Jag har fördomar!


Jag fick ett brev. Det var bekräftelse på en läkartid. Allt var bra tills jag läste doktorns namn. Det var arabiskt. Jag kunde inte ens uttala det.
Genast blev jag obekväm. Vad skönt om han hade hetat Svensson eller något.
När det väl blev dags satt jag i bilen på väg dit och oroade mig. Tänk om han inte pratar svenska så bra. Tänk om vi inte förstår varandra, och jag får fel vård eller medicin. Och var är han utbildad? Jag såg framför mig ett primitivt litet sjukhus i öknen i mellanöstern.
När jag åkte hem igen skämdes jag. Han var inte bara duktig, proffsig och trevlig. Han pratade perfekt svenska. Det var uppenbart att han var född här i Sverige, eller i alla fall kommit hit som väldigt liten. Varför hade jag reagerat så på hans arabiska namn?

Jag har fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Låt oss säga att jag går över torget, och blir rånad på min mobiltelefon. Av en kille med utländskt ursprung. Då tänker jag:
Jäkla invandrare. Sådana kan man inte lita på. Ut med dom, de kan ju inte uppföra sig. Och nästa gång jag möter någon med utländskt ursprung på torget, reagerar jag med rädsla.
En människa beter sig hemskt och elakt, och jag är beredd att klumpa ihop hundratusentals med invandrare från flera länder. Det vet man ju hur sådana är.
Men om det var en Göteborgare då? Som snodde min mobil. Skulle jag då dra slutsatsen att alla Göteborgare är elaka och stjäl. Skulle jag aldrig våga åka till Göteborg mer i mitt liv, för det vet man ju hur sådana är? Nej. Jag skulle ha tyckt att han var elak och dum som stal min mobil. Men jag skulle inte låta det gå ut över alla från västkusten.

Jag har fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Jag kan fortsätta hur länge som helst:
Äldre som tycker ungdomar är hemska, ouppfostrade slynglar.
Ungdomar som tycker att gamla människor bara skäller och tränger sig i kön i mataffären.
Kvinnor som inte tas på allvar i en bilverkstad.
Män som anses bögiga om de kramas eller gråter.
08:or och danskdjävlar.
Bönder och stadsbor.
Vi har alla fördomar. På grund av rädsla. Och rädsla är en instinkt som inte alltid är logisk.

Måste det vara så här? Nej!
Vi måste låta vår hjärna, och vårt hjärta, stå över våra instinkter.
Jag menar, tänk om vi alltid skulle följa våra instinkter. Det skulle bli kaos.
Jag är till exempel livrädd för getingar. Så fort jag ser en geting säger mina instinkter att jag ska hoppa omkring, vifta med händerna, och skrika med gäll röst.
Men jag förstår ju, med min hjärna, att det inte är befogat att vara så rädd för en liten insekt. Och att hoppa runt och skrika inte gör saker och ting ett dugg bättre. Snarare värre.
Utan att vara medveten om det smittar jag dessutom mina barn med min rädsla och mina fördomar. Om de ser sin pappa flippa ut så fort det flyger förbi en geting blir de också rädda för getingar till slut.
Så jag bestämmer mig för att stå över mina instinkter. Fast jag är rädd.

För jag kan bestämma mig för vilken sorts människa jag vill vara.
Jag vill vara en som bryr sig om andra.
Jag vill vara en som kämpar för jämlikhet.
Jag vill vara en som står upp för att alla människor är lika mycket värda.
Jag vill vara en som inte kränker och gör andra illa.
Jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Jag måste helt enkelt ta kontroll över min rädsla. Det är inte lätt, men det är inte omöjligt.

3 kommentarer

Nada Johansson säger
9 oktober 2014 – 12:37

Hej alla som läser detta!
Diakon Jonas, det var det bästa jag läst och du förklarar så bra om dina insikter och fördomar. Alla människor med god resonemang skall reagera så. Heder åt dig och hoppas att du fortsätter lika så.
MVH
Nada Johansson, Malmö

Paul säger
9 oktober 2014 – 09:53

Fördomar är kraftigt underskattade!
Det är fördomar som gör oss till människor med förmågan att dra långtgående slutsatser och generaliseringar grundat på egna och andras erfarenheter kombinerat med nedärvda betingelser.
Några streck på ett papper kan vara en gubbe, en bil, ett hus fast det egentligen bara är färgpigment som fastnat på något som vi kallar papper. Utan klassificerings- och generaliseringsförmågan skulle vi vara bokstavligen hjärndöda.
Därmed inte sagt att vi inte ska tänka mer än en gång på vad som är fördomar, hur det bode vara och vad som är rätt och riktigt men den största och vanligaste fördomen är helt klart; JAG har inga fördomar!

Thomas säger
10 oktober 2014 – 11:41

Bra skrivet! Att våga erkänna sina fördomar är en nödvändighet för att kunna förhålla sig till fördomarna. Den som är omedveten om sina fördomar förhåller sig fördomsfullt till sin omgivning samtidigt som den förnekar att denne är fördomsfull.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *