Detta är en sann historia från en vän till mig som numera är vuxen.
En gång för ganska länge sedan så föddes det en liten flicka på ett sjukhus inte så långt här ifrån. Hennes mor var vid hennes födelse bara sexton år gammal och hade inga möjligheter att ta hand om den lilla flickan. Så det blev snart bestämt att hon skulle adopteras bort. Hon bodde sitt första år på ett barnhem men kom sedan till ett ungt par som gärna ville ha barn men inte kunde få egna på naturlig väg!
Flickan kom att växa upp på landet och var ett ganska ensamt barn. Inga syskon och inga kompisar så långt ögat kunde nå. Åren gick och den lilla flickan skulle börja skolan. Det såg hon mycket framemot och de första åren blev också mycket roliga.Hon hade många vänner i skolan och allt flöt på som det skulle.
Men sista året på mellanstadiet inträffade en för flickan oväntad sak. En dag kom en av hennes klasskamrater och sa:
”Du, när vi börjar på högstadiet ska du bli mobbad.”
Detta förstod inte flickan. Hon hade ju gått i skola ute på landet och kände inte en människa i stan. Då kunde hon ju rimligtvis inte heller ha skaffat sig några ovänner. Därför svarade hon:
”Varför det, jag känner ju ingen där?”
Klasskamraten svarade:
”Du, det har jag fixat.”
Flickan förstod absolut ingenting för hon hade ingen aning om att klasskamraten hade en sådan inställning till henne. Hon trodde att de var vänner. Men så blev det. Den dag hon började i sjunde klass på den nya skolan i stan så kom hennes liv att ta en helt annan vändning. Första dagen när hon på lite darriga ben kom till den nya skolan stod det ett gäng tjejer på skolgården och hennes klasskamrat stod också där. Med hög röst sa hon högt till de andra!
”Där är hon! Det är hon som jag har berättat om!”
De andra tjejerna nickade och sa okej då vet vi! Från den dagen var det ingenting som var sig likt. Från den dagen fick flickan ta emot glåpord och kommentarer. Gänget av tjejer som kallade sig för tjejligan hade en fantastisk uppfinningsrikedom när det gällde att göra livet surt för henne.
En dag när sjuorna just avslutat sin gympalektion kom tjejligan in i omklädningsrummet och satte på duschen med skållhett vatten. Därefter drog dom in flickan i duschen och lät det skållheta vattnet forsa över henne. Smärtan var obeskrivlig. De bröt upp hennes skåp och satte eld på hennes böcker. De band hennes händer och tryckte upp henne mot en vägg. Därefter ställde sig tjejerna i kö för att var och en gå fram och spotta henne i ansiktet!
En dag drog de ner henne på marken och slet strumporna av henne och brände henne med cigaretter under fötterna och ryggen. Ställen där ingen kunde se brännmärkena. En av tjejerna kissade i en mugg och hällde det över flickan.
Mitt i allt detta elände så träffade flickan en kille som kom att bli hennes stora kärlek! De båda blev ett par. Nu var det så att han var en av de mest populära killarna i skolan. En sån som alla tjejer ville ha. Men han valde henne av alla.
Detta gjorde ju självklart tjejerna än mer upprörda och flickans situation blev än värre. Även han kom att få ta emot många kommentarer och blev hårt ansatt på många sätt. Men han gav aldrig vika och flickan och de båda kom att hålla ihop under hela den tuffa tiden. Stunderna när hon var med honom och de fick en stund själva var ett sätt att tanka och skapa kraft för att orka ytterligare en tid till. När det var som tuffast och hon ibland allvarligt funderade på att ta sitt liv, ja då var det till stor del han som fick henne att orka kämpa en dag i taget.
Många andra killar på skolan som såg och hörde vad tjejligan utsatte flickan för ansåg att det de höll på med var otroligt löjligt och hemskt och de försökte hjälpa flickan så gott de kunde. De bildade någon form av schema vilket innebar att flickan nästan alltid hade någon med sig när hon gick till och från en lektion. Killarna fungerade som någon form av skyddsvakter! Det blev många gånger flickans räddning och det stöd hon kände från killarna på skolan gjorde också att hon faktiskt orkade gå dit! Men flera gånger hamnade hon under denna tid på sjukhus för magproblem. Man hittade aldrig några fel på henne. Men som ni säkert vet så är det ju så att om man i inte mår bra psykiskt så kan det visa sig i kroppsliga symtom.
