Astrid Lindgren hade på sina äldre dagar en väninna som hon pratade med på telefon dagligen. Det första de sade när de ringt upp varandra var “Döden, döden, döden”. Så hade de liksom klarat av det ämnet och kunde prata om annat. Det finns ingen mening med att älta något så ofrånkomligt som döden.
Det enda vi vet med säkerhet den dag vi föds är att vi en dag ska dö. Ändå möter jag människor som inte vill prata om döden. Och jag hör ofta människor säga “OM jag dör”, inte “NÄR jag dör”. Som om det var det minsta förhandlingsbart.
En annan trend jag tycker mig se är att allt fler begravningar blir mindre och mindre. Hålls inom familjen eller i stillhet utan att vara offentlig. Det kan finnas massor av bra skäl till att man gör det valet, och jag menar inte att det är fel på något sätt.
Men som trend är det oroväckande.
Förr dog folk hemma. Kanske på kökssoffan, mitt i familjens stök och liv. Alla var med, alla såg vad som hände. Döden var påtaglig och en realitet, men framför allt naturlig. Nu får man ett samtal från sjukhuset. Döden hålls på avstånd.
Ska vi nu sluta samlas och sörja tillsammans också? Vännernas, arbetskamraternas och de avlägsna släktingarnas sorg, var får den sitt utlopp? Alternativet till att inte dela sin sorg med andra är att sörja ensam. Och det är en fruktansvärt dålig ide. Ingen orkar bära sorgen ensam.
När jag fick reda på att min farmor dött bodde jag på en studentkorridor i Stockholm. Givetvis blev jag ledsen men när jag lagt på luren fortsatte livet precis som vanligt. Det kändes overkligt. Inte förrän jag flög hem och mötte sorgen i min familjs och släkts ögon, och såg kistan på begravningen, förstod jag med mitt hjärta. Jag behövde begravningen. Inte för farmors skull, utan för min egen. Jag behövde säga farväl.
På begravningskaffet sker dessutom alltid ett under. Att träffas efter begravningen är nästan viktigare än själva begravningen.
Alla kommer tårögda och sorgsna. Sätter sig ner och pratar tyst med varandra. Så kommer smörgåstårtan eller snittarna in. Fortfarande hör man ljudet av besticken mot tallrikarna tydligare än det dova samtalet. Sedan hör man plötsligt någon skratta. Sedan stiger sorlet. Och lagom till kaffet låter det som vilken familjesammankomst som helst. Livet går vidare. Vi andra lever, i alla fall just nu. Och så skiljs vi åt. Alla med sorg i hjärtat, men ingen av oss måste längre bära den ensam.