Skellefteå – Ndolage 1

Skelleftea Parokia ina vänförsamling karibu Bukoba, utafutaji juu ya mkoa wa kaskazini magharibi wa Tanzania. Mwishoni mwa Februari, nilifanya ziara ya Bunge Ndolage pamoja na wenzake wawili. Katika ziara hii, Mimi nitakuambia katika posts chache zijazo. Mimi pia kushiriki picha kutoka ziara hiyo. Kwa njia hii, mtu yeyote ambaye anaweza kuwa na nia ya ziara yetu kupata mtazamo wa siku hizi – ikiwa inatoka Skelleftea, Ndolage au mahali pengine mbali.

Napenda kuanza kwa kusema kubwa asante kwa marafiki wote katika Ndolage, kwa ajili ya ziara nice! Tuna hisia nyingi kushiriki. fond kumbukumbu nyingi na mawazo mengi mno kuhusu mustakabali na jamii yetu na wewe. Tunataka wewe baraka tele za Mungu!

Skellefteå pastorat har en vänförsamling i närheten av Bukoba, längst upp i det nordvästra området av Tanzania. I slutet av februari gjorde jag ett besök i Ndolage församling tillsammans med två kollegor. Om detta besök kommer jag att berätta i några inlägg framöver. Jag kommer också att dela bilder från besöket. På detta sätt kommer alla som kan vara intresserade av vårt besök att kunna få en liten glimt från dessa dagar – oavsett om man kommer från Skellefteå, Ndolage eller någon helt annanstans ifrån.
Låt mig starta med att säga ett stort tack till alla vänner i Ndolage, för ett fint besök! Vi har många intryck att dela. Många fina minnen och också många tankar på framtiden och vår gemenskap med er. Vi önskar er Guds rika välsignelse!

Hälsningar Stig Sundström.

Dag 1. 

Resan söderut. Skellefteå – Stockholm – Istanbul – Dar es Salaam – Mwanza – Bukoba.

Tanzania

Bukoba längst upp till vänster. Bukoba juu kushoto.

Jag och mina reskamrater Anders och Jan

Från monitorn framför mig i flygplanet/ Kutoka kufuatilia mbele yangu juu ya ndege

Passkontroll i Dar Es Salaam

Ett besök hos biskop Abednego i Bukoba

Innan vi lämnade Bukoba gjorde vi en sista koll i våra telefoner. Vi skulle härmed förlora vårt wifi. I mitten mr Yusto, vår chaufför och tolk, och den som delat alla dagar med oss.

Swahili by Google translate: Kabla ya sisi kushoto Bukoba tulivyofanya kuangalia mwisho katika simu zetu. Tunataka hili kupoteza wifi yetu. Katikati Mheshimiwa Yusto, dereva wetu na mkalimani, na ambao pamoja kila siku na sisi.

Vägen mot Ndolage. Vattenfallet i mitten (ganska lite vatten just nu). Ndolage till höger om vattenfallet uppe på backen.

barabara ya Ndolage. maporomoko ya maji katika katikati (kidogo kabisa ya maji hivi sasa). Ndolage na haki ya maporomoko ya maji juu ya kilima.


Ndolage church saturday

Ndolage church outside. 

On the  place were the new church will be builded

Psaltaren 138:3

För att var uppriktiga så ser vi väl ibland vår egen begränsning. 
Kan ha glömt 

Missat

Valt bort

Valt fel

Man kan ha sagt mer än man borde

Eller sagt för lite 

Inte valt rätt nyans i det sagda

Man blev rädd

Eller arg

Och så ångrar man sig, men det blev för sent

Man känner sig uppgiven

Eller man står som farisén – tänker att det är fel på alla andra
Man ser framåt i tiden och tänker – vart är vi på väg.

Man ser bakåt i tiden och undrar – var det så här det skulle bli? 
V känner oss nog ibland som medelmåttor

Kanske lite grå

Lite bleka

Beige?

