Ja, jag är en nojjig människa. Jag erkänner att livet skrämmer mig. Det finns så otroligt mycket som kan gå fel. Hela tiden. Så då borde jag spendera mitt liv under täcket, där jag räknar mina hjärtslag och andetag? Nej, så illa är det som tur är inte. Men man kan säga att det är som i Tintinböckerna. Du vet när Milou tvekar om han ska göra det rätta eller inte. Då dyker det upp en liten ängelversion och en liten djävulversion av honom. De sitter på varsin axel och viskar i hans öra för att övertala honom om att göra just så som de vill.
Jag har en tredje version av mig. Skitungen. Andra kallar det ångest. Den sitter på olika platser hos människor (i mitt fall sitter den i magen) och där viskar den ängsligt: Se upp, akta dig, ojojojoj, nu går det illa.
Det fanns en tid när den här lilla spensliga, bleka versionen av mig fick styra mitt liv. Jag gav den så mycket makt att minsta lilla viskning kontrollerade mig som en docka sprattlar när man drar i trådarna. Jag försökte att inte lyssna, men viskningarna ekade som åskmuller genom min kropp. Så jag sprattlade. Och som ett litet skrattande barn som fått en ny leksak på julafton drog skitungen helt planlöst i trådarna.
Så jag dansade och sprattlade tills jag var helt slut. Då dansade jag och sprattlade lite till. Tills jag tog mitt föräldraansvar och bestämde mig för att nu får det vara nog. Ärligt talat, det brydde han sig inte det minsta om. Så vi har fastnat i en lång segdragen kamp. Men samtal, självinsikt, lite mod och en hel del bearbetning av gammalt skräp har gjort att han nu för en tynande närvaro. Då och då rycker han till, men i stället för att dansa har jag bestämt mig för att ignorera honom. Okej, ibland kan jag inte stå emot och tar en liten svängom på dansgolvet. Men så fort jag upptäcker vad jag gör går jag omedelbart och sätter mig igen.
Ingen liten skitunge ska få bestämma över mitt liv. Det vill jag själv göra. Nu bor han där i min kropp som en liten orklös parasit, och jag kommer förmodligen aldrig att bli riktigt av med honom. Men vet du vad? Så får det vara. För det är inte mitt fel. Jag har aldrig bjudit in honom. En dag fanns han bara där. Och innan jag lärde känna honom valde jag att lita på honom och att vara öppen för en ny vänskap. Kalla det naivt, men jag väljer att vara sådan. Man kan inte leva ett liv bakom murar. Men nu vet jag vad han går för. Så jag har gjort slut. Och som en efterhängsen trånande föredetta vill han inte ge upp. ”Vi kan få det att fungera. Vi är gjorda för varandra. Jag älskar dig!” Mitt svar? Aldrig i livet!