Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!

När livet bränner till

Vi håller på med så mycket meningslösa saker. Vi inbillar oss att en massa oviktiga saker är livsviktiga. Vi samlar på oss och vill ha mer.

Vi tror att vi är rika, men vi missar allt av värde. Det är inte förrän livet bränner till som vi förstår.

Du har kanske en fin bil. En dyr bil med lyx i överflöd. Du är stolt och njuter av att köra runt i den. Absolut inget fel i det. Om du har tur kanske den till och med väcker lite avund hos grannar och vänner. Men mitt i natten, på väg till barnakuten med en krupphostande unge i baksätet, är plötsligt lädersätena och ljudsystemet helt meningslösa.

Kanske springer du omkring med din smartphone och samlar pokémon. Kanske är du stolt och lycklig över hur många du lyckats fånga. Och skulle du glömma ditt lösenord skulle du bli uppriktigt ledsen och förtvivlad över att förlora allt du åstadkommit. Inget fel i det. Det är kul med spel och fantasi. Men att få stöd av en kompis när det är en tuff dag i skolan, en kompis som gör att du slipper känna dig så ensam och utsatt, är värt mycket mer än små digitala hittepåvarelser.

Kanske lever du en stor del av ditt liv försjunken i en smartphone, inloggad på facebook och instagram. Det är där det händer. Det är där du får kickar av uppmärksamheten och likes:en. Inget fel i det, det kan vara både kul och intressant. Du skulle bara skriva färdigt ett inlägg, men när du tryckt på knappen och äntligen höjer blicken igen hittar du inte ditt barn eller barnbarn bland de plaskande barnen i bassängen. I några sekunder kan du inte andas och magen blir till en stor knut. Och plötsligt känns det inte så viktigt att berätta för världen vad du åt till middag.

Kanske far du omkring i världen. Åker längre och längre bort på semester. All inclusive och äventyrsbad. Inget fel i det. Det är spännande att resa och uppleva saker. Men om du så bara för en sekund tvingas oroa dig över din egen eller någon annans hälsa, inser du att det kvittar om du är i New York, Thailand eller på torget i Anderslöv. Huvudsaken är att du är med dina nära och kära.

När du ligger sömnlös i vargtimmen och vrider dig av oro och ångest, då lugnar inte vetskapen om att du prylar och pengar. Då vänder du du dig uppåt och inåt och ropar ”Hjälp mig Gud, var mig nära.” För Gud är kärlek och liv. Och kärlek och liv är det enda som är rikedom i denna värld. Det enda som betyder något. Allt annat är egentligen oviktigt. Men det är inte förrän livet bränner till som vi förstår det.

Varför har vi barnen i källaren?

Bild

image

Varför har vi barnen i källaren? Om jag skulle göra en rundringning till alla församlingar i Sverige och fråga var de har sin barn och ungdomsverksamhet tror jag mer än hälften skulle svara: i källaren.

”Låt de medelålders och gamla komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som en 50-plussare kommer aldrig dit in.” sa ju Jesus. Så självklart tänker vi på dom först när vi bygger och inreder våra församlingshem. Barnen och ungdomarna brukar ju dessutom låta och se konstiga ut så de passar bra nere i källaren.

Ja, jag är lite ironisk just nu. Givetvis har de flesta alldeles fantastiska lokaler för barn och ungdomar, även om de är i källaren, så det är inte det att det skulle vara fel på något sätt. Det är bara lite lustigt att det blivit så. Men jag tror det är nyttigt att man stannar upp ibland och tänker efter varför vissa saker bara är som dom är.

Och det har vi faktiskt gjort. I Anderslövs församling har vi totalrenovererat församlingshemmet. Det är efterlängtat och en stor satsning på framtiden. (Kom gärna på invigningen den 18 september om du är nyfiken). Och vad vi passat på att göra är att flytta barnen och ungdomarna från källaren till upp under takåsarna. Från takfönstren ser man bara himmel (och lite av tornet på Anderslövs kyrka). Barnen är vår framtid och himmelriket tillhör dem, så nu känns det som att de är på rätt plats.