Eller rent av svarta
Och söker vår egen identitet

Som människor

Som kristna

Som medmänniskor
Kanske var det precis så, när psalmisten skrev den här versen

De här raderna

Detta tack för någonting som burit

I bakgrunden anar vi löften som burit psalmisten

Löften från Gud

Och så insikten om att Han (han med stort H) aldrig övergivit
Psalmisten hade ropat

Ropat därför att han glömt 

missat

Valt bort eller valt fel
Ropat därför att han var rädd

Eller arg

Ropat därför att han kände sig uppgiven
Psalmisten hade dagar när han kände sig som en medelmåtta

Grå, blek, beige och svart
Han och alla andra 
Och så vänder det
”Du svarade mig när jag ropade”

”Du fyllde mig med kraft”
Hur kom kraften över han som skrev? 

Ingen vet, ingen vet
Hur kom kraften över hans landsmän och samtida? 

Ingen vet, ingen vet
Bara att
Att kraften kom. Över psalmisten, över hans landsmän 
Bara att
Vi vet inte mycket om kraften 
Och känner oss ibland ganska grå. Eller bleka eller beige
Men vi kan läsa om den 

Kraften 
Vi kan läsa att den gavs till de kristna på pingstdagen 
Att den ges varje gång – varje tillfälle – varje ögonblick

När någon döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn 
Vi anar knappast styrkan i kraften
Men den kraft som psalmisten anar

Och som vi fått
Är samma kraft som gav synen till den blinde
Som gav insikt till lärjungarna
Som bar Petrus på vattnet
Som stillade stormen
Som uppväckte Lasaros från de döda
som bar Jesus i Getsemane
Som hindrade Jesus att avbryta korsfästelsen och därmed hans ställföreträdande offer
Som uppväckte honom på den tredje dagen
Som gav styrka till urkyrkan
Som gång på gång föll över de som bad
Som tröstat den som en gång tänkt ”det är förgäves”
Ett misslyckande. Inte värt det
”Du Herre, svarade mig när jag ropade

Du fyllde mig med kraft”

I psalmistens sammanhang och liv

När Jesus vandrade på jorden

Då 

När kyrkan föddes

Då 

När evangeliet skulle spridas ut över hela världen
Nu

Till den som 

Kan ha glömt 

Missat

Valt bort

Valt fel

Den som kan ha sagt mer än man borde

Eller sagt för lite

ITill den som nte valt rätt nyans i det sagda

Den som  blev rädd

Eller arg

Och som ångrar man sig, men inser att det var för sent

Den som känner sig uppgiven
Samma kraft

Igen och 

Igen

What?! Fritt tänkt om kommande söndag

Jag antar att flera av er som läser detta kommer att känna igen sig. Jag tänker på minnen av händelser som ingen någonsin tänkt sig att man skulle få uppleva. Tillfällen när man bara får fram ett ord. ”WHAT?!”

Jag har massor av sådana minnen och jag kommer inte att återge alla. Men några: 
På det privata planet flera minnen. Att finna sig själv ståendes i skogarna i Alabama, där jag skjuter prick tillsammans med lokalbefolkningen från den ort som jag läser namnet på varje gång jag startar Windows på jobbet. ”Enterprise”. Någon månad tidigare inga planer på detta. Men så står jag där. Hur gick det till? 

När jag går delar av Via Dolorosa i Jerusalem. Tack vare andras initiativ har jag bara hamnat där. ”WHAT?!”

När jag som nyutbildad och i ålder någonstans mellan 20-25 år gammal stod annonserad som talare i ett sammanhang utanför Piteå. 650 åhörare och ett predikokoncept i huvudet. Ingenting mer, förutom en brinnande övertygelse om att det skulle hålla, vilket det gjorde. Och känslan i den ovana cituationen: Hur hamnade jag här?

Eller när jag böjde knä vid altaret i Luleå domkyrka för att få stolan över mina axlar (det symboliska tecknet på att jag nu var präst). Med en rörig tonårstid och ett misslyckat gymnasium i bagaget. Hur gick detta till – egentligen? 

Eller när den karismatiske prästen Torsten Josefsson ringde mig och frågade om jag ville ersätta honom som redaktör för en tidningsbilaga och jag hörde mig själv tacka ja. ”WHAT?!”

Eller dagen när den förre luleåbiskopen skjutsade mig till en anställningsintervju där han själv deltog i intervjun. Det är länge sedan och idag preskriberat. Men ändå helt oväntat. Jag satt mellan biskop och kyrkorådets ordförande och tänkte stillsamt ”What?!” Och sedan ett varmt avsked i hans bil någonstans utanför Boden med ett varmt ”lycka till!”

