IKEA-tanten


En sann historia ur mitt liv. När jag jobbade i Malmö låg IKEA alldeles för nära, det var alldeles för lätt att slinka in genom utgången och köpa sig en korv. Så där stod jag i kön och jag tror du vet hur det fungerar. Man står i en kö. När det är din tur beställer du och betalar. Sedan går du åt sidan längs en disk och där får du din korv. Sedan fortsätter du vidare åt sidan för att ta läsk och sätta dig vid ett bord.
När det är min tur kommer det en gammal tant från sidan. Hennes blick är fäst vid de färglada bilderna över expediternas huvud där det finns tips på olika menyer man kan köpa. Mumlande glider hon längs disken där du får din korv och stannar slutligen precis framför mig. Och börjar beställa!
Nu ska jag berätta vad jag tänkte. Ärligt, mellan dig och mig.
”Ställ dig sist i kön KÄRRING!”
Inte särskilt kristet och fint tänkt. Och som tur var hann jag inte säga vad jag tänkte. För tanten avbryter sig mitt i beställningen och vänder sig om. Hon fick väl en känsla av att det var någon bakom henne. När hon ser mig precis bakom sig, och de andra bakom mig, för hon förfärat handen till munnen och utbrister:
”Oj, var där en kö?”
Nu hade jag två val. Antingen kunde jag följa min instinkt och säga:
”Just det, kärring, ställ dig sist i kön!”
Men nu råkade jag ha en bra dag så jag sade:
”Det är lugnt. Beställ du färdigt.”
Hon tackade mig flera gånger och beställde sedan färdigt. Sedan var det min tur och jag beställde min korv. När jag sedan satt vid ett bord och åt gick tanten förbi mig igen, på väg mot utgången, och då sken hon upp i ett stort leende och nickade mot mig. Jag nickade tillbaka och en skön värme spred sig i magen.

Efter detta började jag tänka. Det blev ju en solskenshistoria av detta, tack vare att jag hade en bra dag. Men det slog mig också hur jag precis lika lätt kunde fnyst något elakt åt tanten om jag varit lite stressad eller trött, haft en förkylning på gång eller varit hungrigare och haft lägre blodsocker. Hade jag sagt vad jag tänkte hade hon säkert slagit ner blicken när hon gick ut för att slippa möta den otrevlige arga mannens blick. Och jag hade säkert spänt arga ögon i henne när hon gick förbi mitt bord, för att visa att gamla kärringar minsann också måste ställa sig i kö som alla oss andra. Sen hade vi båda gått vidare i våra liv, arga och frustrerade.

Allt vi gör och allt vi säger, varje sekund, är som att släppa en sten i vatten. Det sprider ringar. Och detta påverkar vår omgivning mycket mer än vi kan ana. Både mina och tantens ringar påverkade flera människor den dagen. och de vi mötte spred i sin tur ringar till flera människor. Det var då det slog mig att jag kan förändra världen! Genom att göra valet att sprida goda varma ringar istället för onda kalla.

Och ärligt talat. Vad var min uppoffring för att förändra världen till det bättre? Jag fick vänta 30 extra sekunder på min korv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *