Vi hade övernattning med en av Fish Club grupperna nu på påsklovet. Vi var på bio, bowlade, käkade pizza och sov över på församlingshemmet.
Filmen vi såg heter Home och är en animerad film om vänskapen mellan en flicka och en utomjording. Utomjordingen har lite svårt med vårt språk så det finns en hel del underbara repliker i filmen. Ett exempel är när han är inlåst och frågar ”Får jag komma in i utet nu?” istället för att fråga om han får komma ut.
När det var dags för andakt på kvällen och vi satt där i mörkret runt ett par värmeljus lade jag det jag planerat att säga åt sidan. Istället sa jag en replik från filmen som fastnat i mitt huvud. ”Jag passar inte in, jag passar ut.” Och det var som att vrida på en kran. Alla kunde relatera till det, och alla hade historier ur sina liv som de ville berätta om när de inte passat in. Den starka önskan att passa in, och rädslan för att passa ut, brottas vi alla med. Men framför allt när man är ung, och som det här gänget går i sjätte klass, upptar det en väldigt stor del av ens tankar och känslor.
Den där guldklimpen vi har i våra bröst. Den där som Gud satt dit. Den som är jag. Den döljer vi och gömmer undan i rädsla för att den inte är fin nog. Men Gud gör inga misstag. Vi borde plocka fram den där guldklimpen och putsa upp den så att den skiner riktigt klart. För den är du. Den är Guds gåva till dig. Och du är Guds gåva till andra. Om sen vissa människor har problem med det är det faktiskt deras problem. Eller hur?
Om man känner att man passar ut är man antagligen på fel ställe med fel människor. Då mår man mycket bättre någonstans där man passar in. Där människor gillar en för den man är, inte den man försöker vara. Jag hoppas att Fish Club får vara det stället för barnen och ungdomarna i vår församling.