Nej, vi ska inte skrämma de döda!

Bild

IMG_0418

Vi var ute och körde bil. I baksätet sitter min 8-åring och funderar:

Felicia: Vi firar halloween för att skrämma bort de döda!

Jag: Nja, halloween är en gammal tradition där man ville skrämma bort onda krafter genom att klä ut sig läskigt. Men vi firar Allhelgona och då minns vi dem vi älskar som har dött.

Felicia: Och skrämmer bort dem så att de inte är kvar här på jorden.

Jag: Nej, vi vill inte skrämma någon vi älskar, vare sig de lever eller inte.

Felicia: Joho!

Jag: Det är två skilda saker, gumman. Halloween och Allhelgona.
Halloween handlar om att klä ut sig och häxor och onda andar och sånt. På Allhelgona tänder vi ljus på gravarna för att minnas och visa att vi tänker på de som dött.

Felicia: Ja, jag vet. Man skrämmer bort häxor och sånt så att de inte dödar de vi älskar som redan är döda igen.

Där gav jag upp. Hon är en klok tjej. Det är bara det att det är förvirrande. Som legenden om att de i Japan när de julskyltade hade en korsfäst tomte på ett varuhus. För en utomstående måste det vara helt omöjligt att se logiken i att julen handlar om både tomten och Jesus. Eller kycklingar, påskkärringar och Jesus till påsk för den delen.

Halloween är relativt nytt för oss i Sverige, och kulturkrocken är ett faktum. Det är inte bara i lilla Felicias huvud det snurrar. Men okej, tänker jag. Det är väl aldrig fel med en anledning att klä ut sig lite, ställa till med fest och äta godis. Vi behöver lite avbrott i vardagen.
Bara det inte går ut över Allhelgona. Och tvärtom tycker jag det verkar som om Allhelgona växer för varje år. Aldrig har det väl tänts så många ljus och smyckats så många gravar som nuförtiden.

Så jag har slutat förfasas över Halloween. Det är inte konstigare än att jag som medelålders kristen fortfarande ser fram emot att tomten kommer.

PS! Apropå nya traditioner. Du har väl inte missat det här: https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/ljustrad-i-malmo-och-helsingborg

Vad gör vi nu?

Bild

12105871_1071527686204603_6846360006052006351_n

Det är lätt att känna sig maktlös när skolbarn dödas och flyktingboende brinner. När hatet sprids och människor far illa. Det känns som om mörkret tätnar och de lågor som brinner fladdrar och flämtar efter syre. Vad gör man då? Vad kan jag göra?

Jag vänder mig alltid till Franciskus bön för att hämta vägledning och styrka:

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid. 
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare, 
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

 

 

En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva!

Jobbar man i en församling är döden ständigt närvarande. Vi möter den i våra begravningar och samtal och vi delar sorgen med våra församlingsbor. Vanligtvis kan man hålla ett visst professionellt avstånd, nödvändigt för att kunna göra ett bra jobb.
Men ibland kryper döden innanför skinnet. Som idag när vi haft begravning för en tioårig flicka. Dessutom har det på kort tid varit en del dödsfall som berört mig, både genom jobbet och privat.
Så hur går man vidare? Var hämtar man kraften?
Svaret är framåt. Och uppåt. Livet går trots allt vidare, och kraften kommer från Gud. Det betyder inte att man ska hasta igenom sina känslor och sin sorg. Men när det känns mörkt och man känner sig som en urvriden trasa gäller det att inte tappa sugen och perspektivet.
En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva.
Livet går alltid vidare. Även efter döden.

Ett nedslag i verkligheten

Bild

IMG_4683

Jag hörde av mig till min kära kollega Britt-Mari ”Tjappe” Larsson i Trelleborg för jag var nyfiken på hur hon upplever det att vara diakon just nu. Strid är strömmen av flyktingar till Trelleborg och trycket på alla goda krafter, däribland Svenska kyrkan, är stort.
Här är hennes berättelse:

Det är torsdag kväll och klockan är 17.00. Denna kväll skulle kunna vara en helt vanlig kväll med hundpromenad, kanske ett besök hos barnbarnen eller lite slötittande på TV.

Men detta är ingen vanlig kväll.

Jag kör till kyrkans förråd för att fylla min bil med varma tröjor och jackor, mössor och vantar, skor och stövlar, blöjor och babymat, hygienartiklar, leksaker mm. Sen kör jag till flyktingförläggningen, packar upp och fyller på i mitt lilla rum. Här finns det mesta man kan tänkas behöva.

