Ingen kan tysta mig!


När jag gick i mellanstadiet var jag med i skolkören. Under en repetition, mitt i en sång, avbröt musikläraren oss. Sen sade hon till mig och en kompis att ”antingen mima eller gå härifrån”. Vi gick! Och sedan den dagen tog jag inte en ton. En vuxen hade gjort klart för mig att jag inte kunde sjunga. Så jag var tyst.

Tio år senare gick jag på min första utbildning på en folkhögskola. Varje morgon och kväll var det andakt i kapellet. Jag satt knäpptyst medan de andra sjöng, men det var så tråkigt att inte vara med. Jag älskar ju musik. Vi var inte så många på andakterna, och jag kände alla mycket väl, så jag började fundera på att sjunga med. Dessutom blev jag lite upprorisk och arg. Om nu Gud skapat mig med en så förskräcklig sångröst får han minsann acceptera att jag lovsjunger honom med den. Det är ju inte mitt fel!
Sakta och tyst började jag kraxa med i psalmerna och sångerna. Och inte lät det bra, men vad brydde jag mig om det. Efterhand som tiden gick började jag sjunga starkare och klarare. Mina stämband, som inte tagit en ton på tio år, tränades upp och fick liv.

Jag har ingen aning om vem människan var som betedde sig så fruktansvärt illa mot mig som barn. Men jag önskar att hon kunde sitta i Grönby kyrka på torsdag. Då ska vi ha konsert med Gospelkören, och jag ska sjunga solo i inledningen av en av sångerna. Det är första gången jag sjunger solo inför människor, och det tog 38 år för mig att nå dit. Det skrämmer livet ur mig, men jag tänker göra det. Och jag ska sjunga med inlevelse och attityd. Starkt och rakryggat ska jag sjunga. Och hur det än går kommer jag att vinna. Folk har så mycket åsikter och tycker så mycket men jag tänker aldrig mer lyssna. Hade hon suttit i kyrkan på torsdag skulle jag spänt ögonen i henne och sagt:
”Där fick du! Du klarade inte av att tysta mig!”

2 kommentarer

Lena P säger
31 maj 2016 – 04:21

Ja, sjung! Jag har lite samma erfarenheter som du när det gäller sång. Min mamma talade om för mig när jag var liten att jag inte kunde sjunga, så jag tystnade. När jag så äntligen hade börjat våga sjunga med i psalmerna i kyrkan, klantade min särbo till det genom att säga något dumt om min sång. Så jag tystnade igen. Ett helt år. Det lossnade för mig när en präst sa att "det rättar till sig på väg upp". Nu sjunger med i psalmerna igen, men jag sjunger aldrig ensam så att någon hör mig. Bara när jag är ensam i bilen. Men nu ska jag också trotsa min rädsla och gå med i en kör till hösten - om de inte kastar ut mig för att jag inte kan sjunga.

Det var så befriande att höra att du bestämt dig, att du ska sjunga solo. Starkt jobbat och tack för inspirationen! Själv har jag aldrig tänkt som så att jag ska sjunga och säga "Där fick du!", utan jag har bara blivit liten och tyst.

karlekochrespekt svarar
24 september 2017 – 06:48

Tack för dina tankar. Jag misstänkte att jag inte är ensam om detta. Lycka till med sjungandet, och kom ihåg att om de slänger ut dig från kören har du valt fel kör! Allt gott! Jonas

Anna säger
31 maj 2016 – 06:28

Tack för ditt inlägg det värmde långt in i själen!! Jag blev också tillsagd av lärarinnan som barn att vara tyst så man kunde höra mina klasskamraters skönsång. Idag sjunger jag för min egen skull och har hittat tillbaka till modet att våga. Läser själv teologi med förhoppningen om att bli präst och ibland gnager den där sång biten i mig men från och med nu ska jag tänka på ditt inlägg och lägga de gnagande känslorna på hyllan och ta i från tårna på nästa mässa :)!

karlekochrespekt svarar
24 september 2017 – 06:48

Underbart! Kör hårt och lycka till. Allt gott! /Jonas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *