Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.
Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.
I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!