Skitungen!

Ja, jag är en nojjig människa. Jag erkänner att livet skrämmer mig. Det finns så otroligt mycket som kan gå fel. Hela tiden. Så då borde jag spendera mitt liv under täcket, där jag räknar mina hjärtslag och andetag? Nej, så illa är det som tur är inte. Men man kan säga att det är som i Tintinböckerna. Du vet när Milou tvekar om han ska göra det rätta eller inte. Då dyker det upp en liten ängelversion och en liten djävulversion av honom. De sitter på varsin axel och viskar i hans öra för att övertala honom om att göra just så som de vill.
Jag har en tredje version av mig. Skitungen. Andra kallar det ångest. Den sitter på olika platser hos människor (i mitt fall sitter den i magen) och där viskar den ängsligt: Se upp, akta dig, ojojojoj, nu går det illa.
Det fanns en tid när den här lilla spensliga, bleka versionen av mig fick styra mitt liv. Jag gav den så mycket makt att minsta lilla viskning kontrollerade mig som en docka sprattlar när man drar i trådarna. Jag försökte att inte lyssna, men viskningarna ekade som åskmuller genom min kropp. Så jag sprattlade. Och som ett litet skrattande barn som fått en ny leksak på julafton drog skitungen helt planlöst i trådarna.

Så jag dansade och sprattlade tills jag var helt slut. Då dansade jag och sprattlade lite till. Tills jag tog mitt föräldraansvar och bestämde mig för att nu får det vara nog. Ärligt talat, det brydde han sig inte det minsta om. Så vi har fastnat i en lång segdragen kamp. Men samtal, självinsikt, lite mod och en hel del bearbetning av gammalt skräp har gjort att han nu för en tynande närvaro. Då och då rycker han till, men i stället för att dansa har jag bestämt mig för att ignorera honom. Okej, ibland kan jag inte stå emot och tar en liten svängom på dansgolvet. Men så fort jag upptäcker vad jag gör går jag omedelbart och sätter mig igen.

Ingen liten skitunge ska få bestämma över mitt liv. Det vill jag själv göra. Nu bor han där i min kropp som en liten orklös parasit, och jag kommer förmodligen aldrig att bli riktigt av med honom. Men vet du vad? Så får det vara. För det är inte mitt fel. Jag har aldrig bjudit in honom. En dag fanns han bara där. Och innan jag lärde känna honom valde jag att lita på honom och att vara öppen för en ny vänskap. Kalla det naivt, men jag väljer att vara sådan. Man kan inte leva ett liv bakom murar. Men nu vet jag vad han går för. Så jag har gjort slut. Och som en efterhängsen trånande föredetta vill han inte ge upp. ”Vi kan få det att fungera. Vi är gjorda för varandra. Jag älskar dig!” Mitt svar? Aldrig i livet!

Livet är som ett färgglatt påskris med svarta fjädrar i.

Jag var på hembesök igår och personen jag besökte hade något som jag aldrig sett förut. Ett påskris, med bara fjädrar i, men bland de färgglada fjädrarna var där enstaka som var svarta. Först hajade jag till lite, men sedan slogs jag av hur vackert det var. De svarta fjädrarna gjorde att de färgglada fjädrarna lyste mycket starkare och klarare. Och stråket av svärta gav riset en helt annan tyngd och värdighet.

Så här i påsk fokuserar vi gärna på det glada och glättiga. Och det är kanske inte så konstigt att pendeln slår över efter det fokus som var på långfredagen och lidandet förr. Men påsken, som våra liv, måste vara både ock. Påskdagen lyser mycket starkare och klarare om vi går in i långfredagens mörker och smärta först. Och våra liv, som vi gärna filtrerar genom sociala media, så att bara det färgglada blir kvar. Det är inte vi. På riktigt. För så är inte livet. Livet är som ett färgglatt påskris med svarta fjädrar i. Vissa har fler svarta fjädrar, vissa färre. Vissa perioder har vi kanske bara svarta med en stackars färgglad fjäder kvar. Men som den fjädern lyser och sprakar mot allt det svarta! Han som satt på tronen sa: Se, jag gör allting nytt. Då tar han inte bort det svarta. Han tar inte bort sorgen, kampen och det mörka i mitt liv. Men han använder hela mig, även det svarta, för att göra allting nytt. Jag bad aldrig om allt det kämpiga i mitt liv. Men nu när det finns där kan Gud göra något av det.

