Snälla, sköt dig själv och skit i andra!

Normalt tycker jag det är jobbigt med egoistiska människor som bara tänker på sig själv. Och hela filosofin att sköta sig själv och skita i andra gör mig upprörd.

Men på senare tid har jag börjat önska att fler människor började sköta sig själv istället för att engagera sig så fantastiskt mycket i sina medmänniskor.

Låt oss säga att du är heterosexuell och glad och nöjd med det. Du kanske till och med tycker att det är det det enda normala? Och du lever i ett land där ingen lägger sig i vem du älskar, eller har åsikter om vem du väljer att dela ditt liv med. Då borde väl allt vara toppen? Eller?
Nej, då ska du skrika bög efter människor. Lära dina barn vid frukostbordet att homosexualitet är onaturligt och ett svaghetstecken, så att de kan hacka på någon liten kille i skolan som vågar visa sig mjuk och kärleksfull. Och kanske kan du ju passa på att banka lite vett i skallen på fjollorna så att de lär sig att inte kränka dig genom att vara sig själv.

Låt oss säga att du är en troende människa. Eller inte alls. Och du tycker att just det du tror på, eller inte tror på, är det enda rätta. Och du lever i ett land där du får tro precis hur du vill på vad du vill. Eller inte alls. Då borde väl allt vara toppen? Eller?
Nej, då ska du skrika judesvin och blattejävel. Då ska du starta bränder i moskéer och sprida lögner på Facebook. Lära dina barn vid frukostbordet att hudfärg och religion avgör om du är god eller ond, så att de kan vara rädda för de klasskompisar som är nysvenska. Och kanske kan du misshandla någon muslim lite så de förstår att de tillhör en våldsam religion.

Nej, ärligt talat. Sköt dig själv och skit i andra. För om ditt engagemang i andra människor tar sig uttryck i hat, hot och våld så klarar vi oss bättre utan din insats. Kärlek och respekt!

22 år som diakon

Nu på lördag, den 24 januari, är det 22 år sedan jag blev diakonvigd i Lunds Domkyrka av KG Hammar. Tiden går så fort att för två år sedan, när det var 20 års jubileum, tänkte jag inte ens på det. Så jag tror jag ska fira i år istället.

Det är ofattbart att det gått 22 år! Jag hade precis fyllt 25 och jag minns väldigt tydligt hur fint det var. Högtidligt men ändå varmt. Och jag minns att det kändes så rätt. Så självklart! Som om det alltid varit meningen att jag skulle bli diakon. Kanske hade Gud de planerna för mig sedan länge, men så sent som ett halvår innan jag stod där i koret och gav mina löften hade jag ingen tanke på att verkligen bli diakon. Jag ville bara gå diakonutbildningen för att bli en duktigare församlingsassistent. Men ibland får det bära eller brista, och man får lita på vad hjärtat och magkänslan säger.
Sedan dess har jag tvivlat och tvekat över mycket, men aldrig mitt kall och mitt yrke.

Efter vigningen jobbade jag ett halvår till i Skanör-Falsterbo församlingar, sedan tre år på Svenska kyrkan i Paris, fyra år i Kävlinge, sex år i Husie i Malmö, och nu sedan åtta år i Anderslöv.

Så många människor jag mött! Så spännande och lärorikt livet som diakon är. Så mycket glädje och sorg jag fått dela. Att få vandra en liten bit tillsammans med alla dessa människor, och ibland till och med få betyda något för dem, gör att jag verkligen känner mig välsignad. Så tack Gud för envishet och tålamod med mig. Och tack alla människor jag mött. Ni har gett mig så otroligt mycket tillbaka!

Nu är det knappt tjugo år till pensionen. Ska jag dra några lärdomar av mitt liv så här långt så kommer det att gå alldeles för snabbt. Men varje dag går jag med glädje till jobbet, och det är jag oändligt tacksam för.

Du måste finnas! (och månadens låt)

 

Kristina

Jag var i Göteborg i helgen och såg musikalen ”Kristina från Duvemåla” för andra gången. Första gången var för tjugo år sedan i Malmö. Det är en fantastisk musikal och den var lika bra denna gång. Det jag upptäckte var att jag hade förändrats. Fast det var samma handling, samma musik och ord, upplevde jag något helt annat.

För tjugo år sedan var jag 27 år och ungkarl. Då identifierade jag mig med den äventyrlige Robert som gav sig iväg för att gräva guld. Nu är jag 47 år med fru och tre barn, och nu öppnades nya dimensioner. Karl-Oscar och Kristinas relation, oron för om de ska kunna klä och föda sina barn, desperationen som får dem att lämna allt för att de ska få en framtid, och den ofattbara sorgen i att mista ett barn.

För mina barn skulle jag också sälja det lilla vi har och lämna allt bakom mig för en osäker framtid i ett främmande land.

Nu tar vi i Sverige emot flyktingar, för hundra år sedan flydde vi själv. Kanske kommer någon Syrier att skriva en musikal om hundra år om sitt folks drömmar och längtan till ett främmande land någonstans där uppe i norden. Drömmar och längtan efter en plats där deras barn inte bara har en chans att överleva, utan dessutom kan få en framtid.

En sång från musikalen som kommit lite i skymundan av ”Guldet blev till sand” är ”Du måste finnas”. En sång där Kristina både tvivlande skäller ut, och samtidigt kärleksfullt lovar Gud. Att texten dessutom är skriven av en uttalad ateist som Björn Ulvaeus är beundransvärt. Så den får bli månadens låt för januari.

Tankar om morden i Paris

Efter vansinnesdådet i Paris vaknar jag med en klump i magen. Sedan fylls jag av vrede.
Det är fruktansvärt att 12 människor mist livet, och mina tankar går till alla deras familjer och anhöriga. Men med det sagt är det två saker som upprör mig mest:

Hur kränkt du än blir, vad får dig att tro att du kan göra som du vill?
Vi är många olika människor på denna jord. Vi tycker, tror och känner olika. Så är det. Och så måste det få vara. För vem har sagt att just du tycker, tror och känner rätt. Och att alla andra då med automatik tycker, tror och känner fel?
Så vem är du att skrika bögjävel, sätta fyr på moskeer, spotta på tiggare eller misshandla de som håller på ett annat fotbollslag? Du tycker kanske att det inte är samma sak som att avrätta journalister, men det är bara nyanser på samma skala.
Vem av oss har rätten att bete oss illa mot andra? Ingen! Punkt slut! Hur kränkt och provocerade vi än blir.

Många muslimer vaknar nog upp idag och skäms över vad några vettvillingar har gjort i deras religions namn. Och samtidigt är de nog rädda för att människor ska tro att detta är islam. Precis som jag känner när kristna hetsar mot homosexuella och spränger abortkliniker. Då skäms jag och är rädd att människor ska tro att detta är kristendom.
Människor bestämmer sig för att göra ont. De påstår sig göra detta i Guds namn, i en religions namn, för ett land eller ett fotbollslag. Men det gör det inte sant för det. Gud startar inga krig. Inte religioner heller. Det är människor som startar krig.
Så de som tycker de fått vatten på sin kvarn i sin islamofobi bevisar bara hur lite de förstår.

Gud har 99 namn.
Gud är kärlek och liv.
Enda vägen framåt är kärlek och respekt!