Att sörja är att säga jag älskar dig!

Bild

När vi tänker på sorg tänker vi oftast på den där första känslan. Det gör så fruktansvärt ont att mista någon.

Men när den första smärtan och förtvivlan lagt sig går sorgen över i något annat. Först känns klumpen i magen hela tiden. Sedan känns den bara ibland. Till slut känns den bara när man känner efter. Och det mörka blandas upp av en massa ljusa minnen. Ibland kan vi le för oss själva, eller skratta tillsammans, när vi tänker på den vi mist. Detta är också sorg.

Man behöver inte vara rädd för sorgen. Tvärtom, den kan bli din vän. Det är i sorgen som personen får fortsätta finnas i dina tankar och ditt hjärta. Så ta en minut. Stanna upp och sörj. Tänd ett ljus och besök kyrkogården så här i Allhelgonatid.
Att sörja är att säga jag älskar dig!

#taenminut

Världens bästa arbetslag!

Bild

img_0687

Igår var vi med personalen på Utmaningarnas hus för att svetsa oss samman och ha kul. Då slog det mig att vissa saker tar man för givet. Till och med människor kan man ta för givet. Och ibland blir det aldrig av att man säger det man känner. Så detta inlägg blir en hyllning till mina underbara arbetskamrater i Anderslövs församling. Världens bästa arbetslag!

Jag känner mig alltid trygg, även när jag gör bort mig. Det gör att jag vågar lite mer.

När jag missar eller strular till det får jag aldrig höra att jag är dålig. Jag får höra: ”Det fixar vi. Jag hjälper dig.”

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag skrattat minst en gång.

Vi är olika och inte alltid överens. Men vi lägger inte tid och energi på intriger och skitsnack.

Vi är stolta tillsammans över det vi gör i vår församling. Även det som just jag inte varit direkt involverad i.

Vi har olika titlar, utbildningar och arbetsuppgifter. Men det märks inte när vi är tillsammans.  Vi behövs och är viktiga allihop.

Så tack för att ni finns. Varenda en av er!

personalfoto2016-018

 

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!

När livet bränner till

Vi håller på med så mycket meningslösa saker. Vi inbillar oss att en massa oviktiga saker är livsviktiga. Vi samlar på oss och vill ha mer.

Vi tror att vi är rika, men vi missar allt av värde. Det är inte förrän livet bränner till som vi förstår.

Du har kanske en fin bil. En dyr bil med lyx i överflöd. Du är stolt och njuter av att köra runt i den. Absolut inget fel i det. Om du har tur kanske den till och med väcker lite avund hos grannar och vänner. Men mitt i natten, på väg till barnakuten med en krupphostande unge i baksätet, är plötsligt lädersätena och ljudsystemet helt meningslösa.

Kanske springer du omkring med din smartphone och samlar pokémon. Kanske är du stolt och lycklig över hur många du lyckats fånga. Och skulle du glömma ditt lösenord skulle du bli uppriktigt ledsen och förtvivlad över att förlora allt du åstadkommit. Inget fel i det. Det är kul med spel och fantasi. Men att få stöd av en kompis när det är en tuff dag i skolan, en kompis som gör att du slipper känna dig så ensam och utsatt, är värt mycket mer än små digitala hittepåvarelser.

Kanske lever du en stor del av ditt liv försjunken i en smartphone, inloggad på facebook och instagram. Det är där det händer. Det är där du får kickar av uppmärksamheten och likes:en. Inget fel i det, det kan vara både kul och intressant. Du skulle bara skriva färdigt ett inlägg, men när du tryckt på knappen och äntligen höjer blicken igen hittar du inte ditt barn eller barnbarn bland de plaskande barnen i bassängen. I några sekunder kan du inte andas och magen blir till en stor knut. Och plötsligt känns det inte så viktigt att berätta för världen vad du åt till middag.

Kanske far du omkring i världen. Åker längre och längre bort på semester. All inclusive och äventyrsbad. Inget fel i det. Det är spännande att resa och uppleva saker. Men om du så bara för en sekund tvingas oroa dig över din egen eller någon annans hälsa, inser du att det kvittar om du är i New York, Thailand eller på torget i Anderslöv. Huvudsaken är att du är med dina nära och kära.

När du ligger sömnlös i vargtimmen och vrider dig av oro och ångest, då lugnar inte vetskapen om att du prylar och pengar. Då vänder du du dig uppåt och inåt och ropar ”Hjälp mig Gud, var mig nära.” För Gud är kärlek och liv. Och kärlek och liv är det enda som är rikedom i denna värld. Det enda som betyder något. Allt annat är egentligen oviktigt. Men det är inte förrän livet bränner till som vi förstår det.