Hemma andandes hon inte ett ljud om sin situation. Varför det undrar ni kanske? Jo hon tänkte så att om så många sa att hon inte hade något värde och att hon var så usel som de gjorde gällande. Ja, då måste det vara så. För så många människor kan ju inte ha fel! Hon skämdes inför sina föräldrar och ville heller inte belasta dem med sina problem!
Men en dag kom allt fram i ljuset. Det var en helt vanlig fredag och den innebar att flickan började med håltimme. När hon som vanligt kom till skolan så mötte hon ledaren för tjejligan. Hon sa:
”I dag ska du få. Idag tar vi dig!”
Flickan svarade lite kaxigt:
”Okej, jag ser framemot det med spänning.”
Det gjorde hon ju så klart inte men att visa sig svag och rädd ville hon inte, så försvar var i den stunden det enda alternativet. En stund senare var kaoset ett faktum. Gänget och flickan möttes åter på skolgården och denna gång gick ledaren till attack. Hon tog stryptag på flickan och vräkte ner henne på marken. Hon tog sin toffel och bankade helt besinningslöst på flickan var hon kom åt. Ivrigt påhejad av sina vänner som skrek: ”Slå ihjäl den jäveln!”
Flickan fick i den stunden ta emot så mycket stryk som de bara hann med under de minuter som det fortsatte. Till sist kom en lärare ut på skolgården och undrade vad som hände. Då först släppte de flickan.
Det var för övrigt den enda gången som lärare överhuvudtaget engagerade sig i flickans mobbingsituation. Efter det kom flickan på sjukhus med en fraktur på ryggen och en blödning i mjälten. Hon var blåslagen och riven över hela kroppen, men gjorde trots det ett tappert försök att dölja sanningen för sina föräldrar. När de kom till sjukhuset gav flickan som förklaring att hon trillat ner för en trappa. Men självklart gick ju inte sanningen att dölja så länge.
Ledaren för tjejligan blev polisanmäld, och fick väl antagligen någon form av straff.
Flickan i berättelsen lever i dag ett bra liv. Hon bär minnena med sig och de har säkert på olika sätt påverkat henne. Än i dag vet jag att hon fortfarande tycker att det är jobbigt att gå över öppna platser som torg och liknande.
Men hon har ett jobb som hon trivs med och har genom det tagit revansch på livet. En del av tjejerna som utsatte henne för mobbingen har i dag bett henne om ursäkt och det har väl också hjälp henne att släppa det och i stället för att vara bitter istället lärt sig att leva med det som hände under de åren.
Flickan fick också långt senare i vuxen ålder möjlighet att fråga sin gamla klasskamrat varför hon hade iscensatt mobbingen. Varför fick jag inte en chans på den nya skolan Vad hade jag gjort för att förtjäna allt detta lidande?
Svaret hon fick var: Jag var avundsjuk på dig. Du var mer populär än jag så enkelt var det! Flickan i berättelsen har i dag själv egna barn och naturligtvis har oron för dem och risken att de skall utsättas för liknade saker varit och är fortfarande stor.
Men hon menar ändå att det finns en sak som hade varit värre än om hennes barn varit mobbade! Det är om hennes barn blev mobbare!
Kärleken hon mötte på högstadietiden, killen som hjälpte henne att uthärda, tog det slut med. Men de träffades igen 15 år senare och han är i dag hennes make och genom att de i dag åter har funnit varandra så har hon också haft god hjälp med att bearbeta de som hände på högstadiet. Då han ju var med och upplevde det på nära håll.
Jag hoppas att denna berättelse har gett er någonting att fundera på
En mobbad eller på annat sätt utsatt människa liv kan liknas vid ett hopskrynklat papper. Du kan släta ut det så gott det går.
Men vecken försvinner aldrig helt.