Fastan – en vecka ner


Att avstå något som jag tror att jag behöver lär mig något om mig själv och om livet. Kanske var det jag tog som en självklar del av livet något jag själv valt, och därmed kan välja bort? Och därmed lägga till det igen, med tanke och omdöme. När jag väljer bort något jag annars lagt pengar på, mat och dryck, biobesök, godis eller annat, kan jag lyfta min blick mot människorna omkring mig. Plötsligt upptäcker jag alla dem som inte haft möjlighet att köpa det jag köper, biobesök, godis, men också mat. Tänk att vi människor har lyckats landa på månen, men inte avskaffa svält eller krig! Själv ägnar jag mig kanske åt geléhallon när någon kokar soppa på ett avätet kycklinglår.

Fastetiden har därför under lång tid blivit en tid när jag avstår för att kunna dela med mig. De pengar jag annars lägger på det där extra som jag nu tränar mig i att avstå kan jag ge till någon som inte har möjlighet att unna sig det liv jag lever. Jag hade ju inte pengarna innan – de köpte jag ju något för. När jag nu inte köper det behöver jag ju inte träna mig i att ha mer i plånboken. Då har jag ju inte avstått.

Svenska kyrkans internationella arbete driver varje år en fastekampanj. Genom att delta i denna blir jag en del av världen, och faktiskt en liten del av att hela världen. Mitt överskott möter någon annans brist. Jag kan genom fastekampanjen också öka min kunskap om den värld vi lever i och få ämnen för mina böner.

Ibland låter det som om fastetidens fokus är att ge. Men att ge är snarare en konsekvens av att avstå, och den upptäckt det ger av alla dem som inte har något att avstå. Fastan handlar om att komma närmare Gud. När jag kommer närmare Gud öppnas mina ögon för alla människor. Guds perspektiv ger nya perspektiv på det jag har, och det jag avstår ifrån.

Fastekampanjen kan därför bli ett evangelium. Ett glatt budskap, ett uppvaknande i tacksamhet över det jag har och en tacksamhet över att få vara med och hela världen. Mitt eget liv blir tydligare. Mitt extra blir någon annans liv.

Kanske fastetiden kan bli en tid av centrering, delande och bön?

 

En kommentar

caroline k säger
5 mars 2017 – 08:14

Bra sagt där Johan. Att ge är en konsekvens av att avstå.
Själv har jag ganska lätt för att ge, men svårare att avstå.

Det där måste jag fundera vidare på.

Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *