Apr 15

Triumfen

När Jesus dött räknar alla med att det är slut. Lärjungarna gömmer sig och är desillusionerade. Folket försöker återgå till vardagen. Makten försöker glömma. Ondskan ser sig som vinnare.

Det är då det händer.

Himmel möter jord. Gud kommer till skapelsen. Tillvaron förändras och världsbilder får skrivas om. De styrande har lagt Jesu döda kropp i en grav och försett den med sigill och vakter. Ändå är graven tom!

Men det är inte den tomma graven som står i fokus – det är den levande Jesus. Han som var död lever!

Det som händer skakar om landet mer än kravallerna före korsfästelsen. Plötsligt förkunnas en tro på Gud genom Jesus som förändrar världen. Det är inte bara Jesus som blir levande efter döden. Det kan alla bli. Mycket av det Jesus sagt i olika situationer får sin förklaring när han blir levande efter avrättning och gravläggning. Som till exempel det att han säger att så som Mose hängde upp en orm av koppar i öknen ska Människosonen hängas på en påle. När Mose gjorde sin kopparorm blev den ett tecken på en tillit till Gud som räddade ur en dödlig fara. Så blir Jesus vägen till en tillit som räddar ur död. Det handlar om att släppa taget om tilltron till den egna förmågan, och lita på Gud även när det tycks hopplöst. Det finns ju faktiskt inget att förlora – bara att vinna.

Många drogs till Jesus under hans och lärjungarnas vandringar runt i landet. Man förundrades över mirakler och en förkunnelse som väckte både eftertanke och beundran. Men hade det stannat vid det hade Jesus bara varit en av alla intressanta människor genom historien. Kanske hade han blivit känd i historien som en av andra kloka rabbiner. Hade det slutat med korsfästelsen hade han blivit ihågkommen som martyr.

Uppståndelsen förändrar allt. De förskrämda lärjungarna börjar plötsligt förkunna triumfen inför tusentals åhörare utan rädsla för repressalier. Människor förändras och historien får en ny riktning.

Människor i alla tider, av olika folk och kulturer får nytt hopp. Uppståndelsetron är kärnan i den kristna tron – utan den är vi inget!

Inte bara döden, utan även ondskan har visat sig svagare än livet, än kärleken, än Gud.

Vi lever i den största triumfen!

 

Apr 9

Passion

Passion är ett ord som leder tankarna till hängiven kärlek. Säger man att man är drabbad av passion brukar det betyda att man är drabbad av kärlek, eller möjligen ett engagemang lika starkt som en förälskelse. Egentligen syftar passion på att vara starkt känslomässigt engagerad, och kommer av ett latinskt ord för lidande (patior/passus). Kopplingen mellan kärlek och lidande är lätt att göra. Kärlek och smärta ligger nära varandra.

Den sista veckan i fastan kallas passionsveckan. Den handlar om både lidande och kärlek. Det är Kristi lidande vi kommer att tala om i kyrkorna. Veckan inleds med Palmsöndagens intåg i Jerusalem. Ofta inleds gudstjänsten med att man tågar in med palmblad i händerna och minns berättelsen om folkmassornas jubel över Jesu intåg med sina lärjungar. Uppfattningen i Jerusalem var nog att revolutionen skulle börja. Men Jesus samlar sina närmaste till en festmålid, berättar att han vet hur det ska gå och går sedan ut för att bli gripen.

Ur myndigheternas perspektiv kanske det ses som en framgångsrik operation, och ett misslyckande för rebellerna. Man slår till snabbt, griper och dödar ledaren och anhängarna sprids. Men efterhand inser man att man fått nya problem…

Ur mångas perspektiv idag ses det kanske som att Jesus misslyckades, eller dog för sin tro på fred – ungefär som Martin Luther King. En misslyckad Messias, men en martyr att samlas kring.

Ur kyrkans perspektiv är det den största framgången.

Jesus går medvetet i döden i en närkamp med död, ondska och allt som står emot Gud. Han lurar livets motståndare i en fälla med sig själv som bete.

