Vårt nya påsklandskap!

Varje år kommer skolklasser till Anderslövs kyrka för att höra berättelsen om påsken och se på vårt påsklandskap. Det tråkiga var att påsklandskapet vi hade tillhör en annan kyrka i församlingen så jag har fått frakta figurerna fram och tillbaka. Men figurerna är känsliga och hur försiktig jag än var lossnade små hästöron och andra kroppsdelar. Så nu har vi äntligen köpt in ett påsklandskap till Anderslövs kyrka, gjort av en lokal konstnär från Trelleborg.

I måndags fixade Ann-Christine och jag till det hela, och i onsdags kom de första skolbarnen. Så här fint blev det!

IMG_0231 IMG_0232 IMG_0233 IMG_0234 IMG_0235

Måste vi tyna bort för att duga?

Jag gick ut på nätet för att kolla nyheterna och hamnade på Aftonbladet. Ibland blir det av en ren slump så tydligt. Så här såg det ut:

Skärmavbild_2015-03-17_kl._18.20.21
Aftonbladet rapporterar om hur modeller svälter sig själv för att passa in i skönhetsidealen. Och berättar att Hälsoministern i Frankrike vill kriminalisera användandet av sjukligt smala modeller, vilket skulle kunna ge fängelse eller böter.
Precis under den artikeln tipsar Aftonbladet själv om hur du snabbt och enkelt ska gå ner i vikt! Jag förstår att det är en ren slump att de här två artiklarna hamnade tillsammans, men visst är det ironiskt?

Men det är väl bra att den sjuka självsvältstrenden uppmärksammas? Och det är väl bra om överviktiga tar tag i det hela och lever ett hälsosammare liv?

Givetvis! Men något är sjukt i vårt samhälle. Allt är så tillspetsat. Vårt utseende blir viktigare och viktigare och definierar vem vi är. Vårt människovärde och vår självkänsla mäts i kilo och antal rutor på magen.

Några få modeller i världen får symbolisera hur en människa ska se ut. Alla vi andra miljarder människor passar inte in. Dessutom fixas bilderna på modellerna i datorn, så egentligen är det inte en människa på jorden som uppfyller vårt skönhetsideal.
Hur smart är det? Varför lät vi det hända? Och vad gör det med oss som människor?

Skönhet kommer inifrån. Vad som är vackert finns i betraktarens öga. Du duger precis som du är.

”Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.”  Psalm 791

Gud gör inga misstag. Älska dig själv!

Månadens låt: Mars

De där dagarna som går är livet. Och snabbare verkar de gå ju äldre vi blir. Älta inte gårdagen. Dröm gärna om framtiden, men sitt inte och vänta på den. Det finns bara idag.

There’s only us, there’s only this
Forget regret, or life is your’s to miss
No other path, no other way
No day but today

There’s only us, only tonight
We must let go to know what’s right
No other road, No other way
No day but today

I can’t control my destiny
I trust my soul, my only goal
Is just to be

There’s only now, there’s only here
Give in to love or live in fear
No other path, No other way
No day but today

There’s only us, There’s only this
Forget regret, or life is your’s to miss
No other road, no other way
No day but today

No day but today
(No day but today)
No day but today
(No day but today)
No day but today
(No day but today)
No day but today

Prövningar!

När jag tänker på prövningar tänker jag på hemska saker. Som sjukdom, död och förlust. Men Gud är kärlek och liv. Sjukdom, död och förlust kommer inte från honom. Så när vi ber att inte utsättas för prövning, vad menar vi då? Och vill vi verkligen det, slippa prövningar? Är det inte när vi prövas som vi växer?

Jag ska försöka förklara hur jag tänker!

TRO! Vi brukar tycka att tro är bra, och att tvivla är något dåligt. Men är det så? Den som aldrig tvivlar. Den som aldrig ifrågasätter sin tro. Hur får den sin tro att växa och utvecklas. Det är ju i tvivlet, och ifrågasättandet som en tro växer. En tro måste prövas, och prövas, och prövas igen. Och om den håller för prövningarna så växer den sig starkare och starkare. Men för att pröva sin tro måste man få kasta sig ut i tvivlets avgrund för att se om vingarna bär. Läskigt, ja, men nödvändigt.

KÄRLEK! Det värsta man kan göra i ett förhållande är att ta varandra för givet. När förälskelsens rus ebbar ut kastar man sig ut igen. Kommer det att hålla? Kommer det att övergå i kärlek? Och när man väl älskar varandra måste man välja varandra om och om igen. Varje dag! För med jämna mellanrum kommer prövningarna. Det kan vara vaknätter när barnen är små, gräl och starka viljor eller tystnaden när barnen flyttar hemifrån och man ska hitta tillbaka till varandra.Och överlever kärleken växer den sig starkare och för två människor allt närmare varandra. Visst retar vi oss ibland på våra respektives egenheter. För ingen människa är perfekt. Inte vi själva heller. I en reklam på tv drömmer ensamma människor om någon att dela sitt liv med. ”Tänk om jag hade någon som glömmer ta ut soporna.” ”Tänk om jag hade någon som skar osten till en skidbacke”. ”Tänk om jag hade någon som klämde mitt på tandkrämstuben”. Det får i alla fall mig att skämmas lite. Tänk om det är vi själva som skapar vissa prövningar som vi sen måste gå igenom. Och om livet var en dans på rosor, skulle vi verkligen vara lyckligare då? Jag är inte säker.

LIVET! Jag ska ta ett exempel från mitt liv. Jag jobbade i en församling där jag vantrivdes något fruktansvärt. Jag hade ont i magen varje dag jag körde dit. Då hittade jag ett vikariat i en annan församling. Det var bara ett år, men alternativet var att fortsätta må dåligt så jag var beredd att offra min fasta tjänst. Vikariatet gick till en yngre, oerfaren och dessutom outbildad kille. Då blev jag arg på Gud. Jag förstod inte. Ville verkligen Gud att jag skulle fortsätta jobba där jag mådde så dåligt. Det var verkligen en prövning att fortsätta jobba där. Ett halvår senare fick jag reda på ett annat jobb som redan varit utlyst, och där man fortfarande letade efter rätt människa. Man hade sagt nej till samtliga sökande. Så jag ringde dit, träffade dom, och fick sedan jobbet. Där jobbade jag i sex år och trivdes som fisken i vattnet. Tänk att Gud hade en plan för mig. Och i stället för att lita på det var jag arg och tyckte att Gud prövade mig.

ELÄNDE! Så kommer vi till det där svåra. Sjukdom och död. Det drabbar oss! Men det kommer inte från Gud. Däremot finns Gud med oss i sjukdom och sorg. Och tillsammans med Gud hittar vi nya vägar. Till och med i döden. Efter Jesus död på korset är vi lovade ett evigt liv i kärlek med Gud. Är då döden en prövning? För oss som blir lämnade med sorgen, Ja! Men för den döde? Jag tror inte det. Det kanske är helt enkelt underbart. Kanske ser man som död tillbaka, om man nu kan det, på livet och ser det som en prövning. Och när vi drabbas av sjukdom. När vi kämpar i livet. Den prövningen skulle vi gärna vilja slippa. Men i den prövningen finns Gud med oss. Och ofta vänds det onda till något positivt. Ofta kan vi komma ut på andra sidan kampen som en människa som växt. En människa som blivit starkare. Men nya insikter och nya prioriteringar. Inte så att vi inte hellre skulle ha sluppit, men när det nu blev som det blev har det kommit något positivt ur något så eländigt. Det är bara kärlekens och livets Gud som har den makten.