Så har det hänt igen. Verkligheten har brutit igenom mitt försvarssystem. Bilder på en treårig syrisk pojke som spolats upp på land i medelhavet hugger rakt i mitt blottade hjärta.
Jag tror mig själv vara en varm och kärleksfull människa, men till vardags har jag iklätt mig en mental rustning. Den skaver och är inte särskilt bekväm men den fungerar som den ska. Utan den skulle jag inte orka se på nyheterna. Genom att förenkla och hitta på fantasier orkar jag leva i den här världen.
Jag skäms över hur jag distanserar mig från människor och människoöden, fast jag uppenbart inte är ensam om att göra så. Det är bara att följa sociala flöden på nätet eller lyssna hur snacket går på torg och arbetsplatser. Det verkar som att vi tycker det är lättare att hata än att älska. Att det är lättare att bli kränkt än att inse att jag kanske behöver ändra på mig. Att det är lättare att dela upp människor i vi och dom än att ha en nyanserad diskussion. Är du inte med mig är du emot mig. Jag sitter på den enda sanningen.
Min rustning är väldigt effektiv. Om jag hör på nyheterna att tusentals människor dött i en katastrof i ett land långt borta tänker jag att det var ju hemskt och tråkigt. Men jag orkar inte släppa in det. Tvärtom försöker jag skydda mig själv genom att tänka helknäppa tankar som: De får ju skylla sig själv som bygger en stor stad i ett område med mycket jordbävningar. Eller: Bygger man inte ordentliga hus så är det inte så konstigt att de sveps med i en översvämning.
Men då och då tränger sig verkligheten genom min rustning. Det gör ont. Det gör mig förtvivlad och ledsen. Med ett bultande fadershjärta vill jag rusa till stranden och ta den lilla pojken i famnen. Hålla honom hårt och viska att allt ska bli bra. Men det är försent. Han är död. Han kommer aldrig att få leka med andra barn i ett tryggt land långt borta.
Med darrande händer försöker jag lappa ihop min rustning, men den kommer aldrig att bli hel igen. En liten pojke jag inte känner eller träffat har för alltid skapat sprickor och små hål i den. Och kanske är det bra, trots att det gör ont. För om min rustning är hel, hur ska då kärleken komma ut?
http://www.expressen.se/nyheter/europa-raddade-inte-aylan-3/