Ibland gör man jämförelser med andra liknande situationer i historien eller i fiktiva berättelser. Maximilian Kolbe var en polsk franciskan som erbjöd sig att i Auschwitz ta en annan fånges plats på en avrättningslista. Han offrade sig för en person som överlevde och kunde återförenas med sin fru. Hur kan man göra något sådant? Kan man vara bärare av sådan genomträngande kärlek till människor att man kan ta någons plats för att dö?

För Jesus var det större, mycket större! Det handlar om hela mänsklighetens förhållande till Livet – till Gud som är livets källa. Jesu död är en uppgörelse med Döden med kosmiska implikationer. En död som ger liv.

När Jesus rider in i Jerusalem gör han det för att dö. Det är hans ”revolution”. Det är inte en martyrdöd. Hans död är en reell handling där död och ondska utmanövreras och ”luras att spela ut sitt sista kort”.

När döden väl är inträffad återstår triumfen.

Apr 2

Ondska

Fastan är en resa mot livets källarvalv. Det blir djupare och mörkare ju längre in i fastan vi kommer. Vid närkontakt med döden är det viktigt att veta att Jesus Kristus går med, har gått före, och har en utväg. En framtid efter döden!

Det kan emellertid bli mörkare än döden. Då handlar det om ondskan.

När något hemskt händer vill vi ofta patologisera och diagnostisera. Som till exempel Hitler. Vad var det för fel på honom? Han måste ha varit sjuk… Men tänk om han inte var det! Så fruktansvärt om han var frisk! Nu kan vi inte veta hur det var ställt med just Hitlers mentala hälsa, han kan ju visst ha haft en allvarlig störning, det är inte min sak att avgöra. Men tänk om man kan vara fullt frisk och ändå begå fruktansvärda handlingar. Hur kan man skada och döda andra människor med öppna ögon? Hur kan man göra det med barn? Om ingen diagnos går att ställa är det kanske ännu värre.

Kan en människa verkligen vara ond? Vad innebär ondskan? Det går inte att komma ifrån att ondskan både fascinerar och förfärar. Filmen Passion of the Christ inleds med en scen där ondskan är personifierad och går i närkamp med Jesus. Där handlar det om att locka Jesus att inte gå till Jerusalem och acceptera arrestering och korsfästelse. Scenen vill visa att Jesus inte enbart kämpade mot lidande och död, utan mot den ondska som kan vara både lockande och förförisk, men i förlängningen förfärlig. När vi följer spåren genom fastan leder de också till ondskan.

Det är en påminnelse om att när ondskan tränger sig på har Jesus redan varit där och kämpat även den kampen! Jag är aldrig ensam. Du är inte ensam. Redan i fastan anar vi ljuset i andra änden. Lidandet ska en gång upphöra. Döden är inte slutet och Ondskan är inte starkast! Det onda har alltid förlorat i historiens ljus. Att spela med i ondskans spel är att vara en ”Loser”, en förlorare.

Ondskan är skrämmande när vi inte ser slutet. I ljuset av upplösningen är ondskan ömklig… Det är viktigt att minnas när valet ställs mellan att spela med i onda handlingar eller att drabbas av det. Man kommer inte undan genom att spela med! Man drabbas ändå. Genom att vägra samarbeta med ondskan kan man stå på den segrande sidan, även om det kortsiktigt ser annorlunda ut. Till och med om man måste dö för att stå emot är man en vinnare. Dö gör man ju ändå till slut. Vem vill dö som förlorare när man kan dö som vinnare?

I döden är Jesus Kristus med. I kampen mot det onda har han redan segern i sin hand. Godhet har makt över ondskan.

Mar 26

Döden gör livet starkare

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebr 4:14-16)

 

Det kan ibland tyckas lite märkligt att vi kristna har en tro som sätter lidande i centrum. Några har reagerat på att det första man ser i flera kyrkor är bilden av en man som torteras ihjäl. Men det är inte lidandet i sig vi dyrkar!

Livet är underbart och drömmar och planering handlar oftast om hur vi på bästa sätt ska fylla det med glädje. Ofta går det bra. Men vi kan inte styra livet. Unga människor planerar när man ska skaffa barn. Men barn ”skaffar” man inte, dem får man. Det har många förtvivlade märkt när det inte går som man planerat.

Vi lever i en tid när vi vant oss vid att ha kontroll. Det ska bli som vi planerar. När det inte blir det blir vi förvirrade och vet inte riktigt var man ska klaga, eller vart man ska rikta sin ilska. Några förvånas över att man inte kan styra insjuknande i influensa, eller bota den när det kommer. Att man kan dö i just influensa kan inte accepteras.

Det finns tyngre motgångar än influensa, även om det är tungt nog för dem där influensan leder till döden. Svåra sjukdomar och olyckor drabbar oss oavsett våra planer. Plötsligt kan man inte gå till jobbet, och irritationen smyger sig på ”men jag kan inte vara hemma idag!”. Ibland måste man vara hemma mer än en dag. En dag kommer, då jag inte ens kommer tillbaka.

Även om skillnaden är enorm mellan att frivilligt avstå något av livets goda och att ofrivilligt avstå sitt liv är det ändå fastans centrum. En gång ska vi dö, men inte just nu. För att hålla döden i tanken avstår vi från något. Plötsligt är det egentligen ganska lätt att avstå. Men tanken på min egen död väcks. Är det bra? Det finns de som menar att eftersom vi inte kan påverka döden så ska vi inte tänka på den. Jag tror att det är tvärt om. Eftersom döden är oundviklig måste vi ta med den i beräkningarna. Det ger ett starkare perspektiv på livet.

Fastan är en förberedelsetid inför påsken. Genom att använda fastan som en tid att tänka på döden, och förbereda sig på att dö, sätts döden i påskens perspektiv. När vi i söndagarnas Bibeltexter följer Jesus mot döden låter jag mina tankar väcka mig i förståelsen att jag en gång måste dö, att min kropp är bräcklig och emellanåt kan drabbas av mindre eller större sjukdomar, att mina älskade en dag ska dö eller bli sjuka. När vi så småningom, Långfredag till Påskdagen följer Jesus genom till död till liv och förstår att det finns en framtid, är det just den insikten som gör att förståelsen av döden mognar och gör livet starkare och inte tvärt om.

Men det finns ingen genväg. Nu går vandringen nedåt. Jag lyfter min oro i bön. Jag lägger mina nära och kära genom bön i Guds händer. Lidandet som möter i livet lägger jag fram inför Gud i bön. Vi dyrkar inte lidandet, utan Jesus som gått före och är med oss i livets alla skiften. Jag tar emot varje dag som en ny gåva.

Mar 17

Tempo – tystnad – bön

Det är fantastiskt att leva i en tid med så mycket tekniska hjälpmedel! Mobiltelefon, bärbar dator, surfplatta, bil, snabbtåg – allt har som uppgift att öka farten och hålla oss i rörelse. Med ökad hastighet hinner vi mer. Varje tidsbesparing vi gör tycks innebära att vi fyller på med fler uppgifter. Ännu mer kan hinnas med och behovet att spara tid och höja tempot ökar ännu mer.

Det är inte fel att hinna mycket,   tvärt om, det kan medföra många positiva saker. Att hinna mycket och att ha mycket att göra ska inte förväxlas med att leva ett stressigt och hetsigt liv. Men det kan lätt bli så. När vi ökar tempot i något avseende är det lätt att andra avseenden följer med, och så ska allt gå i högt tempo. Vi ser tillexempel oftare film via tjänster som gör att vi kan hoppa fram genom handlingen utan att se hela filmen. Vi letar efter det där speciella partiet i musikstycket utan att höra hela låten eller stycket. Vi slutar helt enkelt att passivt ta in livet och blir aktiva i hela upplevelsen.

Jag minns hur jag reagerade på detektiven i TV-serien Twin Peaks. Han hade mycket att göra och ett pressat schema men han missade inte att njuta av en kopp kaffe och en bit blåbärspaj. Han kunde, om jag inte minns fel, även njuta av en utsikt.

Psalmisten som författat Psaltarens 8:e psalm utbrister: ”…när jag ser din himmel, som dina fingrar format … vad är då en människa att du tänker på henne…” Enligt traditionen är det kung David som skrivit den. Han hade att göra, men att ta sig tid och se och reflektera hade han tid med.

