Livets stora frågor!

Bild

IMG_0396

Vi ska ha diskussionskvällar i höst på Ungdomsgruppen. Så jag bad ungdomarna att hjälpa till med frågor. Det är ju inte vad jag tror de vill diskutera som vi ska prata om, utan frågorna måste komma från dem.

IMG_0394

Snabbt fyllde de en glasslåda med över hundra lappar. Och visst var det klassiska tonårsfrågor. Duger jag, varför gör kärlek så ont, grupptryck och framtiden.

IMG_0395

Men det som slog mig när jag läst igenom alla dessa lappar var att det inte alls var tonårsfrågor. Det var livsfrågor. Och dessa frågor gäller människor i alla åldrar, och har gjort så i alla tider.

Och vad var då det allra viktigaste för våra ungdomar, om man ska gå efter lapparna?

IMG_0393

Just det, kärlek! Och så länge det är det viktigaste känner jag mig trygg och fylld av framtidstro.

 

 

Fashion Week:Dressman

Bild

Man ska vara ung och vacker. Men när man nu inte ens var särskilt vacker när man var ung, så känns det ännu värre när man dessutom börjar bli gammal. Ful och gammal känns inte alls fräscht så här efter New York Fashion Week 2015.

Allt är som tur är en stor lögn. Det räcker med att jag är jag. Det enda jag måste göra är att hålla mig ifrån all sorts media. Tidningar, tv, film, musik och reklam. För det är därifrån det stereotypa skönhetsidealet hamras.

Men om leva som eremit ute i skogen, avskärmad från allt, inte känns som ett alternativ så kan vi ju tillsammans ändra det rådande skönhetsidealet. Vi lever i en kommersiell värld och pengar är våra valsedlar. Vi har makten att göra ”statskupp” och fälla det sittande skönhetsidealet.

Någon som insett detta är Dressman, som inte bara vill sälja kläder till det fåtal av oss som är ”rätt” utan tvärtom hyllar det faktum att vi är olika i sin nya reklamfilm. Allt för att tjäna pengar förstås. Men hade all reklam sett ut så här tror jag många människor skulle må betydligt bättre.

Tänk om annorlunda kan bli den nya trenden och utmana vårt stereotypa skönhetsideal. För vi är alla annorlunda eftersom vi alla är olika. Och ändå är vi alla lika vackra.

Fashion Week:Madeline Stuart

Bild

5560b40ca71d3.image

Det har varit New York Fashion Week. När man som jag jobbar diakonalt bland ungdomar är det väldigt tydligt vilken enorm påverkan media har på ungdomars självbild och självkänsla. Ja, jag som medelålders man kommer inte heller undan, men mer om det i nästa inlägg.

Det behövs en vidare syn och djupare diskussion om vad skönhet är. Framför allt behövs det förebilder. En sådan är Madeline Stuart som har ett modellkontrakt, och alltså försörjer sig som modell. Inget konstigt i sig, men hon är den förste som har Downs syndrom. Och denna helgen gjorde hon sin debut på New York Fashion Week. Inte för att modebranchen lät henne leka modell för en dag som någon sorts goodwill, utan hon var där i jobbet. Som en del av hennes modellkarriär.

Tänk om annorlunda kan bli den nya trenden och utmana vårt stereotypa skönhetsideal. För vi är alla annorlunda eftersom vi alla är olika. Och ändå är vi alla lika vackra.

Min Pilgrimsvandring

Bild

0004 frualstad stor

Min pilgrimsvandring

Hon väntar
Vår fru
Fru Alstad

Genom min vandring
från byn
Genom villaområden
över åkrar
på stigar genom skog
i tystnad
i samtal
Bland bilar
Och förbi
undrande trädgårdsinvånare

Hon väntar
på min vandring
Mot något
Utöver något

Hennes röst ljuder över slätten
Jag lystrar när jag hör de första tonerna
Stegen blir en centimeter längre, lättare

Hon kallar på pilgrimen i mig
Att komma till henne
Hon lockar mig med sitt smala torn
och smäckra trappstensgavlar
Hon lockar mig med ett inre
av hisnande historia
avtryck från forntida källor och förfäder
Lockar i toner och ord
Färg och ljus

Men hon vet att platsen jag söker
inte finns hos henne
Hon vet att det är jag
som bär den heliga platsen
Till henne
Och jag möter henne
Med glädje

Stina Larsson

 

Mer om Stina: www.boklarssons.se
Mer om Fru Alstads kyrka: svenskakyrkan.se/anderslov/fru-alstads-kyrka

Det gör så fruktansvärt ont!

Så har det hänt igen. Verkligheten har brutit igenom mitt försvarssystem. Bilder på en treårig syrisk pojke som spolats upp på land i medelhavet hugger rakt i mitt blottade hjärta.
Jag tror mig själv vara en varm och kärleksfull människa, men till vardags har jag iklätt mig en mental rustning. Den skaver och är inte särskilt bekväm men den fungerar som den ska. Utan den skulle jag inte orka se på nyheterna. Genom att förenkla och hitta på fantasier orkar jag leva i den här världen.

Jag skäms över hur jag distanserar mig från människor och människoöden, fast jag uppenbart inte är ensam om att göra så. Det är bara att följa sociala flöden på nätet eller lyssna hur snacket går på torg och arbetsplatser. Det verkar som att vi tycker det är lättare att hata än att älska. Att det är lättare att bli kränkt än att inse att jag kanske behöver ändra på mig. Att det är lättare att dela upp människor i vi och dom än att ha en nyanserad diskussion. Är du inte med mig är du emot mig. Jag sitter på den enda sanningen.

Min rustning är väldigt effektiv. Om jag hör på nyheterna att tusentals människor dött i en katastrof i ett land långt borta tänker jag att det var ju hemskt och tråkigt. Men jag orkar inte släppa in det. Tvärtom försöker jag skydda mig själv genom att tänka helknäppa tankar som: De får ju skylla sig själv som bygger en stor stad i ett område med mycket jordbävningar. Eller: Bygger man inte ordentliga hus så är det inte så konstigt att de sveps med i en översvämning.

Men då och då tränger sig verkligheten genom min rustning. Det gör ont. Det gör mig förtvivlad och ledsen. Med ett bultande fadershjärta vill jag rusa till stranden och ta den lilla pojken i famnen. Hålla honom hårt och viska att allt ska bli bra. Men det är försent. Han är död. Han kommer aldrig att få leka med andra barn i ett tryggt land långt borta.

Med darrande händer försöker jag lappa ihop min rustning, men den kommer aldrig att bli hel igen. En liten pojke jag inte känner eller träffat har för alltid skapat sprickor och små hål i den. Och kanske är det bra, trots att det gör ont. För om min rustning är hel, hur ska då kärleken komma ut?

 

 

http://www.expressen.se/nyheter/europa-raddade-inte-aylan-3/