Men det har också funnits smärtsamma tillfällen. Som när jag första gången sökte en komministertjänst. Vi var två sökande och ett delat kyrkoråd. På grund av jäv kunde inte den vikarierande kyrkoherden delta i beslutet och då rådet därmed hade ett jämt antal ledamöter avgjordes slutligen frågan med lottning. Ordföranden ringde mig och gav ett krångligt svar. Långt innan det definitiva beskedet levererats visste jag att jag förlorat i lotten. Och i den stunden ställde jag antagligen ett av mina mest bottenlösa frågor: ”WHAT?!”

Kommande helg kommer jag att hålla ett bibelstudium i en kyrka. Det kommer att handla om Jesu löfte till sina lärjungar: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, ska också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar” (Matt 19:27 ff).

Jag vet inte hur viktigt antalet var för Jesus i detta sammanhang. Men rent logiskt ser man ett samband, då Israels stammar varit tolv till antalet och att lärjungarna var lika många. I någon mening sammanförs det gamla och det nya i Jesu löfte. ”Hans tolv apostlar kommer att sitta som styresmän ”över Israels tolv stammar, alltså över hela Israel, både det gamla och det nya” (Bo Giertz, Förklaringar över Nya testamentet).

När detta blev sagt fanns det tolv lärjungar. Men sedan gjorde Judas sina egna destruktiva val. Kvar var bara elva. Frågan om vikten av att vara tolv apostlar lyfts fram i Apostlagärningarna 1:15ff. Och allt resulterar i ett fyllnadsval. Som ersättare på den tomma platsen efter Judas Iskariot utses en ersättare. Man samtalar om kriterier och man ber. Sedan kastar man lott. Man kastar lott om vem som ska bli apostel! 

I Apostlagärningarna står det: ”…lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna” (Apg 1: 26).

En dag i den nya skapelsen kommer det alltså att sitta tolv apostlar med delegation att styra över det Israel som sträcker sig över tider från dåtid – nutid och framtid. 
Och på en av stolarna kommer det att sitta en i efterhand utsedd apostel med namnet Mattias som dragit vinstlotten i början av Apostlagärningarna. Tro mig – från den stolen kommer man att höra ett ”WHAT?!” Hur hamnade jag här?!

Fast å andra sidan – denne Mattias (vem han nu var) hade tydligen varit med hela tiden. Väl känd och med ett stort förtroende bland de andra i urkyrkan. Så utnämnandet kanske inte enbart baserats på ren flax i lottdragningen. Han var nog redan utvald av Gud själv. På samma sätt som de övriga apostlarna varit utvalda. Och lika lite förtjänade de i ett mänskligt perspektiv sina utlovade stolar i evigheten. 

Jag har också haft flax. Ofta suttit i olika situationer och tänkt, kanske som Mattias, hur gick detta till?! På en dryg vecka står jag, om Gud vill, i en fullsatt kyrka utanför Bukoba i Tanzania och predikar på engelska. Jag kommer att minnas gymnasiet och den röriga uppväxten. Jag kommer att tänka på alla återvändsgränder jag hamnat i. Och så kommer jag att tänka ”WHAT?!” Hur gick detta till? 

Och för oss alla handlar det om två saker, se söndagens tema: ”nåd och tjänst”. I den ordningen. Nåden – att få vara med. Att ha fått en plats. I ett sammanhang. Och att i den nåden få utföra det som lagts på ens axlar. 

Offentligt samtal för fler

Jag har vuxit upp i en missionstradition inom Svenska kyrkan, som kännetecknats av  lekmannarörelsen. Det har varit förhållandevis enkelt att för vem som helst gå in i diskussioner och polemik, med och mot organisationens olika företrädare. Inte alltid enkelt, naturligtvis. De teologiska samtalen har i regel haft en förutsägbar utgång. Samtalen kan ha varit ojämna, men det har ändå varit legitimt att gå in i debatter och få berätta vad man tror i olika frågor.

Frågorna kan ha handlat om bibelsyn, eller etiska frågeställningar. Varje gång samtalet vaknat har det gjort någonting med de som samtalat eller diskuterat. I den bästa av världar har det hjälpt unga (och gamla!) teologer att hitta en åsikt eller teologi som man blivit trygg i.

Mitt ena ben vilar alltså i den myllan. I en missionsrörelse som format mig under årtionden.

