Den 23 oktober träffade jag stiftets diakoner. Jag berättade lite om hur jag ser på diakoni och på diakonens uppgift. Jag har försökt sammanfatta det jag sa här:
1. Att vara kristen
Jag har tagit ”Jordens salt” som valspråk. Det är hämtat från Matt 5:13-14 där Jesus kallar lärjungarna för Jordens salt och världens ljus. Med det tror jag att meningen är att vi ska spridas i samhället och med vår närvaro påminna om Guds närvaro. Jesus varnar för att saltet kan mista sin sälta och att ljuset kan döljas. Jag menar att han pratar om kärleken. Vi är kallade att älska och inte förlora kärleken som grund för livet. Det för tankarna till Det dubbla kärleksbudet (Luk 10:27). Där möter vi diakonins imperativ. När Jesus uppmanar oss att älska Gud med hela vår kraft. Det vill säga att vi uppmanas att älska Gud med alla våra resurser och alla våra tillgångar. Om vi gör det innebär ju det att vi ställer oss själva till Guds förfogande! Att vara kristen innebär då att ställa händer och fötter och mig själv till Guds förfogande. Varje gång jag ber till Gud och nämner orättvisor och bekymmer har jag därmed gett mig själv en uppmaning. Jag är hans representant. Det betyder att alla kristna är medarbetare i det kyrkan kallar diakoni.
2. Att vara diakonimedarbetare
Några av oss är anställda för detta. Egentligen är alla som är anställda av Svenska kyrkan anställda för att älska i enlighet med Det dubbla kärleksbudet, och därmed ställa sina och kyrkans resurser till Guds förfogande. Därmed är alla anställda diakonimedarbetare. Att några har det specifikt i sin befattningsbeskrivning fråntar inte övriga det diakonala ansvaret.
Vad innebär det att några har en befattningsbeskrivning som ger ett specifikt uppdrag att arbeta med diakoni? Jag menar att det först och främst måste handla om att vara anställd för att ha tid. Att arbeta med diakoni handlar inte om att ”leverera”, utan om att ”vara”. Det kan inte mätas med resultat. Om någon till exempel arbetar med missbrukare kan inte arbetet bedömas utifrån hur många som blivit av med sitt missbruk, utan hur mycket tid man har att visa missbrukare att de är älskade av Gud och människor.
Någon frågade mig om jag menar att det är fel med fast gruppverksamhet inom diakonin. Det menar jag förstås inte. Vi behöver träffar för daglediga, vi behöver luncher och liknande. Vi behöver också samtalsgrupper för frivilliga och människor som söker gemenskap. Men jag tror att vi prioriterar fel om diakoner och diakoniassistenter – och präster med diakoniprofil – har hela sin arbetstid intecknad med fasta grupper. Det behövs luft i en diakoniarbetares veckoschema. Det behövs luft för att kunna sätta sig bredvid någon på bänken, eller att kunna ta nästa tåg om någon sitter och gråter på perrongen.
Vi säger ibland att Kyrkan är till för de svaga. Det ligger mycket i det, men vem är svag? Jag tror att det finns en risk att vi alltför mycket identifierar svaghet med ekonomisk brist. Den som saknar pengar är förvisso svag – i ett avseende. Men vad händer om vi då menar att vår uppgift är att arbeta bort den svagheten? Räcker det att vi ger pengar till den fattige? I så fall är alla rika starka, och utan behov av evangeliet, och den fattige som fått pengar kan lämnas åt sig själv… ”mission accomplished”. Jag tror inte det är så enkelt. Det finns människor som är fyllda av rädsla, och på grund av denna inte vågar delta i aktiviteter. Man sitter ensam på julen och är rädd. Man vågar inte komma till församlingens alternativa julfirande för att det är gratis eller så billigt att det fylls av människor som man är rädd för. Det är svårt att välkomna alla samtidigt. Den ena kan skrämma bort den andre. Därför tror jag att vi behöver arbeta med flera alternativ. Här måste varje församling lokalt se vilka behov man kan möta. Glöm då inte att det kan finnas människor med pengar som lider stor nöd och har ett hål i själen som bara Gud kan fylla. Det kanske är någon i Svenska kyrkan som är kallad att fylla detta hål så att även den personen kan frigöras till att älska med hela sitt hjärta, sin själ, sin kraft, sitt förstånd…
3. Att vara diakon
Att vara diakon är ett särskilt uppdrag. Diakonen skiljs ut från alla övriga diakoniarbetare, såväl diakoniassistenter som präster med diakoniprofil.
Det första skälet är Kallelsen och Altaret. Kallelsen är Guds speciella skäl att välja ut människor till uppdrag. I Lunds domkyrka blir det väldigt påtagligt vid vigningsgudstjänsterna. Man får gå uppför den stora kortrappan och falla på knä vid altaret. Altaret är kyrkospråket för Guds närvaro. Man kallas alltså fram till Gud själv, får ett uppdrag och ikläds en ny identitet. Altaret är den plats där uppdraget ges. Därför tycker jag att det är naturligt att församlingens diakon syns vid församlingens altare vid söndagens högmässa. Där kan diakonen assistera vid måltiden och liturgiskt visa församlingen att diakonin hämtar sitt uppdrag och orsak där, från Gud. Då visar man också att den Måltiden är alla måltiders måltid. Vill vi ge den hungrande bröd är det vid nattvarden det börjar, annars kan man ge hur mycket bröd som helst i vilket sammanhang som helst utan att det för den skull blir diakoni.
Andra skälet är Sändningen. Återigen kan vi i Lund vara tacksamma över vår katedral och vår liturgi. Efter vigningen vid altaret sänds de nyvigda till Församlingen och får då gå nedför den stora trappan och mötas av sina kyrkoherdar. Att vara diakon innebär att man är sänd till församlingen som en person Gud gett ett uppdrag, en sändning som påverkar själva identiteten.
Det tredje skälet är Uppdraget. Uppdraget är inte bara handling utan också profetiskt. Diakonen ska visa vägen och visa behovet. Jag brukar därför säga att en diakon ska peta sin kyrkoherde i sidan som en påminnelse om det diakonala behovet. Kyrkoherden leder arbetet i församlingen. Kyrkoherden tar ansvar för prioriteringen tillsammans med övriga i kyrkorådet, och fördelar därefter arbetet. Men diakonen behöver ibland påminna kyrkoherden och visa den lokala församlingens diakonala utmaningar. Därefter är det kyrkoherden som fattar beslut och tar ansvar för det.