En ny påminnelse om min dödlighet lämnades mig i fredags då därmed tillkännagavs att jag är lastgammal. Jag var i en skolklass med mellanstadiebarn och vi pratade bland annat om hur vissa kände sig som aldrig blir passade på fotbollen. De med vinnarskallar, och som var duktiga på fotboll, ville inte passa de som inte var så duktiga på fotboll. Och det är ju logiskt om man vill maximera sin vinstchans. Men nu är det inte VM, utan en idrottslektion, och då ska man kanske inte alltid spela på resultat.
En tjej sa: ”Jag är inte så bra på fotboll, men hur ska jag kunna bli bättre om jag aldrig får bollen?”
Underbara, kloka lilla tjej!
Så vi fortsatte prata. Jag jämförde det med att håna någon på ett gym som är smal och spinkig. Eller tjock för den delen. Det är ju på gymmet man ska vara om man vill bygga upp sin kropp, eller träna bort några extrakilo.
Vi hade en bra diskussion. Men det var då jag gjorde bort mig. Jag sa att det är en underbar känsla att få vara med. Att känna sig som en i gänget. Och att bli passad på fotbollen är som att få ett ”Like” på Facebook.
Då började de skratta.
Visst, det var inte det klokaste som någonsin sagts, men jag tyckte ändå att jag hade en poäng. Så jag undrade vad som var så kul?
”Det är bara gamlingar som har Facebook!”
Det är nu det blir riktigt pinsamt för mig. För jag, rent spontant, säger:
”Men jag har ju Facebook.”
Och i samma sekund som de orden kom ur min mun förstod jag att jag är gammal. Visst har jag anat att det var så. Men det har liksom aldrig sjunkit in förut.
Så jag tackar för ännu en lektion i livets hårda skola.