, nattvard och mödrar med sina små barn. Gänget tog kyrkan som sin plats.

Gänglivet är inte en dans på rosor, ett gäng står alltid under hot från andra gäng som vill ta över området, och även polisen när de vågar komma in i kvarteret. Efter en tid bestämde de kriminella sig för att lämna kyrkan trots att de hade kontroll i området. Lokalerna var förstörda och smutsiga och såg ut som om en tropisk storm hade passerat.

Ungdomarna som hade brukat samlas i kyrkan, liksom några nytillkomna, började samlas där för att minnas och för att vara tillsammans. El Señor es mi Pastor som församlingen heter betyder ”Herren är min herde”, och det hade lämnat sina spår i dom. De blev fler och fler och började sjunga psalmen, och så tog de kontakt med kyrkan. Utan präst och utan något ekonomiskt stöd från kyrkan i Honduras lyckades de öppna lokalen igen och fira gudstjänst utan nattvard. De kan inte sitta i kyrkorummet utan de samlas i en källare. Där – som i en nutida latinamerikansk katakomb – samlas de kristna igen, unga lutheraner som älskar sin kyrka och som samlas trots att de vet att faran inte är över, och trots att de kriminella gängen bara knappt accepterar att de är där.

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Ungdomarna samlas på egen hand och sjunger psalmer tillsammans. Foto: Daniel Calero

Eskorterad av unga från området kom jag dit i söndags för att fira mässa. Ungdomarna var lite pirriga inför att en utländsk präst skulle komma på besök. Evangelisten Ada, en ung kvinna, ledde liturgin, jag tog bara delarna där en präst krävs. Alla tyckte att det var spännande, Kristi kropp och blod närvaras igen i El Señor es mi Pastor. Jag predikade om kärlek och Jesus – det var något de kunde känna igen. Jesus gav dem kraften för att stanna kvar alla dessa mörka dagar. Kärlek är enda svaret på frågan om hur vi ska lösa våldet som krossar ett samhälle i småbitar.

Jag kunde se fattigdomen i området som gror våldet, och meningslösheten i deras liv runt omkring. Psalmerna och nattvarden är tillbaka på plats.  Ungdomarna sjöng igen, med kraft och glädje. En man med gitarr och stark röst ledde oss i sången som en Moses som ledde hebréerna genom Röda havet. Charles, som är en ung revisor som växte upp där och fortfarande bor kvar, ordnade allt. Ett folk med tro – stark tro och starkt engagemang.

De tackade mig för att jag kunde komma, jag lovade att hjälpa med liturgier och att komma tillbaka en gång till.

I själva verket borde jag tacka dem, jag fick så mycket inspiration av dessa unga män och kvinnor. Nu är Villa Nuevas damm bakom mig i bilen. Allt gick bra, men mitt liv och min själ är rikare efter jag firade mässa i Honduras.

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero. Foto: Ulrika Lagerlöf/IKON

Daniel Calero, utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica

Daniel Calero är utsänd av Svenska kyrkan till Costa Rica där han arbetar som församlingspräst inom ILCO, den lutherska kyrkan i Costa Rica.  Läs mer om Svenska kyrkans utsända personal.