När vi fyller våra liv med innehåll är det både saker som behöver vara där, och saker som hamnar där av bara farten. Livet tar ibland kommandot över oss istället för tvärt om. Det som bara hamnar där, av bara farten är sådant vi kan träna på att välja bort under till exempel fastan. Vi tar tillbaka kommandot över livet.

När Jesus tog med Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg och lät dem se en skymt av den himmelska världen (Markus kap 9) upptäcker de efter en del tumult att ett moln sänker sig över dem och de hör en röst. ”och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.”

Den upptäckten kan vi behöva göra. Kanske behövs ett moln som döljer sinnesintryck som är i vägen. Kanske behöver vi välja bort något som stjäl uppmärksamheten.

Kanske vi behöver stå stilla. Vara tysta. Se oss omkring…

Det vi framför allt behöver är att röja undan tidsgläntor i livet för bön och tystnad.

Mar 11

Gör det inte för svårt för dig i fastan

När du uppmärksammar fastan gör du det för din egen skull. Det handlar inte om att uppfylla några kristna plikter, eller att visa Gud att du duger, det vet Gud redan!

Du uppmärksammar fastan på det sätt du valt. Det kan handla om att avstå från något som kanske nästan tagit kommandot över dig. Genom att avstå det tar du tillbaka makten över ditt liv. Det kanske handlar om att avstå från något för att påminna dig om att inget i livet är självklart. Kanske du istället för att avstå något har lagt till något, läsning av en andaktsbok eller Bibeln, eller följt med på pilgrimsvandring eller reträtt. Vad du än valt är det för din egen skull, på samma sätt som motion eller promenader. Regelbunden motion mår kroppen bra av, regelbunden bön och andlig övning mår jag bra av. Det blir en andlig träning och utmaning av mina funderingar om livet.

Gör det inte för svårt för dig. En del tycker att det efter ett tag blir besvärligt och fyller tankarna med kamp. Blir det för tufft har du kanske tagit i för hårt? Tona då ner. Det är frihet i Kristus som leder mig. Plötsligt blir det kanske lättare?

Ytterst handlar det om min tro. Inte om försanthållande tro i detta fall, utan om tillit. För att öva mig i tillit till Kristus behöver jag påminna mig om hans närvaro. Det gör jag genom att avstå något som annars pockar på min uppmärksamhet. Avståendet i sig är alltså inte poängen, utan undanröjandet av sådant som kommit i vägen. Det som kommit i vägen för Kristus behöver röjas undan för att jag ska bli medveten om Kristus, det som kommit i vägen för livet behöver flyttas undan så att livet blir tydligare.

 

Mar 5

Fastan – en vecka ner

Att avstå något som jag tror att jag behöver lär mig något om mig själv och om livet. Kanske var det jag tog som en självklar del av livet något jag själv valt, och därmed kan välja bort? Och därmed lägga till det igen, med tanke och omdöme. När jag väljer bort något jag annars lagt pengar på, mat och dryck, biobesök, godis eller annat, kan jag lyfta min blick mot människorna omkring mig. Plötsligt upptäcker jag alla dem som inte haft möjlighet att köpa det jag köper, biobesök, godis, men också mat. Tänk att vi människor har lyckats landa på månen, men inte avskaffa svält eller krig! Själv ägnar jag mig kanske åt geléhallon när någon kokar soppa på ett avätet kycklinglår.

Fastetiden har därför under lång tid blivit en tid när jag avstår för att kunna dela med mig. De pengar jag annars lägger på det där extra som jag nu tränar mig i att avstå kan jag ge till någon som inte har möjlighet att unna sig det liv jag lever. Jag hade ju inte pengarna innan – de köpte jag ju något för. När jag nu inte köper det behöver jag ju inte träna mig i att ha mer i plånboken. Då har jag ju inte avstått.

Svenska kyrkans internationella arbete driver varje år en fastekampanj. Genom att delta i denna blir jag en del av världen, och faktiskt en liten del av att hela världen. Mitt överskott möter någon annans brist. Jag kan genom fastekampanjen också öka min kunskap om den värld vi lever i och få ämnen för mina böner.