Det andra benet har nu vilat i en bredare teologisk kontext inom Svenska kyrkan under åtskilliga år. Från mitten av nittiotalet har jag varit anställd av olika församlingar inom Svenska kyrkan. Den teologiska miljön inom kyrkan är förvisso bredare – med ett större utrymme för teologiskt oliktänkande.

Samtidigt inte alls. På ett paradoxalt sätt upplever jag det svårare att uttrycka tankar och teologiska frågeställningar i den miljö som mitt ”svenskkyrkliga ben” vilar i. Som om folk inte vågar. Som om bara några tillskrivs rätten att samtala offentligt. Antingen har det med de olika miljöerna att göra, eller så är det ett uttryck för att debattklimatet generellt är svårare idag.

Ibland saknar jag samtalet mellan lekmän och kollegor i teologiska frågor. I frågor om trosbekännelsen. Om vigsel av samkönade (den är väl onödig i stora delar av vårt land, men verkligen inte i gamla väckelsebygder där  överjaget fortfarande omöjliggör en bearbetning av frågeställningarna). Om bönen. Om livet.

Inte alltid om vad som i sak är rätt eller fel, utan en annan infallsvinkel: ”Var står du idag? Vad har format dig? Hur ser din väg fram till idag ut? Vart är du påväg? Hur kan vi förmedla det här?

Någon har sagt att mina frågeställningar ibland är djärva. Jag hävdar att det lika ofta är de som inte vågar delta i samtalet som är fega. Vad tror ni som läser detta?

Hälsningar Stig Sundström, präst

Mitt februari

Efter en ledig helg väntar många nya uppgifter på mig. Ledningsgruppen för Skellefteå pastorat, där jag ingår, kommer att mötas. Personalsamling för medarbetarna i Jörn-Bolidens församling. Bibelstudier och schemaläggning.

Och så kommande lördag och söndag ett antal gudstjänster. En högmässa söndag 11 i Jörn, och sedan ett allsångsprogram söndag kväll i Boliden. Sofia Jannok (medverkar inte i allsångskonserten) har/hade en kompgrupp med namnet Peter Tikkanen trio (medverkar inte heller på allsångskonserten). Innan trion började arbeta tillsammans med Sofia Jannok genomförde de ett stort antal konserter med temat ”Blott i det öppna”, vilket fyllde många kyrkor genom åren. Nu har några av oss här inom Skellefteå pastorat ”lånat” konceptet och gör ett antal spelningar med samma namn ”Blott i det öppna”. Vi blandar deras jazz med en lite modernare stil som vi lånat från skivan ”Psalmer på nytt sätt” av gruppen ”Vila”.

Jag kan väl säga att Peter Tikkanen trio inte kommer. Men vi som kommer är dubbelt så många och har lika roligt.

Och i mitten av februari kommer jag att få åka till Tanzania tillsammans med ett par kollegor härifrån Skellefteå. Resan är planerad i dialog med det pastorat som vi har ett vänförsamlingsarbete med uppe i nordvästra Tanzania. Förra gången jag besökte Tanzania blev det i huvudsak Bukoba och den lutherska kyrkan där som jag fick se. Det blev en resa med hotellvistelse och många kontakter med andra europeiska kyrkorepresentanter. Denna gång kommer vi i första hand att vistas ute på landsbygden i Ndolage och byarna runtomkring. Jag kommer att skriva mer om mitt besök i Afrika senare, men noterar redan nu att den förbereds på många olika plan.

imageimage

I morse hade jag fått ett mail från Tanzania, där de frågar om jag skulle kunna tänka mig att predika i deras kyrka när vi kommer dit. Jag förbereder mig på engelska och tolkas där av någon av de kollegor jag redan haft kontakt med både här hemma och nere i Ndolage.

Klart att februari, med det jag återgivit här, kommer att bli en spännande månad för mig! Både i rollen som präst och i min mer hobbybetonade roll som musiker.

EFS-demonerna

Jag skulle vilja skriva lite mer om det obekväma uttrycket ”EFS-demoner”. Jag har bara hört benämningen en gång och då i en kyrka i närheten av Piteå. ”EFS-demoner” låter väldigt elakt – och just därför förtjänar uttrycket en förklaring.

Ordet är i min värld metaforiskt. Symboliskt. En bild på någonting som man vill beskriva. Vad gömmer sig då bakom bilden?

Jag var alltså på besök i en kyrka utanför Piteå någon gång i början av 2000-talet. Jag var en av alla som kommit dit för att lyssna på en kollega som berättade om sin nyutgivna bok. Föreläsaren återgav delar av innehållet i boken och delade i och med detta också med sig av delar ur sitt liv. Skildringen handlade om ett yrkesverksamt svenssonliv. Men berättelsen rymde också smärtsamma delar, där det handlade om konsumtion av alkohol och med tidern en insikt om beroende.  Han beskrev för oss, hur det mesta togs ifrån honom och hur han till sist satt i en liten grupp med andra missbrukare.

Det var i den miljön som någonting helt nytt föddes. I gruppen av missbrukare som ville nystart i sina liv. Som kanske sökte Guds kraft därför att de inte hade något alternativ. De var tillräckligt avklädda för att söka en nystart.

Författaren levererade alltså sin livsberättelse inför ett hundratal besökare i en kyrka någonstans utanför Piteå. Till utbildade och fast anställda kyrkoarbetare med hyfsad inkomst. Till människor i stabila hemförhållanden och med fina barn. Kanske halvt amorterade huslån och en egen aktieportfölj. Präktiga människor.

Men mitt i sin präktighet väldigt rädda för att göra bort sig. Som aldrig behövt komma i närheten av den nakenhet som författaren beskrev. Sådana som egentligen klarar sig bra på egen hand. Jag vet – för jag var själv en sådan.

Jag tror att författaren ville sätta ord på den där attityden som man kan möta bland människor som inte behövt någon egentlig nystart. Som så att säga lever på arvet från tidigare generationers ”kamp mot synden”.

Och så formades uttrycket. ”EFS-demoner”! Som en beskrivning på den där präktigheten, där ingen behöver erkänna ett nederlag. Där ingen behöver stanna av och fråga sig vad i hela världen man håller på med. I Piteå EFS-demoner. I Småland kanske Alliansmissions-demoner. Eller Equmenia-demoner. Eller pingstdemoner. Eller ”kyrkans syförenings-demoner”. Kort och gott en paradoxal beskrivning av fromma människors rädsla för nystart.

Detta tänkte jag på när jag skrev om ”demonerna” i mitt förra inlägg med rubriken ”Uppriktigt sagt”. Jag tryckte på ”publicera” och kände mig hyfsat nöjd. Tills jag insåg att författaren som lämnat sitt tidigare missbruk beskrev mig själv. En som in i det längsta skulle titta bort från sina brister och inte vilja berätta. En som tycker att det är viktigt med kontakt mellan olika människor men sällan ser dem hemma hos sig. En som har det så bra att all tanke på radikalitet för länge sedan dött. Jag är ju pensionär på tio år.

Välstånd är en välsignelse. Men där finns bränsle för bekvämlighet. ”Demoner”, som föreläsaren i kyrkan utanför Piteå sa för länge sedan. Jag önskar att jag kunde säga att de bara fanns i kyrkan i Piteåbygden för sjutton år sedan. Men jag måste dessvärre erkänna att jag bär på flera stycken själv.

Och du då?

Hälsningar Stig Sundström, präst

Det handlar om tonen

Under min presentation på denna blogg skriver jag bland annat att jag har min förankring i missionsrörelsen EFS. Under tonåren var jag dessutom mycket aktiv i karismatiska sammanhang. Även om jag inte är medlem i EFS eller aktiv i  några karismatiska sammanhang idag, kan man inte bortse ifrån att jag har mina rötter i den myllan. Erfarenheterna har gjort någonting med mig. Erfarenheterna och alla möten med människor har format tonen i det jag uttrycker, vare sig det handlar om bloggande eller predikan. 

I de sammanhang som angett ”tonklang” i det jag uttrycker, finns bland annat en tradition av folktalare. EFS har varit en tradition där predikstolen varit mer centralt placerad än altaret, om läsaren förstår bildspråket. Jag har själv vuxit upp i gudstjänster med predikningar som varit fyrtio minuter långa eller mer. Samma sak gäller mina intryck från de karismatiska sammanhangen. 

Naturligtvis är det teologiska innehållet relevant i undervisningen. Naturligtvis. Ämbetssynen (jag tjänstgör med alla kollegor, bara för att få detta sagt). Talet om Jesu ställföreträdande död. Talet om Jesu uppståndelse. Bibelsyn. En förkunnelse som lyfter fram alla människors lika värde. På sikt komer jag att skriva mer om var jag står i dessa frågor. 

Men i detta inlägg vill jag betona någonting helt annat: Tonen i förkunnelsen. 

Jag borde ha tänkt på det när jag växte upp. Och kanske jag gjorde det ibland, när det blev helt uppenbart. Även om undervisningen var likvärdig i sak, kunde ”tonen” i det som blev sagt variera oerhört mycket. Resonanslådan som all brödtext blandades i. Det fanns skillnader i ton mellan gamla folktalare, där vissa fängslade lyssnarna medan andra skapade någonting obekvämt runt omkring sig. Jag tänkte sällan på det när jag satt i bönhusen som barn och tonåring. Men desto mer när jag blev äldre. Vissa hade en ton av värme, andra en känsla av kyla.

Vad beror det på? Vad ger tonarten i förkunnelsen värme och färg? Innehållet, ja. Men sedan? I de sammanhang jag växt upp i, skulle många säga att det är en återspegling av förkunnarens relation till sin skapare och förlossare. Och det är en viktig aspekt. Men utöver detta handlar det också om förkunnarens relation till sig själv. Att man kunnat se sig själv i spegeln och, kanske med hjälp av andra, kunnat göra det med ett milt uttryck av värme.

I musikens värld finns många vackra sångröster. En av de saker som skapar den vackra tonen är alla övertoner. För den som lyssnar är de nästan omöjliga att uppfatta, ändå ger de tonklangen sin värme. Jag hoppas få uppfatta dessa ”övertoner” i den undervisning och den predikan jag lyssnar till. Jag hoppas och ber att dessa ”övertoner” ska återfinnas i den undervisning jag själv står för och att de ska visa på evangeliet som det är – vackert. 

Hälsningar Stig Sundström, präst

4,5 miljoner till Jörn!

Måndagskvällen tillbringades på gamla Gerrys i Jörn. Anledningen? En lokalbo skrev för en tid sedan ett inlägg på Facebook:”är det ingen som lyssnar på oss i Jörn?” Och en annan person, medlem i Skellefteåbygdens berättarförening, skrev ett svar på inlägget. Allt resulterade i att man gjorde en ansökan om ett större kulturbidrag. Man involverade en rad föreningar (även Svenska kyrkan tillfrågades). Och så skickades ansökan in, vilket resulterade i en fullträff. Ett kulturbidrag beviljades, vilket innebär att berättandet i olika former kommer att få en enorm skjuts under den kommande treårsperioden. 1,5 miljoner per år, alltså totalt 4,5 miljoner!
I Jörn bor det omkring 800 bofasta, byarna inkluderade. Men utöver detta uppehåller sig omkring 380 asylsökande här. Folkets hus är privatägt och kallställt.

Här finns en historia som är värd att berättas. På olika sätt och av alla som vill. Här bodde Sara Lidman, här startade rockgruppen ”The Wannadies”, och här bodde berättare och författare som Gunnar Lindgren och Göran Marklund. Producenten Ulph Nyström startade också här, i Jörn. För att inte tala om alla livsberättelser som finns i varje by, butik och större byggnad. I gamla järnvägshotellet ska Lenin ha övernattat, långt senare blev det UMU:s bibelskola. Och så vidare.


Så nu arbetar en rad föreningar med utmaningen att göra någonting riktigt bra under den kommande treårsperioden. I går hade vi första träffen där de första idéerna kläcktes. Spännande! Det var roligt att se energin bland de närvarande. Detta kommer att bli stort! Och som representant för kyrkan är jag tacksam att få vara med i processen.

Runt bordet hos Simon

Denna predikan höll jag för nästan ett år sedan. Det var den andra söndagen under fastan och evangeliet är hämtat från Luk 7:36 ff. Jag använder sällan skrivet koncept och det jag lägger ut här idag, är en rekonstruktion av den predikan som jag  höll då. 

Hälsningar Stig Sundström, präst 

Temat är ”den kämpande tron” och evangelietexten (andra årgången) berättar om hur Jesus gästade farisén Simons hus. Av allt att döma var det en ”halvofficiell” bjudning, där de inbjudna delade måltiden och utrymmet runt bordet samtidigt som andra nyfikna kunde komma in i rummet och stå längs väggarna och lyssna på samtalet runt bordet. 

