Min(na) praktikant

IMG_0298

Jag har haft en praktikant i två veckor som heter Minna och går i åttan, och passade på att fråga henne några frågor:

Jag: Hur kommer det sig att du ville praktisera här?

Minna: Jag ska konfirmera mig till sommaren och började fundera på hur en församling fungerar. Jag ville se vad som behövs att göra, och hur många olika arbeten som ingår i en församling. Och jag har märkt att det krävs mer än jag trodde för att hålla församlingen igång, både när det gäller arbetsplatser och saker som behöver göras. Jag insåg inte heller hur mycket församlingen gjorde utanför gudstjänster, både skolbesök, andakter på ålderdomshem, eller hur långt församlingen sträcker sig med kyrkor som också tillhör.

Jag: Vad har du fått göra?

Minna: jag har fått följa med på skolbesök, hjälpt till att förbereda en gudstjänst som jag sedan läste texter i, och jag har hjälpt till på expeditionen. Under en och en halv dag hjälpte jag vaktmästarna att räfsa på kyrkogården i Gärdslöv, och en kväll fick jag följa med på kyrkokörens övning. Jag har även hjälpt till lite med församlingsbladet och fått hänga med på Fish Club (en verksamhet för klass 5, 6 och 7) två eftermiddagar.

Jag: Vad tyckte du var roligast?

Minna: Det roligaste under dessa två veckor har varit gudstjänsterna och arbetet på expeditionen. Jag har tyckt att det har varit roligt att se hur man förbereder en gudstjänst. Vad man tänker på när man planerar, men även hur man genomför den. Att expeditionsjobbet har tilltalat mig är nog på grund av att det alltid finns något att göra, och att jag kan tycka det är kul att organisera och sånt.

Jag: Hade du kunnat tänka dig att jobba i en församling, och i så fall med vad?

Minna: Jag hade absolut kunnat tänka mig att arbeta i en församling, kanske som kansliassistent eller med ekonomi. Jag är inte så religiös av mig, i alla fall inte just nu. Om jag senare i livet blir säker på min tro hade jag kunnat tänka mig att jobba som diakon eller präst, men just nu går jag i kyrkan mest för min konfirmation och för att jag tycker det är fint och mysigt. En anledning till varför jag konfirmerar mig är just för att utforska och undersöka kristendomen och se ifall det är något för mig.

Tack för den här tiden Minna, och lycka till med din konfirmation i sommar!

Unga flickors skönhetsideal

Idag vill jag faktiskt göra reklam för en produkt. Närmare bestämt en ny docka som kommit ut på marknaden. Den heter Lammily!

barbie

Det är Lammily till höger, bredvid en vanlig Barbie. Vad är så speciellt med den här dockan då? Jo, den är proportionerlig. Den ser ut som en vanlig människa!

I mitt jobb möter jag många tjejer i åldern 10-15 år. Väldigt många är bekymrade över sina kroppar och sin vikt, fast de ser ut som helt vanliga barn/tonåringar. Gå in i vilken sjätteklass som helst och fråga hur många av tjejerna som är nöjda med sina kroppar. Du får ett skrämmande resultat. Hur ska de kunna älska sig själva när de dagligen matas med bilder på ”perfekta” kroppar? Modeindustrin anställer de ”vackraste” modellerna, för att sedan fixa till dem i datorn. Många gånger har de säkert hört sin mamma sucka framför spegeln och sett henne gå på olika dieter. Vad är det för budskap vi vuxna vill ge våra barn?

Tänk om de kunde förstå att de duger som de är. Tänk om de kunde få vara den Gud skapat dem att vara, utan att bekymra sig om att uppnå ett orealistiskt utseende. Tänk om vi alla kunde förstå att vårt människovärde inte sitter i hur smala och snygga vi är.

Jag har två döttrar, och jag har ofta funderat på vad deras dockor som de leker med gör med deras kroppsuppfattning. De kan, eller kunde, sitta i timmar och klä av och på dessa fantasifigurer. För ser man på dockornas kroppar så är de helt orealistiska. Sådär ser ingen människa ut!

Därför tycker jag att den här dockan är ett fantastiskt initiativ. Är du intresserad kan du läsa mer här: http://lammily.com

Sagan om Pelle och Lisa

”Det var en gång en pojke som älskade musik. Det var i och för sig bara naturligt, eftersom han levde med ett musikälskande folk. Så fort någon hade några minuter över satte de på musik på högsta volym, och snart var gatorna fyllda av dansande, tjoande och skrattande människor. Alla svängde sina kroppar rytmiskt till musiken. Utom Pelle. Pelle var nämligen av den uppfattningen att musik ska avnjutas, inte dansas. Han hade prövat att dansa men då var det så svårt att koncentrera sig på att lyssna. Så fort musiken satte igång sprang Pelle till sin favoritfåtölj, sjönk riktigt djupt ner, slöt ögonen, och njöt.

”Du är ju helt pucko!” sa dom andra när han satt där som en trög säck med potatis.

”Du missar ju allt vad musik handlar om. Du har ju inte fattat någonting.”

Men Pelle brydde sig inte om vad de andra sa. Låt dem dansa och stoja och förstöra hela upplevelsen, tänkte han. Men innerst inne önskade han att någon skulle vara som han, att han hade någon att lyssna tillsammans med.

Inte så långt därifrån, men dock i ett annat land bodde där ett annat musikälskande folk. Så fort de fick några minuter över satte de på musik på högsta volym, och snart hade alla sprungit till sin favoritfåtölj, slutit sina ögon, och börjat njuta. Utom Lisa. Hon kunde inte hjälpa det, men hon var av den uppfattningen att musik ska inte lyssnas på utan upplevas. Helst med hela kroppen. Samtidigt. Så hon började dansa och tjoa och skratta och hoppa.

”Du är ju helt pucko!” sa de andra som stördes i sitt lyssnande av Lisas tjoande och skrattande.

”Sätt dig ner, håll tyst, och var som folk!” sa de, men Lisa lyssnade inte. Hon var så inne i dansen och musiken att hon inte märkte vad som hände runt omkring. Till slut fick folket nog och slängde ut henne ur landet.

Lisa vandrade planlöst omkring i det främmande landet. Stora tårar rann längs hennes kinder, men hon sa till sig själv att det tjänar inget till att gråta. Hon fick skylla sig själv som inte kan uppföra sig.

Plötsligt hörde hon musik långt borta, och det ryckte liksom till i Lisa, men hon var så ledsen att hon inte ens kände för att dansa. Nyfiken blev hon dock, och började gå mot musiken. När hon kom fram trodde hon knappt sina ögon. Gator och torg var fulla av människor och ingen av dem kunde uppföra sig. De dansade, tjoade och skrattade, och snart var Lisa mitt ibland dem och dansade allt vad hon orkade.

”Jag är kanske inte pucko i alla fall!” skrattade Lisa.

Plötsligt dansade hon förbi ett hus med öppna fönster, och där inne satt en pojke i en fåtölj, med slutna ögon, och lyssnade. Lisa tvärstannade och fånstirrade på pojken. Till slut märkte Pelle att han var iakttagen, så han öppnade ögonen och sa:

”Jag vet, jag är pucko, men jag tycker inte om att dansa.”

”Du är inte alls pucko!” sa Lisa.

”Jag vet ett helt land fullt med folk som inte vill dansa.”

Pelle satte sig upp med ett ryck.

”Var då? Berätta!”

Lisa berättade, och först ville Pelle åka dit. Det lät ju som rena drömmen, ett helt land med folk som förstod sig på musik. Men Pelle och Lisa blev kära i varandra och ville inte alls skiljas åt. Dessutom tyckte de att det var urdumt att man inte kunde få göra som man vill, och ändå leva ihop. Efter en tid hade ett nytt folk bildats, och så fort någon hade några minuter över så satte de på musik på högsta volym. Genast började vissa dansa och tjoa, medan andra sprang till sina favoritfåtöljer, slöt ögonen, och lyssnade. Så här gjorde folk, och se, det gick hur bra som helst.”

 

av Jonas Wollin, ur boken ”Jesper och Hemligheten”