Döden är inte slutet utan en ny början!

IMG_0100

 

Så här i allhelgonatid vandrar tankarna till de vi mist och som inte längre finns bland oss. De har lämnat ett tomrum inom oss, men i helgen får vi minnas all glädje och kärlek de gav oss och ägna dem en extra tanke.
Sorgen finns där ju alltid. Kanske som ett öppet sår, eller nuförtiden ett svidande litet skrapsår eller ett ärr som man kan känna när man känner efter.
Vi vill ju så gärna att de har det bra. Att det finns en fortsättning. Att döden är en port till Gud och hans kärlek.

Jag kan nu berätta att det är så!

Det är ett starkt och kanske övermodigt påstående. Hur vet jag det?
Kommer det från avancerade teologiska utläggningar och studier? Kommer det från åratal av fördjupning i bibeln och Guds ord?
Nej, det kommer från en säker källa, nämligen min morfar.
Min morfar Edvin var en enkel man. Han hade ingen utbildning att prata om. Han jobbade med kroppen hela sitt liv. Först som dräng, sedan som sjöman, och slutligen som byggnadsarbetare. Han var inte en ordens man, och definitivt inte de långa intellektuella diskussionernas man. Han var tatuerad över hela kroppen och hade ett råbarkat utseende som inte direkt fick små barn att rusa i hans famn. Men han hade ett stort hjärta.

När han som ung sjöman låg i någon hamn ute i världen hade de ofta tråkigt. Och ett sätt att fördriva tiden var att utmana varandra att simma under båten. Man hoppade helt enkelt i på ena långsidan och skulle ta sig ganska djupt under till andra sidan av det stora breda skrovet.
När det var Edvins tur simmade han tyvärr inte rakt utan lite snett. Detta gjorde att sträckan blev mycket längre och luften tog slut. På något sätt blev han räddad av de andra, men närmare döden än så här kommer man inte och kan berätta om det.
”Du får gärna säga att jag är dum i huvudet, men jag hörde änglar som sjöng.”

Så enkelt var det, och det var inget att diskutera. Jag såg sällan min morfar i kyrkan, jag tror aldrig han läste bibeln, och han pratade aldrig om Gud. Men trodde gjorde han av hela sitt hjärta. För han hade mött Gud.

När jag långt senare satt vid hans sjukhussäng för att ta förväl pratade vi mycket. Han var så trött, sa han. Efter 85 år av tuffa levnadsförhållande och kroppsarbete får man vara det, menade jag. Och han var så tacksam. Tänk att jag fick leva så länge och uppleva så mycket, sa han. Men någon rädsla eller ångest inför döden kunde jag inte se eller känna. Inte ett spår. För kände jag min morfar rätt så funderade inte han över Gud då. Han hade redan Gud i sitt hjärta efter det där mötet under båten i hans ungdom.

Räckte det för min morfar så räcker det för mig. Ibland tror jag vi tror för mycket med vår hjärna, och för lite med vårt hjärta.
Så en helg som denna försöker jag att inte tänka så mycket. Istället vilar jag i att vi alla kommer att ses igen och att döden inte är slutet utan en ny början. Det vet jag. För det har morfar sagt!

Döden, döden, döden!

Astrid Lindgren hade på sina äldre dagar en väninna som hon pratade med på telefon dagligen. Det första de sade när de ringt upp varandra var “Döden, döden, döden”. Så hade de liksom klarat av det ämnet och kunde prata om annat. Det finns ingen mening med att älta något så ofrånkomligt som döden.
Det enda vi vet med säkerhet den dag vi föds är att vi en dag ska dö. Ändå möter jag människor som inte vill prata om döden. Och jag hör ofta människor säga “OM jag dör”, inte “NÄR jag dör”. Som om det var det minsta förhandlingsbart.
En annan trend jag tycker mig se är att allt fler begravningar blir mindre och mindre. Hålls inom familjen eller i stillhet utan att vara offentlig. Det kan finnas massor av bra skäl till att man gör det valet, och jag menar inte att det är fel på något sätt.
Men som trend är det oroväckande.
Förr dog folk hemma. Kanske på kökssoffan, mitt i familjens stök och liv. Alla var med, alla såg vad som hände. Döden var påtaglig och en realitet, men framför allt naturlig. Nu får man ett samtal från sjukhuset. Döden hålls på avstånd.
Ska vi nu sluta samlas och sörja tillsammans också? Vännernas, arbetskamraternas och de avlägsna släktingarnas sorg, var får den sitt utlopp? Alternativet till att inte dela sin sorg med andra är att sörja ensam. Och det är en fruktansvärt dålig ide. Ingen orkar bära sorgen ensam.

