Ingen kan tysta mig!

När jag gick i mellanstadiet var jag med i skolkören. Under en repetition, mitt i en sång, avbröt musikläraren oss. Sen sade hon till mig och en kompis att ”antingen mima eller gå härifrån”. Vi gick! Och sedan den dagen tog jag inte en ton. En vuxen hade gjort klart för mig att jag inte kunde sjunga. Så jag var tyst.

Tio år senare gick jag på min första utbildning på en folkhögskola. Varje morgon och kväll var det andakt i kapellet. Jag satt knäpptyst medan de andra sjöng, men det var så tråkigt att inte vara med. Jag älskar ju musik. Vi var inte så många på andakterna, och jag kände alla mycket väl, så jag började fundera på att sjunga med. Dessutom blev jag lite upprorisk och arg. Om nu Gud skapat mig med en så förskräcklig sångröst får han minsann acceptera att jag lovsjunger honom med den. Det är ju inte mitt fel!
Sakta och tyst började jag kraxa med i psalmerna och sångerna. Och inte lät det bra, men vad brydde jag mig om det. Efterhand som tiden gick började jag sjunga starkare och klarare. Mina stämband, som inte tagit en ton på tio år, tränades upp och fick liv.

Jag har ingen aning om vem människan var som betedde sig så fruktansvärt illa mot mig som barn. Men jag önskar att hon kunde sitta i Grönby kyrka på torsdag. Då ska vi ha konsert med Gospelkören, och jag ska sjunga solo i inledningen av en av sångerna. Det är första gången jag sjunger solo inför människor, och det tog 38 år för mig att nå dit. Det skrämmer livet ur mig, men jag tänker göra det. Och jag ska sjunga med inlevelse och attityd. Starkt och rakryggat ska jag sjunga. Och hur det än går kommer jag att vinna. Folk har så mycket åsikter och tycker så mycket men jag tänker aldrig mer lyssna. Hade hon suttit i kyrkan på torsdag skulle jag spänt ögonen i henne och sagt:
”Där fick du! Du klarade inte av att tysta mig!”

Se upp!

Bild

13120759_10153725768499315_1988892967_o

 

Den här bilden på mig togs av en arbetskamrat inför Kristi Himmelsfärdshelgen. Så ironiskt. Jag skulle missa en hel änglakör om de uppenbarade sig på himmelen. Mitt fokus är helt uppenbart inte uppåt. Och inte är det åt sidan eller nedåt heller. Jag missar ju allt omkring mig. Det där som kallas livet.

För länge sedan såg jag en liten tavla på en vägg. Där stod:

”Känns Gud långt borta? Vem tror du det är som flyttat på sig?”

Detta har jag burit med mig alla år. Man kan liksom inte ligga i soffan och titta på TV med chipssmulor på bröstet, och samtidigt vara förbannad på Gud för att han minsann aldrig visar sig. Det är som om jag vägrar ringa mina vänner och samtidigt är arg för att de inte pratar med mig. Det krävs en ansträngning från mig också!

”Be så ska du få, sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas.” (Matt 7:7)

Så tack Daniel för detta foto, för att du skakade om mig. Det gäller att släppa sargen om man vill in i matchen.

Kampen går vidare!

Bild

760

All heder åt Tess Asplund. Den här bilden på hennes mod och civilkurage syns överallt just nu. Men vi får inte glömma:

Kampen för alla människors lika värde utkämpas varje dag. På arbetsplatser, hemma vid matbordet, i fikarum, på gymmet, på skolgårdar,i  idrottsföreningar, på släktkalas, i mataffären, på föräldramötet, i klassrummen. Överallt där vanliga människor som du och jag möts.

Människor säger hemska saker rakt ut utan att skämmas nuförtiden. Saker som ingen skulle sagt för ett eller två år sedan. Kränkande saker som undergräver något så självklart och grundläggande som att alla människor har ett människovärde.

Då kan vi inte vara tysta. Då får vi inte vara rädda. Varje rasistiskt, kvinnofientligt och homofobiskt uttalande måste mötas med ett tydligt ”Jag håller inte med!”. Är vi tysta nu kan det hända att vi aldrig får tillfälle att säga vad vi tycker sen. Den rätten kan tas ifrån oss. Demokratiskt.

 

http://www.expressen.se/nyheter/kvinnan-som-stod-upp-mot-nazisterna/