Det där med organdonation är ett känsligt ämne. Jag förstår det, och har all respekt för alla som tycker annorlunda. Men med det sagt kommer min syn på saken.
Vi vandrar genom livet i dessa trasiga lerkärl som Gud lagt vår själ i. Den dag vi dör får vi lämna dessa ofullkomliga skal som våra kroppar är för att förenas med Gud. Antingen bränns våra kroppar eller grävs ner. I vilket fall som helst förstörs våra kroppar och lämnas kvar på jorden.
Om jag då har något organ som kan förändra, eller till och med rädda, livet på en medmänniska. Är det då inte en kärlekshandling att ge bort det?
Om jag vänder på det och leker med tanken att jag, eller ännu värre mina barn, blir svårt sjuka. Och ett nytt organ är enda hoppet för överlevnad. Tänk tanken att maktlöst vänta och hoppas på att rätt organ ska dyka upp medan tiden sakta rinner ut. Samtidigt vet jag att en massa fullt fungerande organ följer med in i ugnen eller ner i marken.
Så jag har bestämt mig! Ta vad ni vill, jag är ändå död. Att ge till de som behöver och dela med mig är så jag uppfattar själva kärnan i evangeliet.
Min död kan explodera i en sista medmänsklig diakonal handling.
Min död kan rädda liv.
Min död kan vändas till en kärlekshandling.
En kommentar
Emma säger
19 december 2014 – 04:51Jag hade ett uppdrag med ambulansen för ett tag sedan där mannen vi mötte tyvärr inte klarade sig. Men det kändes ändå fint på nåt sätt att få reda på i efterhand att det slutade i donation. Det kändes som att det ändå blev så bra det kunde bli trots att vi inte kunde rädda honom... Att vi åtminstone hjälpt någon annan när de insatser vi gjorde för mannen inte räckte till...