Det är med tro, hopp och kärlek jag går in i påsken. Det är med tro, hopp och kärlek jag erkänner att de svarta fjädrarna är en del av mitt liv. Och med svärtan som grund kan det färgglada i mitt liv få lysa.

Nu lyfter vi från marken

Bild

wadling-jpg
Vi måste våga prata om det. Allt det där som också tillhör livet. Ångest, sorg, sjukdom, skilsmässor, cancerbesked, utbrändhet eller vad det nu är vi kämpar med. Nu i påsken får vi gå ner i det mörka. Gå genom död till liv.

Ta dig tid att lyssna på den här låten. Fem minuter som på ett fantastiskt sätt sammanfattar livet. Och påsken. Jag lämnar över till Freddie Wadling:

Det kunde vara värre, kan alltid vara värre Tänk på det
Om det är svårt, kan det alltid bliva bättre Tänk på det
Om tåget står still, har det bara stannat till vid en station
Det kommer att bli bra, nu kan det bara bliva bättre tänk på det

Och just som man har vant sig, just som man trott man lärt sig slår det till
Just som man slappnar av, försiktigt slappnar av, slår släggan till
När man med säkerhet i steget, tar steget ut på nåt som inte bär
Man tror att man är säker men säker blir nåt man aldrig är

Nu lyfter vi från marken, nu stiger vi och stiger på håll ser allting enkelt ut ett tag
nu lyfter vi från marken och lutar oss tillbaka, tar dagen som den kommer,
andetag för andetag 

vem vet hur många liv, vem vet hur många släkten, före dig
man känt som du gör nu, man känt precis som du, gör nu
Om nån av dem lagt ner, om någon av dem tröttnat bara en
hade släktet slutat tvärt för länge, länge sen

inget som dem säger om oss är sant, det är inte vi
det där är ingen bild som vi känner igen oss i
vårt liv var inte alls, tänkt som industri och tappar inte lätt all denna tyngd och energi

Nu lyfter vi från marken, som vi alltid velat göra vi som trodde allt var kört, fick bonustid
Vi fick tillbaks från skatten, fick ärva någon vän vi glömt
värmda utav solen vaggade av vinden hållna utav våren, ända in i sommaren

På rymmen!

Bild

IMG_0492

I lördags hade vi kontraktsdagen ”På rymmen” för våra konfirmander i Skytts kontrakt. Nästan 400 ungdomar samlades under ett par intensiva timmar i Trelleborg. Först fick de en fantastisk föreläsning av  Arkan Asaad, som berättade om sin familjs flykt från Irak. Att hålla så många tonåringar trollbundna och knäpptysta i 45 minuter är det inte många som klarar.

på rymmen 2016

IMG_0490

Sedan spelades det upp ett skådespel, början på berättelsen ur bibeln om Onesimus, om slaven som rymmer för att söka upp de kristna. Plötsligt blir alla konfirmanderna slavar som ska bege sig ut i Trelleborg och leta upp bibliska personer som kan ge dem ledtrådar om var de ska hitta Paulus. Under tiden blir de jagade av romerska soldater, och blir de fångade åker de i fängelse där de får sjunga sig fria.

IMG_0495

IMG_0499

En timme senare ringde kyrkklockorna och konfirmanderna samlades i kyrkan. Där spelades den sista delen av berättelsen om Onesimus upp, och sedan firade vi mässa. Vid nattvarden fick de lägga av sina slavbrickor och blev fria människor i kristus.

IMG_0500

Vilka underbara ungdomar vi har, och tillsammans hade vi en rolig och spännande dag!

Några dagar i Stockholm

Bild

Vi stängde helt enkelt ner församlingen ett par dagar, för nu var det dags för oss i personalen att ge oss ut på äventyr. Några dagar i Stockholm var precis vad vi behövde. Dels behövde vi fylla på och bli inspirerade, dels såg vi fram emot att umgås och ha trevligt tillsammans.

IMG_1843

 

IMG_1841

Vi konfererade och diskuterade.

IMG_1839

Åt gott!

6A5EB46B-B8C5-4EA3-B348-E1E393E4218C

Och åkte på studiebesök. Fantastiskt inspirerande var det att besöka Katarina församling. Jag har väl aldrig stött på en församling som är så diakonala i hela sitt tankesätt.

IMG_1870

 

Slutligen lite bilder från Skogskyrkogården där vi blev guidade runt en hel förmiddag.

IMG_1882

IMG_1888

B32434D7-CF0D-40ED-9BE8-CA248E733EEC