Facebook är för gamlingar!

Bild

facebook

En ny påminnelse om min dödlighet lämnades mig i fredags då därmed tillkännagavs att jag är lastgammal. Jag var i en skolklass med mellanstadiebarn och vi pratade bland annat om hur vissa kände sig som aldrig blir passade på fotbollen. De med vinnarskallar, och som var duktiga på fotboll, ville inte passa de som inte var så duktiga på fotboll. Och det är ju logiskt om man vill maximera sin vinstchans. Men nu är det inte VM, utan en idrottslektion, och då ska man kanske inte alltid spela på resultat.
En tjej sa: ”Jag är inte så bra på fotboll, men hur ska jag kunna bli bättre om jag aldrig får bollen?”
Underbara, kloka lilla tjej!
Så vi fortsatte prata. Jag jämförde det med att håna någon på ett gym som är smal och spinkig. Eller tjock för den delen. Det är ju på gymmet man ska vara om man vill bygga upp sin kropp, eller träna bort några extrakilo.
Vi hade en bra diskussion. Men det var då jag gjorde bort mig. Jag sa att det är en underbar känsla att få vara med. Att känna sig som en i gänget. Och att bli passad på fotbollen är som att få ett ”Like” på Facebook.
Då började de skratta.
Visst, det var inte det klokaste som någonsin sagts, men jag tyckte ändå att jag hade en poäng. Så jag undrade vad som var så kul?
”Det är bara gamlingar som har Facebook!”
Det är nu det blir riktigt pinsamt för mig. För jag, rent spontant, säger:
”Men jag har ju Facebook.”
Och i samma sekund som de orden kom ur min mun förstod jag att jag är gammal. Visst har jag anat att det var så. Men det har liksom aldrig sjunkit in förut.
Så jag tackar för ännu en lektion i livets hårda skola.

Världens två sämsta ursäkter!

Nu när ”Panamadokumenten” släppts och fler och fler människor med makt, ansvar och pengar står och stammar i tv tänker jag på världens två vanligaste och sämsta ursäkter. Många är de barn och ungdomar jag genom åren pratat med om ”hur man är mot varandra”. Och många är de klasser där jag suttit med eleverna och försökt reda ut konflikter.

Det är alltid två ursäkter jag får höra, och båda är lika dåliga och värdelösa. Här kommer dom:

”Det var inte jag som började.”

”Det var inte bara jag.”

Om vi börjar med den sistnämnda så brukar jag ge dom följande fråga. Tre stycken rånar en bank, och två av rånarna hinner smita innan polisen kommer. När polisen tar den tredje, och han säger ”Det var inte bara jag”. Vad är då oddsen för att polisen säger: Jaha, det har du rätt i. Då får du också gå fri!
Den gripne bankrånaren har ju fortfarande rånat en bank, och måste ta ansvar för sina handlingar. Banken är ju inte mindre rånad för att de var flera stycken.

När det gäller den första ursäkten så är den inte logisk. Om jag väljer att göra något fel och elakt mot en människa så är det inte mindre elakt för att någon annan var elak först. Och något som är fel kan inte bli rätt för att någon annan gjorde fel först. Det jag gör fel, och det jag gör som är elakt, är alltid fel och elakt. Och de är mina handlingar som jag måste stå för.

Tyvärr finns inte de här värdelösa ursäkterna bara bland barn och ungdomar, som man ju faktiskt kan ursäkta med att de är omogna och inte har så mycket livserfarenhet. Vi vuxna använder de här ursäkterna hela tiden, även om vi formulerar oss annorlunda.

Det är egentligen väldigt enkelt. Varje sekund har vi ansvar för vad vi gör och säger. Och vi vet vad som är rätt och fel, både enligt lagen och moraliskt. Ändå väljer vi ibland att göra fel. Och det är inte okej. Men det som avgör vilken sorts människa man väljer att vara är om man tar ansvar och står för det man gjort och sagt.