När jag fick reda på att min farmor dött bodde jag på en studentkorridor i Stockholm. Givetvis blev jag ledsen men när jag lagt på luren fortsatte livet precis som vanligt. Det kändes overkligt. Inte förrän jag flög hem och mötte sorgen i min familjs och släkts ögon, och såg kistan på begravningen, förstod jag med mitt hjärta. Jag behövde begravningen. Inte för farmors skull, utan för min egen. Jag behövde säga farväl.

På begravningskaffet sker dessutom alltid ett under. Att träffas efter begravningen är nästan viktigare än själva begravningen.
Alla kommer tårögda och sorgsna. Sätter sig ner och pratar tyst med varandra. Så kommer smörgåstårtan eller snittarna in. Fortfarande hör man ljudet av besticken mot tallrikarna tydligare än det dova samtalet. Sedan hör man plötsligt någon skratta. Sedan stiger sorlet. Och lagom till kaffet låter det som vilken familjesammankomst som helst. Livet går vidare. Vi andra lever, i alla fall just nu. Och så skiljs vi åt. Alla med sorg i hjärtat, men ingen av oss måste längre bära den ensam.

”Hej kyrkan, det är världen!”

IMG_0092

Vi var nästan hundra diakoner från Lunds stift idag som lyssnade, pratade, åt och hade trevligt på Diakondagen på Åkersberg. På förmiddagen pratade Ninni Smedberg om ”Diakonen som ledare”.

IMG_0081Band alla kloka saker sa hon ”Att vara diakon är en livshållning” och ”Du äger inte din vigning. Det är något du förvaltar”. Dessutom berättade hon en historia om en socialsekreterare hon samarbetade som diakon, som ringde henne och sa ”Hej kyrkan, det är världen!”. En nyttig påminnelse om att vi som diakoner, och som kyrka, måste leva i den ”riktiga” världen och inte fastna i vår församlingsbubbla.

Någon som var inne på samma linje var vår nya biskop Johan Tyrberg, som på eftermiddagen uppmanade oss att ”nå de som inte kommer”.

IMG_0086

Jag hade inte träffat Johan innan men nu vet jag att han är en klok och kärleksfull man med mycket humor. De tre viktigaste egenskaperna en biskop måste ha, om du frågar mig!

 

Nolltolerans!

Ibland blir jag glad och stolt över vuxenvärlden. En fotograf kallar en pojke bög när en klass blir fotograferade för ett skolfoto. Säkert ”på skoj”, men det är ointressant.

Fotograferingen avbryts.

Fotografen får omedelbart lämna skolan.

Fotografen får sedan sparken av sin arbetsgivare.

Det kallar jag nolltolerans. Den unga killen blev uppbackad 100% av vuxenvärlden, och får samtidigt lära sig att det aldrig är okej att kränka någon. Fotografen här kränker ju inte bara pojken utan dessutom alla homosexuella.

Tänk om vi kunde ha samma nolltolerans inför alla rasistiska och sexistiska kommentarer som dagligen fälls på skolor och arbetsplatser. Kärlek och respekt!

PS! Här kan du läsa mer om händelsen:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/skolfotograf-hanade-elev-sparkades/

Good enough 3

“Jag är ju inte bara förälder utan diakon också”, för att leka med frasen från en gammal tandkrämsreklam. Så nu när jag avhandlat föräldrarollen (se mina två tidigare inlägg) ger jag mig helt utan fruktan in på min yrkesroll. Eller mitt kall och min livsuppgift, vilket att vara diakon är för mig.

Två dagar efter föreläsningen hamnar jag på konvent i Vellinge för kontraktets diakoner och präster, med mina kära kollegor Karin och Maria.

IMG_0065

Vi pratar om våra vigningslöften. Var de har sitt ursprung och hur de förändrats. Intressantast tycker jag är det faktum att det tidigare fanns två olika löften för diakoner, en för kvinnor (diakonissor) och en för män (diakoner). Hade jag ingen aning om, och det ska jag helt klart fördjupa mig i.

Men gissa om jag hajar till när föreläsaren plötsligt säger “good enough”. Gud är uppenbart inte färdig med mig och mina tillkortakommanden. Föreläsaren har visat på gamla vigningskontrakt som väldigt detaljerat listar hur man bör vara, och vad man får göra, som vigd till präst.
Han menar att ingen var perfekt och kunde uppfylla alla krav som vigningen ställde, men de allra flesta var “good enough“

Då minns jag plötsligt en dröm jag hade under utbildningen, strax innan jag skulle diakonvigas. I min dröm stod jag i en sakristia med armarna rakt utsträckta åt sidorna. Medan jag stod där alldeles stilla var det främmande människor som hängde på mig en massa saker. Liturgiska kläder, även mässhakar, i lager på lager. Stålor, tunga guldkedjor och krucifix. Min kropp darrade av ansträngning och jag sjönk ihop av tyngden.

Jag tyckte mest att drömmen var skum, för det var ju inte präst jag skull bli. När biskopen dök upp en kväll för att prata med oss om vigningen tog jag upp drömmen med honom. Eftersom han var en klok man tolkade han min dröm hur lätt som helst. Kanske var det så att drömmen visade min oro inför vigningen och allt ansvar som lades på mig i mina löften? Givetvis var det så!
Men det viktigaste av allt, menade han, var den här raden:

”Jag, NN, vill med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften.”

Vilken fantastisk frihet det finns i dessa ord. Jag är inte ensam. Gud hjälper mig. Och jag förväntas inte vara perfekt och bära hela kristenheten på mina axlar. Trots mina fel och brister är jag ”good enough”.

Så nu tänker jag knyta ihop den här säcken, och avsluta dessa tre inlägg, med att konstatera:

Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl

Good enough 2

Eftersom Gud vet att jag är lite trög fortsätter hen kärleksbomba mig. Andra gången “good enough” dyker upp är på en föreläsning med Mats Trondman. Detta är dagen efter Homeland (se mitt förra inlägg). Förväntansfull åker jag till Svedala församlingshem för jag har hört mycket gott om Mats Trondman, och jag blir inte besviken. En fantastisk föreläsning om barn, tonåringar och föräldraskap. Plötsligt kommer det där ordet igen. Människan står där och säger att han inte alls är världens bästa förälder, men han är “good enough”. Och han är professor i kultursociologi och ungdomsforskning! En vild tanke, men kanske finns det inga perfekta föräldrar?

Han pratar vidare om hur viktiga föräldrar är i barns liv. Barn älskar sina föräldrar genom allt, eller trots allt. Även de som super, knarkar och sviker. Till och med föräldrar som slår sina barn är i sina barns ögon alltid nummer ett och går aldrig att byta ut. Och hur jobbigt det än är att tänka sig och inse att barn far illa, så säger det något om hur stor kärleken är.

Då går det äntligen upp för mig. Vilken gåva det är att vara förälder. Jag behöver kanske inte göra det så svårt. Det handlar kanske mindre om att säga och göra de rätta sakerna, och mer om att bara vara. Jag behöver kanske inte kämpa för att bevisa något för mina barn, för de älskar mig redan. Och inte är det bilden av den jag försöker vara de älskar, utan den jag faktiskt är!

Fortsättning följer….

Good enough 1

Jag vet inte om Gud försöker säga mig någonting, men nu har ordet “good enough” dykt upp tre gånger på samma vecka. Det började med att jag såg tv-serien Homeland. Huvudpersonen Carrie har fått en dotter som inte var planerad. Hon är fullt upptagen med att jobba för CIA i mellanöstern där hon jagar terrorister. Knappast ett jobb man tar med sig sin bebis till. Dessutom kämpar hon med en manisk sjukdom, vilket får henne själv och alla i hennes närhet att tvivla på hennes mammaegenskaper. Dottern bor hos hennes syster, och när Carrie förflyttas hem till USA vill systern att hon tar sitt ansvar som mamma. I en känslig scen erkänner Carrie att hon inte tror att hon kan vara en bra mamma för sin dotter. Då svarar systern att det finns inga perfekta mammor utan det viktigaste är att ställa upp. Vara där. Resten ordnar sig efter hand. Hon är ”good enough”!

Som förälder känner jag ofta att jag inte räcker till. Och jag har konstant dåligt samvete för att jag inte är den perfekta förälder jag vill vara, och som mina barn förtjänar.
Men tänk om jag är “good enough“? Tänk om jag, när jag nu inte är världens bästa förälder, duger ändå? Är bra nog!
Bara det att jag är där varje dag, och gör så gott jag kan, kanske duger?

Hisnande tanke. Kanske kan jag, av nåd, släppa alla mina krav och min självförvållade ångest och bara vara med mina barn. Kanske sjunker då axlarna och kanske knuten i magen släpper. Och helt plötsligt, när jag tillåter mig själv att vara den jag är, blir jag kanske en bättre förälder?

Fortsättning följer….

Jag har fördomar!

