Good enough 3


“Jag är ju inte bara förälder utan diakon också”, för att leka med frasen från en gammal tandkrämsreklam. Så nu när jag avhandlat föräldrarollen (se mina två tidigare inlägg) ger jag mig helt utan fruktan in på min yrkesroll. Eller mitt kall och min livsuppgift, vilket att vara diakon är för mig.

Två dagar efter föreläsningen hamnar jag på konvent i Vellinge för kontraktets diakoner och präster, med mina kära kollegor Karin och Maria.

IMG_0065

Vi pratar om våra vigningslöften. Var de har sitt ursprung och hur de förändrats. Intressantast tycker jag är det faktum att det tidigare fanns två olika löften för diakoner, en för kvinnor (diakonissor) och en för män (diakoner). Hade jag ingen aning om, och det ska jag helt klart fördjupa mig i.

Men gissa om jag hajar till när föreläsaren plötsligt säger “good enough”. Gud är uppenbart inte färdig med mig och mina tillkortakommanden. Föreläsaren har visat på gamla vigningskontrakt som väldigt detaljerat listar hur man bör vara, och vad man får göra, som vigd till präst.
Han menar att ingen var perfekt och kunde uppfylla alla krav som vigningen ställde, men de allra flesta var “good enough“

Då minns jag plötsligt en dröm jag hade under utbildningen, strax innan jag skulle diakonvigas. I min dröm stod jag i en sakristia med armarna rakt utsträckta åt sidorna. Medan jag stod där alldeles stilla var det främmande människor som hängde på mig en massa saker. Liturgiska kläder, även mässhakar, i lager på lager. Stålor, tunga guldkedjor och krucifix. Min kropp darrade av ansträngning och jag sjönk ihop av tyngden.

Jag tyckte mest att drömmen var skum, för det var ju inte präst jag skull bli. När biskopen dök upp en kväll för att prata med oss om vigningen tog jag upp drömmen med honom. Eftersom han var en klok man tolkade han min dröm hur lätt som helst. Kanske var det så att drömmen visade min oro inför vigningen och allt ansvar som lades på mig i mina löften? Givetvis var det så!
Men det viktigaste av allt, menade han, var den här raden:

”Jag, NN, vill med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften.”

Vilken fantastisk frihet det finns i dessa ord. Jag är inte ensam. Gud hjälper mig. Och jag förväntas inte vara perfekt och bära hela kristenheten på mina axlar. Trots mina fel och brister är jag ”good enough”.

Så nu tänker jag knyta ihop den här säcken, och avsluta dessa tre inlägg, med att konstatera:

Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *