”Det var en gång en pojke som älskade musik. Det var i och för sig bara naturligt, eftersom han levde med ett musikälskande folk. Så fort någon hade några minuter över satte de på musik på högsta volym, och snart var gatorna fyllda av dansande, tjoande och skrattande människor. Alla svängde sina kroppar rytmiskt till musiken. Utom Pelle. Pelle var nämligen av den uppfattningen att musik ska avnjutas, inte dansas. Han hade prövat att dansa men då var det så svårt att koncentrera sig på att lyssna. Så fort musiken satte igång sprang Pelle till sin favoritfåtölj, sjönk riktigt djupt ner, slöt ögonen, och njöt.
”Du är ju helt pucko!” sa dom andra när han satt där som en trög säck med potatis.
”Du missar ju allt vad musik handlar om. Du har ju inte fattat någonting.”
Men Pelle brydde sig inte om vad de andra sa. Låt dem dansa och stoja och förstöra hela upplevelsen, tänkte han. Men innerst inne önskade han att någon skulle vara som han, att han hade någon att lyssna tillsammans med.
Inte så långt därifrån, men dock i ett annat land bodde där ett annat musikälskande folk. Så fort de fick några minuter över satte de på musik på högsta volym, och snart hade alla sprungit till sin favoritfåtölj, slutit sina ögon, och börjat njuta. Utom Lisa. Hon kunde inte hjälpa det, men hon var av den uppfattningen att musik ska inte lyssnas på utan upplevas. Helst med hela kroppen. Samtidigt. Så hon började dansa och tjoa och skratta och hoppa.
”Du är ju helt pucko!” sa de andra som stördes i sitt lyssnande av Lisas tjoande och skrattande.
”Sätt dig ner, håll tyst, och var som folk!” sa de, men Lisa lyssnade inte. Hon var så inne i dansen och musiken att hon inte märkte vad som hände runt omkring. Till slut fick folket nog och slängde ut henne ur landet.
Lisa vandrade planlöst omkring i det främmande landet. Stora tårar rann längs hennes kinder, men hon sa till sig själv att det tjänar inget till att gråta. Hon fick skylla sig själv som inte kan uppföra sig.
Plötsligt hörde hon musik långt borta, och det ryckte liksom till i Lisa, men hon var så ledsen att hon inte ens kände för att dansa. Nyfiken blev hon dock, och började gå mot musiken. När hon kom fram trodde hon knappt sina ögon. Gator och torg var fulla av människor och ingen av dem kunde uppföra sig. De dansade, tjoade och skrattade, och snart var Lisa mitt ibland dem och dansade allt vad hon orkade.
”Jag är kanske inte pucko i alla fall!” skrattade Lisa.
Plötsligt dansade hon förbi ett hus med öppna fönster, och där inne satt en pojke i en fåtölj, med slutna ögon, och lyssnade. Lisa tvärstannade och fånstirrade på pojken. Till slut märkte Pelle att han var iakttagen, så han öppnade ögonen och sa:
”Jag vet, jag är pucko, men jag tycker inte om att dansa.”
”Du är inte alls pucko!” sa Lisa.
”Jag vet ett helt land fullt med folk som inte vill dansa.”
Pelle satte sig upp med ett ryck.
”Var då? Berätta!”
Lisa berättade, och först ville Pelle åka dit. Det lät ju som rena drömmen, ett helt land med folk som förstod sig på musik. Men Pelle och Lisa blev kära i varandra och ville inte alls skiljas åt. Dessutom tyckte de att det var urdumt att man inte kunde få göra som man vill, och ändå leva ihop. Efter en tid hade ett nytt folk bildats, och så fort någon hade några minuter över så satte de på musik på högsta volym. Genast började vissa dansa och tjoa, medan andra sprang till sina favoritfåtöljer, slöt ögonen, och lyssnade. Så här gjorde folk, och se, det gick hur bra som helst.”
av Jonas Wollin, ur boken ”Jesper och Hemligheten”