Döden är inte slutet utan en ny början!

Så här i allhelgonatid vandrar tankarna till de vi mist och som inte längre finns bland oss. De har lämnat ett tomrum inom oss, men i helgen får vi minnas all glädje och kärlek de gav oss och ägna dem en extra tanke.
Sorgen finns där ju alltid. Kanske som ett öppet sår, eller nuförtiden ett svidande litet skrapsår eller ett ärr som man kan känna när man känner efter.
Vi vill ju så gärna att de har det bra. Att det finns en fortsättning. Att döden är en port till Gud och hans kärlek.

Jag kan nu berätta att det är så!

Det är ett starkt och kanske övermodigt påstående. Hur vet jag det?
Kommer det från avancerade teologiska utläggningar och studier? Kommer det från åratal av fördjupning i bibeln och Guds ord?
Nej, det kommer från en säker källa, nämligen min morfar.
Min morfar Edvin var en enkel man. Han hade ingen utbildning att prata om. Han jobbade med kroppen hela sitt liv. Först som dräng, sedan som sjöman, och slutligen som byggnadsarbetare. Han var inte en ordens man, och definitivt inte de långa intellektuella diskussionernas man. Han var tatuerad över hela kroppen och hade ett råbarkat utseende som inte direkt fick små barn att rusa i hans famn. Men han hade ett stort hjärta.

När han som ung sjöman låg i någon hamn ute i världen hade de ofta tråkigt. Och ett sätt att fördriva tiden var att utmana varandra att simma under båten. Man hoppade helt enkelt i på ena långsidan och skulle ta sig ganska djupt under till andra sidan av det stora breda skrovet.
När det var Edvins tur simmade han tyvärr inte rakt utan lite snett. Detta gjorde att sträckan blev mycket längre och luften tog slut. På något sätt blev han räddad av de andra, men närmare döden än så här kommer man inte och kan berätta om det.
”Du får gärna säga att jag är dum i huvudet, men jag hörde änglar som sjöng.”

Så enkelt var det, och det var inget att diskutera. Jag såg sällan min morfar i kyrkan, jag tror aldrig han läste bibeln, och han pratade aldrig om Gud. Men trodde gjorde han av hela sitt hjärta. För han hade mött Gud.

När jag långt senare satt vid hans sjukhussäng för att ta förväl pratade vi mycket. Han var så trött, sa han. Efter 85 år av tuffa levnadsförhållande och kroppsarbete får man vara det, menade jag. Och han var så tacksam. Tänk att jag fick leva så länge och uppleva så mycket, sa han. Men någon rädsla eller ångest inför döden kunde jag inte se eller känna. Inte ett spår. För kände jag min morfar rätt så funderade inte han över Gud då. Han hade redan Gud i sitt hjärta efter det där mötet under båten i hans ungdom.

Räckte det för min morfar så räcker det för mig. Ibland tror jag vi tror för mycket med vår hjärna, och för lite med vårt hjärta.
Så en helg som denna försöker jag att inte tänka så mycket. Istället vilar jag i att vi alla kommer att ses igen och att döden inte är slutet utan en ny början. Det vet jag. För det har morfar sagt!