Ur ingenting föds livet. En strimma av ljus. Ett tilltal. Ett återupprättat sammanhang. Ingen smärta. Inga tvivel. Bara närvaro. Inga gränser. Inga begränsningar. Tid, rum och evighet. Kropp och ande. Allt smälter samman i Ordet som strömmar genom torra ådror och döda nervbanor och tänder gnistor av liv där tidigare inte fanns något liv.

Att känna marken under fötterna. Stengolvets kyla. Ljuset som strömmar in genom öppningen och kastar en väg av ljus genom grottans mörker.

Solen värmer mitt ansikte. Ögonen dricker ljuset. Jag behöver inte skydda dem för gryningsstrålarna. Jag är ljuset som strömmar genom allt.

Gräsets grönska. Vinden som ännu bär spår av nattens kyla. Närvaron bär mig. Jag minns den från Jordan, från öknen, i Getsemane, på väg in i mörkret. Jag var aldrig ensam. Jag var aldrig ensam.

Där kommer hon. Jag känner igen henne. Hon som förberedde min begravning med kärlekens nardus, som grät för mig, som trotsade hånet och skammen. Hon kommer för att sörja och slutföra de dödas smörjelses.

Hon skall bli den förste. Den förste som förstår att livet och kärleken är större än döden. Hon skall bli den förste som får berätta att är fullbordat.

– Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter?

– Maria….

Påskafton – Vi svenskar har alltid haft en förkärlek till aftnar. Många andra kristna firar inte påskafton på samma sätt. De firar påskdagen istället. Vi firar också julafton, medans många andra kristna firar juldagen.

När jag passerade Kidron var vattnet blodrött. Till Kidron rinner allt offerblodet från altaret i templet. Redan i Getsemane kunde jag känna blodets järnlukt. Nu är det allt jag känner.

Tankarna orkar inte hålla samman något längre. Nu bor smärtan i allt som är jag. Ansikten flyter samman i medvetandets utkant. Petrus ögon inför hanegället, Marias tårar och beröring, Pilatus likgiltiga nyfikenhet. Anklagelserna och lögnerna. Soldaterna som slår och slår. Bjälken som pressar mig ner i gruset och dammet. Inget av detta betyder något längre. Jag försöker trycka nedåt med benen trots att jag känner spiken skava mot ben, komma upp några centimeter, försöka dra ner lite luft i lungorna, en gång till bara, men det går inte.

Något i mig viskar med en dåres ord att det är fullbordat. Vad är fullbordat? Att Guds rike växer i min smärta, växer som blommor, att Guds rike växer i mörkret som krymper synfältet mot en punkt som skall övergå i intet, att Guds rike växer i bloddånet i mitt huvud. Men jag vill säga emot, göra uppror med mina sista krafter och mitt sista andetag. Jag vill inte tro på meningen i allt detta längre. Jag vill bara att det skall ta slut. Att allt skall vara slut.

Ord…jag hör dem svagt, långt borta, vet inte vem som talar.

Redan idag skall du vara med mig i paradiset.

Judas, Judas, vart är du på väg. En del röster i kommande tider kommer att säga att du egentligen inte hade något val och att allt detta därför är din himmelske Faders fel. Att allt var förutbestämt. Men du vet att det inte är så. Du har alltid haft ett val. Jag tog dig inte till mig för att du skulle bli en syndabock för kommande generationer. Jag tog dig till mig för att jag såg din längtan, att du ville vara en del av något större än du själv. Jag såg också din lust till pengar och din svaghet för uppskattning för dem med större makt än du själv. Det valet har alltid varit ditt. Och nu är det gjort. När jag tvättade dina fötter såg jag i dina ögon att du redan var på väg. Du hade slutit ett avtal med dig själv som du tror att du kan leva med, som du tror att du kan rättfärdiga inför dig själv. Så kommer det inte att bli Judas. Djävulen håller aldrig sitt ord.

Brödet och vinet på påskbordet. Ängsliga blickar och försagda mumlanden. De är som barn trots att de är vuxna människor. De behöver tröstas som barn, ständigt bli försäkrade om att de är älskade, att de kan göra skillnad. Du är här Fader, Ni är här. Jag känner er närvaro, påtaglig som min egen hud. Kärleken så stark att jag kan smaka den i all min oro och allt mitt tvivel. De behöver också känna er närhet så påtagligt. Brödet som jag bryter är livets byggsten. Vinet, glädjens och gemenskapens dryck. Vad kan vara enklare.

Nu bryter jag brödet. För tusende gången och samtidigt, här och nu, för första gången. Den nya tidens måltid måste vara enkel, tillgänglig för alla. En bit till var och en av oss, också till dig Judas, också till dig. En bit att doppa i vinbägaren. Fader, inget kan skilja ditt barn från din kärlek. De behöver något enkelt att fästa sitt hopp vid. Lite vatten, en bit bröd och några droppar vin. Så enkelt och så stort.

Dymmelonsdagen – Namnet kommer från att man förr i tiden ersatte metallkläppen i klockorna med dymblar. En sorts trästav som gav ett dovt ljud när klockan slog. Den dova klangen talade om att Jesu lidande snart började.

Vita tisdagen – Det är samma sak med denna tisdag. Den tillhör egentligen tisdagen efter fastlagssöndagen. Vita tisdagen, eller ”semeldagen” som den också kallas är dagen då man äter upp sig inför fastan.

Blåmåndagen – Ursprungligen kallas måndagen efter fastlagssöndagen, den som inföll den 19 februari i år, för blåmåndag. Denna måndag kallas också för bland annat korvmåndagen och anspelar på just tiden vid fastan. Nu kallas även denna måndag i stilla veckan för Blåmåndagen.

Det är i detaljerna som den stora bilden döljer sig. Vissheten att mitt liv är en berättelse gör alla vägval viktiga. Det är sista gången jag reser till Jerusalem.. Det finns en obeveklighet i allt som sker nu. Som om jag bara kan följa med, fångad i en naturkraft jag inte rår på. Ändå måste jag hela tiden välja. När jag ser på dem som går med är det tydligt att de också anar att något nytt har börjat, som en skälvning i själva tiden. Simon är uppskruvad, hetsig, när han talar om att göra upp med hycklarna, som en slagskämpe som inte kan vänta med att få kasta sig in i kampen. Petrus försöker förstå, hålla ihop gruppen, gjuta mod i de andra. Johannes följer mig som en ängslig skugga. Jag vet att han, och många av de andra, helst skulle se att vi vände om. Gick någon annanstans för att fira påsken. Men det valet finns inte längre. Den här resan kan bara sluta i Jerusalem. Idag bär alla vägar dit.

Frågan är om jag får en möjlighet att försvara mig. Om jag får en chans att visa att de som står mig emot också har ett val? Många av dem förstår mer än de vill låta påskina. De är belästa. De kan läsa tecknen. Många av dem har längtat hela sin liv efter att skrifterna skulle gå i uppfyllelse. Nikodemus, kommer du att säga något? Du vet, jag vet att du vet, att Guds rike finns mitt ibland er. Men vågar du? De med största makt har sedan länge valt pengarna före Guds rike. Det är deras tragedi. Frågan är om de kommer att dra med sig alla andra in i mörkret?

Det börjar bli trångt på vägen nu. Pilgrimerna korkar igen allt mer av vägen ju närmare vi kommer. Vad rör sig i massans hjärta? Vänner, fiender, likgiltiga, var och en av dem en egen berättelse. Jag ber för dem. Men varje människas väg är hennes egen. Så är det bestämt.

Häst eller åsna? Väljer jag hästen kommer många i massan att jubla. Ytlig makt imponerar alltid på människan med en enkel världsbild. Jag vet att Simon vill att jag väljer hästen. Men det är selotens val det valet slutar alltid i blod och så sällan i seger,. Det måste bli åsnan. De som läst tecknen för tidens fullbordan och som tolkar dem rätt kommer antingen att jubla i sina hjärtan eller darra av fruktan. Mitt liv är en berättelse. Det är människorna därute på vägen som skall läsa den och göra den till sin. Det är hög tid att ge sig iväg. Jag kan redan ana Jerusalems murar, så mäktiga, vid vägens slut.

Inga kommentarer »