Vid 19.00-tiden kommer bussarna. 

Trötta, smutsiga och hungriga människor kommer in. Alla ler glatt när vi hälsar dem välkomna. När de fått information, vi har tolkar, blivit registrerade och blivit visade till sin sängplats får de ett mål mat, kan duscha, besöka mitt rum med förnödenheter och bara sätta sig ner för att vila. Ledsna och lite oroliga barn blir lyckliga över en bil eller en docka eller ett litet mjukisdjur. Föräldrar och andra vuxna blir överlyckliga för ett par rena strumpor, ett par kalsonger, en varm tröja eller blöjor till sitt barn. Många av dem har varken tvättat sig eller bytt kläder på flera veckor. De har vandrat i flera veckor för att, hoppas de, komma till ett fredligt land som tar emot dem och låter dem leva i fred och frid.

En kvinna som kommer in till mig är alldeles kallsvettig och blek. Hon bär på en skrikande liten baby. Mamman räcker mig baby och jag känner hur blöt hon är. Jag visar på blöjorna men mamman är så trött att hon inte reagerar. Jag tar av barnet kläderna och upptäcker att hon är våt inifrån och ut genom alla kläder. Tankarna far igenom huvudet; när byttes den blöjan senast??? Och när fick hon mat senast?????? Efter att flickan fått ren blöja och torra kläder gör jag en flaska välling och börjar mata henne. Hon suger glupskt i sig innehållet. Flickans pappa kommer efter en liten stund. Han berättar att flickan är 4 veckor och att familjen började gå från Syrien direkt efter att hon fötts.

En annan kväll kommer en man med sina 2 flickor, de är tvillingar och 8 år. Han undrar om han och flickorna får hjälpa mig att städa. Jag vet vad den frågan betyder; samtal. Mannen berättar om flykten från Syrien, hur de vandrat, sovit ute och så åkt i en gummibåt över Medelhavet. Båten gick sönder, alla hamnade i vattnet och mannens hustru, barnens mamma, omkom i vågorna. Mannen var så tacksam över att ha kommit till Sverige och över de saker han fått i ”mitt” rum . Han berättade att han var tandläkare och erbjöd sig att gratis sköta mina tänder resten av mitt liv.

I ett hörn av rummet sitter en kvinna. Runt sig har hon 3 barn. Någon frågar henne efter hennes man. Hennes tårar rinner längs kinderna när hon visar hur han blev mördad.

När klockan är 23.00 har alla fått kläder och hygienartiklar, rummet är städat och det är dags att gå hem. Jag letar efter mina skor men kan inte hitta dem. Jag letar överallt men ingenstans finns de. När jag bestämmer mig för att likväl åka hem så ser jag plötsligt mina gröna skor. De kommer gående i korridoren med en ung kvinna. Hon pratar ivrig och pekar på sina skor och på mitt rum och hon ler lyckligt. Jag kan inte säga något. Hon får behålla dem. 

Jag går barfota ut i regnet utan mina skor men med glädjen och vetskapen att hemma kan jag ta en varm skön dusch och sen krypa ner i min egen säng.

Konfirmander överallt!

Bild

IMG_0401

När jag jobbade i Husie i Malmö kunde vi ha upp till 150 konfirmander. Så en veckogrupp med 34 konfirmander är kanske vardagsmat för många. Men Anderslöv är en liten församling, och vad som hänt är att vi tredubblat antalet konfirmander i år! Förra året var de 11 stycken så för oss är det stort, och jätteroligt, att de blivit så många.

Vi har jobbat hårt och målmedvetet med Fish Club, våra verksamheter för 5:or, 6:or och 7:or, och detta är den första generationen som kommit i konfirmationsåldern. Kanske beror det till viss del på det. De känner sig redan hemma i församlingen och har en positiv bild av oss i kyrkan och detta smittar av sig på de andra i deras åldersgrupp.

Men vad det än beror på. Och vare sig det är en tillfällighet eller ett trendbrott efter år av sjunkande konfirmandstatistik, så är vi så himla glada över det här gänget. De dundrar in i församlingshemmet och i våra gudstjänster med sin glädje och livslust. De syns och hörs och påverkar hela vår lilla församling. Visst är det underbart?