Ibland låter det som om fastetidens fokus är att ge. Men att ge är snarare en konsekvens av att avstå, och den upptäckt det ger av alla dem som inte har något att avstå. Fastan handlar om att komma närmare Gud. När jag kommer närmare Gud öppnas mina ögon för alla människor. Guds perspektiv ger nya perspektiv på det jag har, och det jag avstår ifrån.

Fastekampanjen kan därför bli ett evangelium. Ett glatt budskap, ett uppvaknande i tacksamhet över det jag har och en tacksamhet över att få vara med och hela världen. Mitt eget liv blir tydligare. Mitt extra blir någon annans liv.

Kanske fastetiden kan bli en tid av centrering, delande och bön?

 

Mar 1

Askonsdag

Askonsdag

Dags att stanna upp och tänka efter. Som orienteraren som stannar, tar fram karta och kompass, tar reda på varifrån jag kom, var jag är och vart jag ska. Som resenären, pilgrimen, flyktingen tänker efter vad jag måste ha med mig och vad jag kan lämna för att packningen inte ska bli för tung. Vad är viktigt?

Är jag ens medveten om vad jag bär med mig varje dag? Vad säger jag är viktigt – och vad lever jag som om det vore viktigt?

Vi lever i ett land där de flesta av oss för det mesta inte behöver reflektera. Blir jag hungrig äter jag. Blir jag sjuk finns sjukvård. Blir jag sugen på ett glas vin slår jag upp. Vad händer när det inte fungerar? När jag blir sjukare än sjukvården kan bota, eller när jag inte har möjlighet att få det jag önskar.

För mig har det blivit ett livsmönster att se över mina val och pröva vad som är viktigt i samband med den tid vi i kyrkan kallar fastan. Det första man tänker på i samband med fasta är oftast mat. Kanske man tänker på att det är kött man ska avstå, som det varit i olika tider. Men det handlar om mer än så, och det handlar inte om hälsokost. Vad är viktigt för mig? Om det är maten som styr min dag kanske det är där jag behöver en självprövning. Om det är kaffe kanske jag ska avstå en del av det. Men det kan faktiskt ibland handla om något så nyttigt som motion! Är jag ”motionsfanatiker” kanske jag ska avstå från en del av min regelbundna motion ett tag? Varför det? För att ställa livet på sin spets. För att ställa den ultimata frågan. Vad är viktigt? Vad betyder andra människor? Vad betyder Gud? Är jag beredd att lyssna – eller har jag redan alla svar?

Fastan blir en tid för självprövning. En tid för att pröva mig själv. Är jag en slav under mina vanor, eller är det jag som styr med aktiva och medvetna val? Att avstå det jag verkligen vill ha ger mig svaren. Klarar jag av att avstå, eller är jag en slav under faktorer jag inte ens var medveten om?

En dag kanske jag ska på resa. Då får jag välja vad jag tar med. En del av oss måste kanske en dag fly vårt hem. Då är det bråttom med prioriteringarna. Alla ska vi en gång lämna allt och dö. Inför det är det bra att tänka igenom vad som är viktigt. Det blir som en träning i att dö.

Nu börjar fastan. Den pågår fram till påsk. Vad är viktigt i ditt liv?

 

Feb 28

Karnevalstider – eller inför fastan

Det är måndag mellan Fastlagssöndag och Fettisdagen. I övermorgon är det Askonsdag, och det är åter dags att tänka på döden. Aska, tecknet på förgänglighet, stryks på pannan med ord om vår dödlighet. Allt ska tas ifrån oss, till och med livet. Men inte just nu. Därför ska vi leva nu.

Tiden före fastan är i många länder en tid för fest och glädje. Man klär ut sig och äter och dricker extra gott. Själv äter jag lösgodis medan jag skriver detta. Varför? För att jag kan! Och för att det är gott. Jag äter inte godis ofta, men det har nästan blivit en tradition att göra det så här års. Det blir en påminnelse om att jag kan äta godis. Det finns mycket annat jag kan glädja mig åt som inte alla kan, och en dag ska jag som nämnt lämna allt, men nu tar jag för mig. Det blir en kontrast eller bakgrund till det som kommer i övermorgon. En dag kommer döden, men idag lever jag.