Jag fick ett brev. Det var bekräftelse på en läkartid. Allt var bra tills jag läste doktorns namn. Det var arabiskt. Jag kunde inte ens uttala det.
Genast blev jag obekväm. Vad skönt om han hade hetat Svensson eller något.
När det väl blev dags satt jag i bilen på väg dit och oroade mig. Tänk om han inte pratar svenska så bra. Tänk om vi inte förstår varandra, och jag får fel vård eller medicin. Och var är han utbildad? Jag såg framför mig ett primitivt litet sjukhus i öknen i mellanöstern.
När jag åkte hem igen skämdes jag. Han var inte bara duktig, proffsig och trevlig. Han pratade perfekt svenska. Det var uppenbart att han var född här i Sverige, eller i alla fall kommit hit som väldigt liten. Varför hade jag reagerat så på hans arabiska namn?

Jag har fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Låt oss säga att jag går över torget, och blir rånad på min mobiltelefon. Av en kille med utländskt ursprung. Då tänker jag:
Jäkla invandrare. Sådana kan man inte lita på. Ut med dom, de kan ju inte uppföra sig. Och nästa gång jag möter någon med utländskt ursprung på torget, reagerar jag med rädsla.
En människa beter sig hemskt och elakt, och jag är beredd att klumpa ihop hundratusentals med invandrare från flera länder. Det vet man ju hur sådana är.
Men om det var en Göteborgare då? Som snodde min mobil. Skulle jag då dra slutsatsen att alla Göteborgare är elaka och stjäl. Skulle jag aldrig våga åka till Göteborg mer i mitt liv, för det vet man ju hur sådana är? Nej. Jag skulle ha tyckt att han var elak och dum som stal min mobil. Men jag skulle inte låta det gå ut över alla från västkusten.

Jag har fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Jag kan fortsätta hur länge som helst:
Äldre som tycker ungdomar är hemska, ouppfostrade slynglar.
Ungdomar som tycker att gamla människor bara skäller och tränger sig i kön i mataffären.
Kvinnor som inte tas på allvar i en bilverkstad.
Män som anses bögiga om de kramas eller gråter.
08:or och danskdjävlar.
Bönder och stadsbor.
Vi har alla fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Måste det vara så här? Nej!
Vi måste låta vår hjärna, och vårt hjärta, stå över våra instinkter.
Jag menar, tänk om vi alltid skulle följa våra instinkter. Det skulle bli kaos.
Jag är till exempel livrädd för getingar. Så fort jag ser en geting säger mina instinkter att jag ska hoppa omkring, vifta med händerna, och skrika med gäll röst.
Men jag förstår ju, med min hjärna, att det inte är befogat att vara så rädd för en liten insekt. Och att hoppa runt och skrika inte gör saker och ting ett dugg bättre. Snarare värre.
Utan att vara medveten om det smittar jag dessutom mina barn med min rädsla och mina fördomar. Om de ser sin pappa flippa ut så fort det flyger förbi en geting blir de också rädda för getingar till slut.
Så jag bestämmer mig för att stå över mina instinkter. Fast jag är rädd.

För jag kan bestämma mig för vilken sorts människa jag vill vara.
Jag vill vara en som bryr sig om andra.
Jag vill vara en som kämpar för jämlikhet.
Jag vill vara en som står upp för att alla människor är lika mycket värda.
Jag vill vara en som inte kränker och gör andra illa.
Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Jag måste helt enkelt ta kontroll över min rädsla. Det är inte lätt, men det är inte omöjligt.

Månadens låt : Oktober

Sen jag fick barn kan jag inte höra den här låten utan att gråta. Ibland tror jag att kärleken till våra barn är det närmaste vi människor kommer att ana Guds kärlek till oss.

”När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening, bara försvinner
När du känner dig liten, och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här
Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå
Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet”
- Mauro Scocco – 

Empati!

IMG_0017

På Fish Club idag, i gruppen för sjundeklassare, lärde jag dom ett nytt svårt ord. Empati. Förmågan att sätta sig in i en annan människas liv och känslor. Att helt enkelt känna för en annan människa. Att bry sig om andra är ju självklart för de här ungdomarna, men det är svårare att omsätta det i verkligheten. Vi föds med, och uppfostras till, olika förmåga att känna empati. Men som tur är kan man träna upp sin empatiska förmåga. Det är liksom aldrig kört. Precis som man tränar upp sina muskler på ett gym. Det har till och med gjorts försök där man gett förhärdade brottslingar i fängelser husdjur som varit helt beroende av deras kärlek och omsorg för att överleva, för att de ska träna upp sin empatiska förmåga.
Kan man känna empati är det omöjligt att gör någon illa eller stå ut med att en medmänniska i ens närhet far illa.
Politiker pratar om pisaundersökningar och mattelyft. Jag tycker att empati borde vara ett ämne i skolan, likaväl som gympa och matte. Kunskap i all ära, men hur kul är det att vara bra på matte i ett kallt och egoistiskt samhälle?