Upprop mot överskuldsättning

IMG_0718

Idag vill jag uppmärksamma något viktigt som några kollegor till mig jobbar med. Så här skriver dom:

”Vi är många som arbetar inom Svenska kyrkans diakoni som med stor oro ser på överskuldsattas situation i Sverige. Många av dessa söker sig till oss när de har skulder som de inte kan betala. Överskuldsatthet påverkar deras fysiska och psykiska hälsa samt deras möjligheter att ta sig fram i samhället.  Exempelvis blir det svårt att skaffa eller byta bostad, betala pendling till arbete och betala extrautgifter såsom tandvård och glasögon. Den sista december 2014 fanns det 426 046 skuldsatta personer registrerade i kronofogdens register. Många av dessa personer har barn som påverkas negativt av föräldrarnas skuldsituation. I dagsläget finns inga uppgifter om antalet barn som lever i familjer som är överskuldsatta. Enligt en statlig utredning, SOU 2013:78 från 2013 uppgavs att drygt 161 000 barn i Sverige levde i familjer där minst en förälder hade ett skuldkonto hos Kronofogden. Då räknas inte barn in, vars föräldrar exempelvis har skulder hos inkassobolag.  Föräldrar till alla dessa barn har sämre förutsättningar än andra att betala för fritidsaktiviteter, barnkalas, julfirande, födelsedagspresenter, vinterkläder och semesteraktiviteter. Vi som möter människor i denna situation märker tydligt av deras känslor av hopplöshet när det gäller deras möjligheter att förändra sina liv. Vi och andra sociala aktörer kan oftast bara hjälpa till kortsiktigt, medan den långsiktiga hjälpen återfinns på en högre samhällelig nivå.

Vi vill därför uppmana Sveriges Riksdag att ändra lagstiftningen för att på så sett förhindra att så många människor blir överskuldsatta, t ex genom ändrad ockerlagstiftning och förstärkt tillsyn av inkassobolag och kreditinstitut.  Vi vill också att det satsas mer resurser till hjälp för dem som redan är skuldsatta, så att de snabbare kan komma ur sin skuldsituation. Det vi ser är att det går snabbt att hamna i skuld pga. inkassoavgifter och höga räntor, men att det däremot tar lång tid att få adekvat hjälp att bli skuldfri.  De flesta av dessa människor lever inte ”lyxliv” utan har hamnat i skuld p.g.a. en redan utsatt livssituation, som t. ex sjukdom eller arbetslöshet.”

2015-02-06, Elinn Leo & Cheryl French diakoner i Landskrona, Lena Hansen diakon i Lund och Peter Juhlin, diakon i Malmö.

 

Läs mer här: http://svenskakyrkan.se/landskrona/oro-bland-diakonerna
och glöm inte skriva under uppropet!

 

 

Melodifestivalen och kyrkan

img.php

Melodifestivalen och vår kära folkkyrka har mer gemensamt än man kan tro. I alla fall när det gäller människors inställning till de båda. Jag ska ge några exempel så kan du ju själv dra dina egna slutsatser.

När det gäller melodifestivalen gäller inte normala sociala koder utan alla är fria att tycka precis vad dom vill. Och säga det rakt ut. ”Hur är hon klädd? Vilken hemsk frisyr han har, den passar ju inte honom alls! Så tjock som hon är borde hon inte ha en sådan klänning! Borde man inte kunna sjunga om man ska ställa upp i melodifestivalen?”
Samma sak har jag mött en hel del av inom kyrkan. Folk har åsikter om ens klädsel, frisyr, skoval och dialekt. Och de säger det rakt ut till en. Utan att blinka.

När det gäller melodifestivalen är vi också alla experter. Vi sitter där i soffan med chipssmulor på bröstet och vet precis hur det ska vara och hade gjort det bättre själv.
Efter en gudstjänst kan någon komma fram och säga: ”Bra predikan, men du tog inte upp det och det, och jag hade uppskattat lite paraleller till det och det. Det kan du tänka på till nästa gång!” Öh, tack, antar jag.

En annan intressant sak är det faktum att ingen tittar på melodifestivalen. Trots det visar tittarsiffrorna över tre miljoner. Kan det vara så att folk inte är riktigt ärliga? Kan det vara så att man tittar i smyg, men har svårt att stå för det?
Få är även de som står upp för att de tror på Gud och går i kyrkan då och då. Men många gånger på fester framåt småtimmarna får jag kommentarer som börjar med: ”Inte för att jag tror, men…”. Sedan följer en tankegång som helt uppenbart tagit många timmar av funderande. Kan det vara så att människor tror i smyg, men har svårt att stå för det?

Trots allt spott och spe som melodifestivalen får utstå är jag övertygad om att det skulle bli ramaskri om programmet lades ner. Ungefär som det faktum att människor blir ursinniga när vi drar ner antalet gudstjänster i ”deras” kyrka. Vi svarar att vi kan ha gudstjänster varenda söndag i ”deras” kyrka om de kommer. Nej, det vill de inte. Men kyrkklockorna ska ringa till gudstjänst varje söndag ändå.

Och så har vi den eviga frågan, varför är det alltid fel låt som vann? Jo, för smaken är som baken. Och alla har just sin bild av hur en vinnarlåt ska vara. En traditionell schlager eller modern dansrökare. Dansband eller hårdrocksstuk. 
Inom kyrkan är det likadant. Vi får ofta höra att vi ska modernisera oss. Men vi får inte ändra något. Vi måste hänga med i tiden, men när man någon gång går i gudstjänst ska det vara gamla psalmer och gamla ”Fader vår” som man känner igen och kan. Alla har just sin bild av hur kyrkan ska vara.

Något som engagerar och väcker så mycket känslor som både melodifestivalen och kyrkan gör måste vara älskat. Bara kärlek kan var förklaringen till att människors åsikter och beteende tar sig sådan former. Om människor varit likgiltiga skulle de helt enkelt inte orka bry sig. Så jag är stolt över att jobba i kyrkan. Att vara en del av något som uppenbarligen är så viktigt i människors liv. Men melodifestivalen lär du inte se mig i. Det är nog bäst att jag håller mig till det jag kan.

Nya utmaningar!

IMG_0194

Jag har världens bästa jobb! Det blir aldrig långtråkigt för jag gör hela tiden nya och olika saker. En ny arbetsuppgift jag fått är att göra församlingens församlingsblad. Oftast är jag uppe och springer och träffar en massa människor i alla åldrar, så det är sällan jag sitter någon längre stund vid skrivbordet. Men ibland kan det vara riktigt skönt att sitta ner med en kopp kaffe, sätta på lite bra bakgrundsmusik och vara lite kreativ i datorn.

Sakta börjar detta första nummer ta form, men det är kämpigt. Det är säkert tio år sedan jag gick kursen i Indesign. Men det mesta sitter i ryggmärgen så förhoppningsvis blir det bra till slut. Kör jag fast eller tröttnar studsar jag bara upp från skrivbordet och gör något annat roligt. Sa jag att jag har världens bästa jobb? ;o)