Det är lätt att komma in i en rytm där den ena dagen avlöser den andra. Många omkring mig verkar tona ner årets högtider, kanske för att slippa allt merarbete och all förväntan. Det bidrar ytterligare till ett livsmönster där alla dagar är lika. Man skjuter ifrån sig tanken på att något oförutsett kan inträffa, och framförallt tanken på döden hålls på avstånd. Om man tar bort alla toppar och alla dalar och får en lång linje utan variation, det är som att göra alla färger till en grå helhet, inget sticker ut.

Själv gläds jag åt årets fester och förberedelsetider. Det jag framförallt gläds åt är den pedagogiska medvetenheten om livets skiften. Kyrkans år är fyllt av upptäckter. Jag lär mig helt enkelt att leva genom att delta i kyrkoårets skiftningar.

Just nu är det förfastan, eller karnevalstid. Jag njuter av livet för att jag kan, och förbereder mig på den andliga träning som börjar på onsdag. Jag påminner mig också om att onsdag kommer sen, nu är idag, och högen av lösgodis är här (och är snart slut).

Jag kan inte ständigt tänka på vilket elände som kan komma, det är ju inte här! Det ska jag fundera lite mer på när fastan väl är inne…

Dags att fylla på i godisskålen.

 

Sep 5

Sammanfattning av predikan vid diakonvigning i Lunds domkyrka 4 september 2016

Matteus 11:28-30 ”…min börda är lätt.”
Jag har i olika sammanhang haft svårt för denna texten. Jesus uppmanar oss att bära hans börda, för den är lätt… Hur lätt är den egentligen? Själv har jag vid olika tillfällen tyckt att bördan av att vara kristen i vårt samhälle kan vara ganska tung. Som ung kristen är det inte lätt att stå för sin tro i skolan, att stå upp för rättvisa eller att stå för sin tro i vardagen kan vara tungt.
Problemet är att vi inte enbart bär Kristi börda. Vi bär även den börda vi lägger på varandra, och den börda vi lägger på oss själva.
1. Bördan vi lägger på varandra består av felsökande, krav och en förväntan att vara perfekt – ibland uttrycks det i näthat eller andra utfall i media. Människor som vågar stå upp för sin tro eller för utsatta, får bära den börda andra lägger på dem av olika slag. Människor med stort ansvar blir ännu mer tyngda av det som andra lägger på dem.
Motsatsen till att lägga sten på börda är att bära varandras bördor. Paulus säger just detta i Galaterbrevet: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.
Som diakoner har ni en särskild kallelse att identifiera andras bördor – och dela bärandet. Ni har också uppdraget att samla bärare i församlingen och visa var de behöver hjälpa till att bära. Alla kristna är kallade att bära varandras bördor. Ni diakoner visar var det behövs, och visar vägen till delat bärande.
2. Bördor vi lägger på oss själva kan vara känsla av otillräcklighet, rädslan att bli avslöjad. Många har berättat om känslan att en dag kommer man att märka att jag inte är en supermänniska. Jag kan inte allt det de tror att jag kan…
Då behöver man vila i kallelsen, och vigningen. Den första ”vigningen” är dopet. Den delar vi med alla kristna. Som diakoner har ni dessutom kallelsen till tjänst och vigningen till denna. Vila i denna kallelse, och den vigning ni får del av idag!
Kristus kallar inga perfekta supermänniskor! Han kallar oss var och en sådana vi är – och vill sedan rusta oss till tjänst. Kristus vill använda och sända den som vill, och säger ”ja”, inte den som kan allt. Avslöjandet kan därför sägas ha skett redan i kallelsen. Kristus har sett dig, avslöjat dig och kallat dig. Du har svarat ja. Därför sänder han dig, och rustar dig för tjänst.
3. Kristi egen börda är kärleken!
Vi är redskap, kanaler för Kristi kärlek. Det är vi alla. Som rörledningen leder vatten får Guds folk leda kärlek. Som diakoner står ni i kärlekens tjänst. Ni är redskap och kanaler för Guds kärlek, men glöm inte att ni också är mål för denna kärlek! Det gäller även alla andra i kyrkan idag. Ni är redskap och mål för Guds kärlek.
Ni är älskade – därför kan ni sprida Guds kärlek