I det sammanhanget kommer en kvinna in, som benämns som en ”synderska”. Hon söker sig fram till Jesus och tillåts att smörja honom med välluktande balsam. 

”Om Jesus var en profet skulle han veta vad hon är för typ av kvinna”, säger Simon för sig själv. Simons slutsats blir att Jesus inte kan vara någon profet – ännu mindre någon messias.

Men nog visste Jesus vad han gjorde. Nog visste han vem kvinnan var. Det förstår man av hans fortsatta dialog med Simon. 

Han visste att hon var en ”synderska”. Men han visste antagligen någonting mer. Han visste vad som gjort henne till den hon var. Kanske han visste hur hennes bakgrund och uppväxt sett ut. Och helt klart såg han i henne mer än en synderska. Han såg en trasig människa med en längtan efter upprättelse, förlåtelse och en trygg framtid. 

Tänk så lätt det är för oss människor att sätta stämplar och etiketter på omgivningen. Som Simon och alla andra i bygden tycktes ha gjort med kvinnan. Alldeles för tidigt. Vi borde lära oss någonting av Jesu bemötande.

I början av 90-talet besökte jag Palma stad för första gången tillsammans med min fru. Mallorca. Vi besökte vänner som då arbetade på Svenska kyrkan i utlandet. Förutom att få umgås med dem privat, fick vi även se lite grann av hur de arbetade. Vi mötte gäster som gjorde tillfälliga besök på ”Sueca de Iglesias” (kyrkan) och de som var bofasta. 

En sen kväll tog de oss med till de mörka kvarteren i Palma. Bildörrarna var låsta och vi passerade bara kvarteren en gång. Under lyktstolpar stod kvinnor som säkert hade kallats ”synderskor” i Simons närhet. Prostituerade. De tittade bort när de såg vår bil närma sig. Ville inte ha kontakt – avskydde sitt jobb. Ändå stod de där, under var sin lykta. Förmodligen därför att det ett femtiotal meter bort stod en revolverförsedd man som gjorde anspråk på de trängda kvinnorna. 

I nästa kvarter såg jag en syn som aldrig lämnat mig. Där lekte ensamma  barn med varandra. Under en tid på dygnet när de borde ha sovit för länge sedan. I ett kvarter där inga barn överhuvud taget borde befinna sig alls. Utan vuxna, utan trygghet. De kunde ha varit mellan 2 och 10 år gamla. 

Jag tänker ibland på vad jag såg. Om barnen överhuvud taget lever idag, står de antagligen under samma lyktstolpar som deras mammor en gång gjorde när vi passerade med låsta bildörrar i början av 90-talet. Hade de något val? 

Hade ”synderskan” i texten något val? Vad vet jag om vad som format henne till den hon blev ? Otur med uppväxt? Tvingad av omständigheter eller dumma beslut? 

Samma sak idag. Det är enkelt att fälla domar och sätta etiketter på folk. Att glömma bort att alla människor har sin historia. Samtidigt som det inte heller fungerar att, likt många missbrukare, enbart skylla på samhället eller uppväxten eller oturen. För även om vi formas av omständigheterna har vi ju också ett egenansvar. Även om synderskan skulle ha tvingats till vad han blev, så har hon till slut ett ansvar för vad hon vill göra av fortsättningen. Och just nu, i detta textavsnitt ser vi vad hon gör av tillfället. Hon söker sig till den som hon hoppas ska kunna ge henne upprättelse. 

Simon tycktes inte förstå vad han missade, att även han hade gjort fel och behövde upprättelse. Så intresserad var han av dialogen mellan Jesus och kvinnan, att han glömde bort att detta var hans tillfälle att få lära känna Mästaren på riktigt. Så intresserad av hennes synder att han missade sina egna. 

Alla behöver upprättelse. Både spelmissbrukare, sexmissbrukare och vanliga småfifflare. Även sådana som den respekterade farisén Simon. 

Och även sådana som just nu råkar sitta i kyrkan. Låt oss ta tillfället att vara försiktiga i våra domar av andra. Att även vara förstående mot oss själva. Men ändå ta vara på tillfället att göra upp med den som vill förlåta och göra någonting nytt i och med oss.