Silikon eller Dialog?

Diakon är inget lätt ord. I mitt arbete bland barn och ungdomar har jag kallats det mesta. Dialog. Silikon. Oftast präst, faktiskt. Och det är ju inte så konstigt, det där med att jag kallas präst. För gemene man är en människa i frimärksskjorta just en präst.
När man då inte är präst blir folk konfunderade. Då menar jag de vuxna, barn bryr sig inte särskilt.
— Men du ska bli präst så småningom väl?
— Är du någon sorts halvpräst?
Också det underförstådda, som ingen vågar säga:
— Var du för dum för att bli en riktig präst?

Nu är det så att jag råkar vara väldigt stolt över att vara diakon. Det är mitt kall. Jag är inte för dum för att bli präst, jag var klok nog att bli diakon. Och jag är en hel diakon, inte en halv präst. Och jag har aldrig valt bort att bli präst, jag har valt att bli diakon. Med hela mitt hjärta.

Förr irriterade människors okunskap mig. Jag blev kränkt och kände mig förorättad. Och jag försökte förklara och undervisa om vad en diakon är. Men inte idag. Jag har mognat. Om någon frågar:
— Är du präst eller?
Så svarar jag:
— Typ.
För det är inte viktigt att alla människor vet vad en diakon är. Huvudsaken är att jag är trygg i mitt val och mitt kall. Däremot är det viktigt för mig att människor märker vad jag är. I vad jag säger och vad jag gör. Därför blev jag så fantastiskt glad när jag gick över skolgården en dag, på väg till en klass som jag skulle besöka. Då är där en liten kille som stannar upp när han ser mig, och så utbrister han:
— Det är ju du, öh…öh… Kärlek och respekt!
Han mindes inte mitt namn, och inte min yrkestitel. Däremot hade han förstått vad jag pratade om. Och stod för.
Det var med stolta steg jag korsade skolgården den där dagen. Det var då jag mognade och lade all min stolthet åt sidan.
Så därför får den här bloggen heta “Kärlek & Respekt”. Det är ju mitt namn ;o) Och det jag står för!