Jag var i Göteborg i helgen och såg musikalen ”Kristina från Duvemåla” för andra gången. Första gången var för tjugo år sedan i Malmö. Det är en fantastisk musikal och den var lika bra denna gång. Det jag upptäckte var att jag hade förändrats. Fast det var samma handling, samma musik och ord, upplevde jag något helt annat.
För tjugo år sedan var jag 27 år och ungkarl. Då identifierade jag mig med den äventyrlige Robert som gav sig iväg för att gräva guld. Nu är jag 47 år med fru och tre barn, och nu öppnades nya dimensioner. Karl-Oscar och Kristinas relation, oron för om de ska kunna klä och föda sina barn, desperationen som får dem att lämna allt för att de ska få en framtid, och den ofattbara sorgen i att mista ett barn.
För mina barn skulle jag också sälja det lilla vi har och lämna allt bakom mig för en osäker framtid i ett främmande land.
Nu tar vi i Sverige emot flyktingar, för hundra år sedan flydde vi själv. Kanske kommer någon Syrier att skriva en musikal om hundra år om sitt folks drömmar och längtan till ett främmande land någonstans där uppe i norden. Drömmar och längtan efter en plats där deras barn inte bara har en chans att överleva, utan dessutom kan få en framtid.
En sång från musikalen som kommit lite i skymundan av ”Guldet blev till sand” är ”Du måste finnas”. En sång där Kristina både tvivlande skäller ut, och samtidigt kärleksfullt lovar Gud. Att texten dessutom är skriven av en uttalad ateist som Björn Ulvaeus är beundransvärt. Så den får bli månadens låt för januari.