Jag brukar inte kalla människor för idioter. Jag är bättre uppfostrad än så. Men något annat ord hittar jag inte för att beskriva de människor som utan ett uns kärlek, eller respekt för andra människors värde i sina hjärtan, utförde dåden i Paris.
De bryr sig inte om religioner. De bryr sig inte om länder. De bryr sig inte om kultur och traditioner. De bryr sig inte om andra människor. De bara hatar.
Nu är jag rädd att de ska lyckas skrämma mig. Det är ju det de vill. Och om jag ska vara ärlig är jag det just nu. Rädd.
Fast rädsla är en bra grej. En instinkt som finns till för att rädda oss från faror. Problemet är att man sällan använder logik och förnuft när rädslan slår till. Och egentligen är det smart för det fungerar inte att stå och fundera och analysera situationen när man är i fara.
Vissa vill nu stänga våra gränser helt och kasta ut alla flyktingar. Det är rädslan som talar. Ren instinkt. Men om man tänker logiskt och analyserar situationen inser man att det som jag är rädd för nu, terrorism, är precis det som flyktingarna som kommer till Sverige flyr ifrån. Så tvärtom borde attentaten i Paris ge mig förståelse och en längtan efter att hjälpa.
Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Men nu gäller det att var modig. Fast det är svårt. Fast vi är rädda. Vi måste stå upp för kärlek, respekt, människovärde och solidaritet. Aldrig har det varit så viktigt som nu. Om vi också hatar har vi blivit som de. Och då har terroristerna vunnit.