Manifest (snurrar i min skalle)

Ni vet hur jobbigt det är när en låt sätter sig i huvudet och inte vill försvinna. Du kommer på dig själv med att nynna den hela tiden. Går du upp på toa mitt i natten snurrar låten i skallen. Helt plötsligt, till omgivningens förskräckelse, brister du spontant ut i sång.

Efter våra senaste rep med Gospelkören i Anderslöv sitter en låt som heter ”Manifest” fullständigt fast i huvudet på mig. Så i ett desperat försök att bli av med den skickar jag nu ut den i cyberrymden. Även om det inte lyckas vill jag dela den ändå, för det här är helt enkelt fruktansvärt bra! Ha en underbar helg!

Om att våga

Jag vill våga tro på mig själv. Ofta tvivlar i alla fall jag på att jag duger. Bekymrar mig om vad andra ska säga eller tycka. Det enklaste borde vara att bara vara den Gud skapat mig att vara. Det är ju mitt naturliga tillstånd. Men det krävs en hel del mod att vara den jag är. Det kan krävas mod att inse och acceptera den jag är. Samtidigt utsätter jag mig för andra människors tyckande och åsikter om vem jag borde vara.
När jag praktiserade på ett äldreboende häpnade jag över tavlorna som en gammal tant satt och målade i hobbyrummet. De var fantastiska. Det sa jag till henne, och frågade om hon var konstnär. Då blev hon generad och stammade: ”Nej, inte är jag det. Jag är bara en hemmafru.”
Då kom jag att tänka på liknelsen om talenterna som Jesus berättade. Hon har fått den här gåvan av Gud, denna talang, denna talent, men hon grävde ner den i åkern. Av rädsla. Tänk om människor skulle tro att hon tror hon är något. Tänk om människor skulle skratta åt hennes tavlor.
Jag vill inte vara rädd. Jag vill vara jag, och våga tro att det håller.

Jag vill våga tro på kärleken. Det är så mycket hat just nu, på sociala media, på skolor och arbetsplatser. Människor är så kränkta hela tiden. Det gör mig rädd. Men jag måste våga fortsätta älska. För hur kan man älska halvhjärtat och ängsligt? Det går inte. När det gäller kärleken måste man gå ”all in”. Och om det visar sig att jag står där ensam kvar till slut. Som ett naivt fån med min kärlek till andra människor blottad. Då får det vara så. För jag vill inte vara rädd. Jag vill våga tro att det håller.

Jag vill våga tro på Gud. Som kristen är det svårt att smälta in bland andra ibland. Många är de fester med bordsplacering där jag under kvällen avslöjats. Det dras vitsar och hälls upp vin tills vi kommer in på vad vi jobbar med. När det blir min tur, och jag säger att jag är diakon och jobbar i kyrkan, blir det en osäker stämning runt bordet. Ofta försöker någon trevande fråga: ”Men man behöver väl inte tro för att jobba i kyrkan, eller?” Jag dödar deras sista hopp med att ärligt säga: ”Jo, det skulle väl vara ett lite korkat val av arbetsplats annars?” Sanningen är ute. De har en troende vid bordet. Då häller jag upp vin och drar ett halvtråkigt skämt, gärna en fräckis, för att visa att jag är helt normal. Men det är redan kört.
Inte ens bland andra kristna är det lätt att passa in. Ibland undrar jag helt ärligt om vi läst samma evangelium.
Och tvivlar du aldrig, brukar folk fråga ibland. Jodå, det händer. Men jag orkar inte fundera på om jag tror eller inte varje morgon jag slår upp mina ögon. Ibland måste man bara bestämma sig och köra på. Jag vill inte vara rädd. Jag vill tro att det håller.

Att våga är inte så lätt. Livet vore mycket enklare om man aldrig var orolig eller rädd. Men det är när man vågar som möjligheterna öppnar sig.

Unga flickors skönhetsideal (uppföljning)

Bild

barbiedockan

Sent ska syndaren vakna. Men äras ska den som äras bör. Barbie kommer i olika färger och former!

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om unga flickors skönhetsideal:

http://blogg.svenskakyrkan.se/karlekochrespekt/2015/05/14/unga-flickors-skonhetsideal/

Där ondgjorde jag mig över Barbiedockornas overkliga kroppar, och den påverkan jag tror det har på unga tjejer. Nu, efter 57 år, släpps äntligen Barbiedockor med olika kroppsformer.

barbie_evolution-190418-9-1454015933662

Dockorna är fortfarande stereotypa, men visst är det ett steg i rätt riktning. Jag önskar bara att detta kommit för många år sedan. Hoppas detta är en genomtänkt utveckling, och inte en panikåtgärd eftersom försäljningen gått ner de senaste åren.

Min skämslåt!

Bild

K1gP8HO_SaM

Så här i början på året är det som mörkast och tråkigast. Och precis som vanligt börjar jag spela vissa låtar om och om igen. Låtar som plockar fram soldränkta dagar på stranden och ljumma sommarkvällar inom mig.

Alla har vi sådana låtar, och ofta är de ”skämslåtar”. Musik som vi normalt inte lyssnar på, och kanske inte ens tycker är bra.

Sommaren 1985 åkte Kyrkans Unga i Ystad till Grekland. Jag var 17 år, nyförälskad, hade precis tagit studenten, och för första gången var jag utomlands utan mina föräldrar. Hela den sommaren var magisk, men framför allt de två veckorna i Grekland.

Överallt spelades ”Your my heart, your my soul” med Modern Talking. Jag gillade den inte speciellt, men för mig blev den laddad med allt jag upplevde den sommaren.

Så nu, i mörkaste februari, spelar jag den högt, om och om igen, i bilen. Och sakta tinar min frusna själ. Ljus och värme sprider sig i min kropp och hoppet väcks om att det ännu en gång ska bli sommar.

Vilken musik lyssnar du på för att överleva vintern? Vilken låt peppar dig och ger dig kraft? Dela med dig, här eller på Facebook!