Besök på Stiftsgruppen

stiftsgruppen

De här härliga människorna fick jag glädjen att spendera gårdagskvällen med. Stiftsgruppen är en träffpunkt för blivande diakoner och präster som träffas på domkyrkoforum i Lund. När jag blev inbjuden att träffa dem och dela med mig av mina erfarenheter som diakon och min syn på diakoni svarade jag givetvis ja. Under hela mitt liv, både på vägen till att bli diakon och senare, har det funnits de där människorna man mött som betytt något längs vägen. Så jag brinner verkligen för det här, att möta de som ska jobba i framtidens kyrka, och kanske kunna inspirera och dela med mig av mina erfarenheter.

Inbjudan kom från Alexander Pärsson, min skyddsling och ”padawan”.

alexjonas

När han praktiserade hos mig undrade en flicka i en skolklass vi besökte om man måste se ut som oss för att bli diakon. Vi hade båda converse och jeans, och dessutom hade Alex svarta glasögon då. Vi skrattade gott åt det. Att vi är stöpta i den grundform som krävs för att bli diakoner. Till vår förvåning tyckte även mina arbetskamrater att vi är lika och började kalla Alex för ”mini-me”. Själv tycker vi inte att vi är särskilt lika, men döm själv!

 

 

Månadens låt: April

En av mina absoluta favoritpsalmer, Psalm 769 ”Nära vill jag leva…”

 

Gud i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro
Varje bruset hjärta, varje skadad själ, famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön
Du har oss försonat, Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut
Gud du känner ondskan i din egen kropp att du delar smärtan ger mig hopp

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer lägger jag mig ned, när jag går till vila är du med
Dina händer bär mig, genom rum och tid jag förblir i ljuset i din frid

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro

 

Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982

Allt det här för att en gubbe dog för länge sedan?

”Allt det här för att en gubbe dog för länge sen?”

Kommentaren kommer spontant från en av andraklassarna som sitter i bänkarna framför mig. De är där för att titta på påsklandskapet och höra om Jesus död och uppståndelse. Men jag har inte riktigt hunnit komma igång med berättelsen ännu. De har tusen frågor om allt från hur gammal kyrkan är, hur gammal jag är, till hur mycket jag tjänar. Flickan som snart ska säga kommentaren sitter tyst och funderar. Jag tror hon förstår hur mycket jobb det varit att under flera hundra år bygga och bygga till kyrkan. Att bygga upp kyrktornet igen sedan blixten slagit ner med sådan kraft i tornet att klockorna smälte. Och att jag är anställd och jobbar heltid med detta. Och dessutom har betalt för det. Det är faktiskt en berättigad fråga hon kommer med.

Och först, i en tusendels sekund,  blir jag lite provocerad av frågan. Och känner mig lite dum. Som om någon kommit på mig med att leva i en lögn. Men hon ifrågasätter inte kristendomen eller min tro. Hon bara undrar, med ett barns självklarhet.

Ja, svarar jag. Allt det här för att en gubbe dog för länge sedan. Nu ska ni få höra! Och så berättar jag. Med så stor inlevelse jag kan uppbringa. Och med ord valda med omsorg, för jag vill så gärna att de ska förstå. Jag vill så förtvivlat gärna nå fram till den där lilla tjejen.

Medan jag berättar upptäcker jag något annat väldigt tydligt. Det jag berättar kommer inte från hjärnan. Från det intellektuella och pålästa. Det kommer direkt ifrån hjärtat. Påsken handlar om kärlek. Liv. Och hopp! Att vara älskad. Leva. Och att det finns liv, till och med efter döden.

Vad jag försöker göra är att ändra frågetecknet i slutet på hennes kommentar. Till ett utropstecken.

Allt det här för att en gubbe dog för länge sen!

För så stort är det. Jesu död och uppståndelse för så länge sedan ekar ännu över världen. Som ringar på vattnet sprids det fortfarande och liv påverkas och förändras.

Nådde jag fram till flickan? Fick jag henne att förstå allt detta fantastiska? Ingen aning. Troligen inte. Men om det är någon av de där små killarna och tjejerna som jag haft den minsta chans att nå så är det hon. För hon vågade ställa frågan.

”Jag passar inte in, jag passar ut.”

Vi hade övernattning med en av Fish Club grupperna nu på påsklovet. Vi var på bio, bowlade, käkade pizza och sov över på församlingshemmet.

20150401_094441

Filmen vi såg heter Home och är en animerad film om vänskapen mellan en flicka och en utomjording. Utomjordingen har lite svårt med vårt språk så det finns en hel del underbara repliker i filmen. Ett exempel är när han är inlåst och frågar ”Får jag komma in i utet nu?” istället för att fråga om han får komma ut.

När det var dags för andakt på kvällen och vi satt där i mörkret runt ett par värmeljus lade jag det jag planerat att säga åt sidan. Istället sa jag en replik från filmen som fastnat i mitt huvud. ”Jag passar inte in, jag passar ut.” Och det var som att vrida på en kran. Alla kunde relatera till det, och alla hade historier ur sina liv som de ville berätta om när de inte passat in. Den starka önskan att passa in, och rädslan för att passa ut, brottas vi alla med. Men framför allt när man är ung, och som det här gänget går i sjätte klass, upptar det en väldigt stor del av ens tankar och känslor.

Den där guldklimpen vi har i våra bröst. Den där som Gud satt dit. Den som är jag. Den döljer vi och gömmer undan i rädsla för att den inte är fin nog. Men Gud gör inga misstag. Vi borde plocka fram den där guldklimpen och putsa upp den så att den skiner riktigt klart. För den är du. Den är Guds gåva till dig. Och du är Guds gåva till andra. Om sen vissa människor har problem med det är det faktiskt deras problem. Eller hur?
Om man känner att man passar ut är man antagligen på fel ställe med fel människor. Då mår man mycket bättre någonstans där man passar in. Där människor gillar en för den man är, inte den man försöker vara. Jag hoppas att Fish Club får vara det stället för barnen och ungdomarna i vår församling.