Jag vill våga tro på mig själv. Ofta tvivlar i alla fall jag på att jag duger. Bekymrar mig om vad andra ska säga eller tycka. Det enklaste borde vara att bara vara den Gud skapat mig att vara. Det är ju mitt naturliga tillstånd. Men det krävs en hel del mod att vara den jag är. Det kan krävas mod att inse och acceptera den jag är. Samtidigt utsätter jag mig för andra människors tyckande och åsikter om vem jag borde vara.
När jag praktiserade på ett äldreboende häpnade jag över tavlorna som en gammal tant satt och målade i hobbyrummet. De var fantastiska. Det sa jag till henne, och frågade om hon var konstnär. Då blev hon generad och stammade: ”Nej, inte är jag det. Jag är bara en hemmafru.”
Då kom jag att tänka på liknelsen om talenterna som Jesus berättade. Hon har fått den här gåvan av Gud, denna talang, denna talent, men hon grävde ner den i åkern. Av rädsla. Tänk om människor skulle tro att hon tror hon är något. Tänk om människor skulle skratta åt hennes tavlor.
Jag vill inte vara rädd. Jag vill vara jag, och våga tro att det håller.
Jag vill våga tro på kärleken. Det är så mycket hat just nu, på sociala media, på skolor och arbetsplatser. Människor är så kränkta hela tiden. Det gör mig rädd. Men jag måste våga fortsätta älska. För hur kan man älska halvhjärtat och ängsligt? Det går inte. När det gäller kärleken måste man gå ”all in”. Och om det visar sig att jag står där ensam kvar till slut. Som ett naivt fån med min kärlek till andra människor blottad. Då får det vara så. För jag vill inte vara rädd. Jag vill våga tro att det håller.
Jag vill våga tro på Gud. Som kristen är det svårt att smälta in bland andra ibland. Många är de fester med bordsplacering där jag under kvällen avslöjats. Det dras vitsar och hälls upp vin tills vi kommer in på vad vi jobbar med. När det blir min tur, och jag säger att jag är diakon och jobbar i kyrkan, blir det en osäker stämning runt bordet. Ofta försöker någon trevande fråga: ”Men man behöver väl inte tro för att jobba i kyrkan, eller?” Jag dödar deras sista hopp med att ärligt säga: ”Jo, det skulle väl vara ett lite korkat val av arbetsplats annars?” Sanningen är ute. De har en troende vid bordet. Då häller jag upp vin och drar ett halvtråkigt skämt, gärna en fräckis, för att visa att jag är helt normal. Men det är redan kört.
Inte ens bland andra kristna är det lätt att passa in. Ibland undrar jag helt ärligt om vi läst samma evangelium.
Och tvivlar du aldrig, brukar folk fråga ibland. Jodå, det händer. Men jag orkar inte fundera på om jag tror eller inte varje morgon jag slår upp mina ögon. Ibland måste man bara bestämma sig och köra på. Jag vill inte vara rädd. Jag vill tro att det håller.
Att våga är inte så lätt. Livet vore mycket enklare om man aldrig var orolig eller rädd. Men det är när man vågar som möjligheterna öppnar sig.