Spelmissbruk

På en dryg vecka ska jag kompa min kollega som medverkar på ett musikcafé utanför Skellefteå. Det är alltid roligt att spela. Dels för att det faktiskt är roligt att spela (!), dels för att det ger så många bonuseffekter. Man möter personer som man kanske aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med, man bryr sig inte om bakgrund och övriga intressen utan man möts i nuet och i det gemensamma intresset och uppdraget. Man övar inför ett datum som ligger någonstans i framtiden och som i någon mening skapar en förväntan.

Under en kaffepaus hann vi även prata lite annat. Detta är andra gången vi ska spela ihop, och vi börjar kanske närma oss andra frågor i livet också, än det som isolerat handlar om musik. Så paradoxalt nog pratade vi om sådant som inte behöver rymmas när man träffas för att spela ihop:Så du har den och den bakgrunden? Du kommer därifrån? Hur kom det sig att du hamnade där du är nu? Och så vidare. Mellan kaffekopparna gjorde vi några djupdykningar in i det mänskliga mysteriet. Vi hann prata om ”fariseism” (alltså när man vuxit upp i sammanhang med kristna förtecken, där församlingsmedlemmar signalerat någonting som gjort att omgivningen uppfattat dem som ”bättre” än omgivningen).

Och så pratade vi om erfarenheter, där fasaden spruckit. Om kända författare med höga ideal,vars liv kolliderat med den egna undervisningen. Och hur de olika sprickorna i fasaden hanterats. Och så hann vi med att prata om (nosa på) frågor om missbrukproblematiken i bredare mening. Ett givande samtal om stora och samtidigt centrala frågor, där det handlar om trovärdighet. Att alla är människor och att alla människor har mörka fläckar. Generellt.

För mig stör det inte, när jag får insikt om människors mörka fläckar. Alla har dem ju. Men det stör desto mer, när människor beter sig som om de var fläckfria och ”bättre” än andra. Det handlar ju inte om att berätta om alla brister – verkligen inte – men det handlar om en ödmjukhet i mötet med omgivningen.

När vi avslutade kaffepausen för att fortsätta övningen bakom våra olika instrument, var det en av de andra som med glimten i ögat sa: ”Stig, så du är spelmissbrukare, då”? På ett plan ville han nog säga att jag kan missbruka instrumentet jag hanterar. Det hör ju till jargongen när man möts för att spela ihop. Det var sagt med värme och vi skrattade åt bilden. För det är ju för att spela vi mötts den här kvällen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>