Varför har vi barnen i källaren?

Bild

image

Varför har vi barnen i källaren? Om jag skulle göra en rundringning till alla församlingar i Sverige och fråga var de har sin barn och ungdomsverksamhet tror jag mer än hälften skulle svara: i källaren.

”Låt de medelålders och gamla komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som en 50-plussare kommer aldrig dit in.” sa ju Jesus. Så självklart tänker vi på dom först när vi bygger och inreder våra församlingshem. Barnen och ungdomarna brukar ju dessutom låta och se konstiga ut så de passar bra nere i källaren.

Ja, jag är lite ironisk just nu. Givetvis har de flesta alldeles fantastiska lokaler för barn och ungdomar, även om de är i källaren, så det är inte det att det skulle vara fel på något sätt. Det är bara lite lustigt att det blivit så. Men jag tror det är nyttigt att man stannar upp ibland och tänker efter varför vissa saker bara är som dom är.

Och det har vi faktiskt gjort. I Anderslövs församling har vi totalrenovererat församlingshemmet. Det är efterlängtat och en stor satsning på framtiden. (Kom gärna på invigningen den 18 september om du är nyfiken). Och vad vi passat på att göra är att flytta barnen och ungdomarna från källaren till upp under takåsarna. Från takfönstren ser man bara himmel (och lite av tornet på Anderslövs kyrka). Barnen är vår framtid och himmelriket tillhör dem, så nu känns det som att de är på rätt plats.

Kvinnor kan!

Bild

Rio-2016

Jag är för jämställdhet på alla plan. Vi är alla skapade till Guds avbild. Men även om det på många sätt är bättre idag har vi fortfarande långt kvar.

Som pappa till en son och två döttrar har jag själv märkt hur svårt det är. Jag skäms varje gång jag under deras uppväxt kommit på mig själv med att behandla dom olika. När de ramlat och slagit sig har jag sagt ”Upp igen. Det går över” till min son, medan jag till mina döttrar sagt ”Lilla gumman, hur gick det? Kom ska jag blåsa”. Varför? Jag önskar jag hade haft en aning.

Jag vet också att jag tycker det är tufft när några av mina döttrar vill klä ut sig till någon superhjälte, men jag skulle reagera negativt om min son hade velat klä ut sig till prinsessa. Varför? Det är ju inte sådan jag är om jag får tänka efter.

Men jag tröstar mig med, att det faktum att jag uppmärksammar dessa tendenser hos mig själv, är ett litet steg i rätt riktning.

Aldrig har jag njutit så av ett OS som i år. För i år var det kvinnornas OS. Visst, vi hade några män också som tog medaljer. Grattis! Men fokus låg mycket på kvinnornas prestationer. Och det behövs. Dels för de unga tjejer som växer upp nu. De får förebilder och ser att det är möjligt. Dels är det bra för oss män att se att kvinnor kan. Och att det är lika spännande att följa kvinnornas prestationer.

För precis som inom kyrkan, där det fortfarande heter Präst och Kvinnlig Präst i dagligt tal (jag blir så trött), heter det i sportens värld Fotbollslandslaget och Damfotbollslandslaget. Vilket bevisar att vi har långt kvar både inom kyrkan, sporten och samhället i övrigt.

Så tack våra kvinnliga idrottare för alla medaljer och prestationer ni gav oss de senaste veckorna. Det ger hopp för framtiden!

Det är dags att höja blicken från bibeln!

Det finns så mycket vi som kristna borde bli upprörda över. Svält, övergrepp, ojämställdhet, rasism, mobbing, näthat, barnarbete, kvinnovåld, girighet, egoism, miljöförstöring, krig och terrordåd. Bara för att nämna några.

Men vad är det som många kristna upprör sig mest över, och högljutt kämpar emot? Vad är det som jag här på bloggen fått mest respons och kommentarer om?

När människor älskar varandra.

Att människor av samma kön blir förälskade och av kärlek väljer att leva med varandra. Det verkar vara det mest upprörande.

Vi är fria att tro och tolka som vi vill, men nu är det dags att höja blicken från bibeln och se oss omkring. Hur våra uttalanden och handlingar får konsekvenser för människor. Av allt som står i bibeln och händer runt om oss i världen, vad är viktigast för oss som kristna att protestera och kämpa mot? Inte kan det väl vara kärleken?

Sommarkonfirmander

Bild

sommarkonf2016

Det sägs att barnbarn är livets efterrätt. I mitt jobb är sommarkonfirmanderna arbetsårets efterrätt. Efter semestern drar verksamheterna igång för att kulminera till julen med skolavslutningar och gudstjänster. Kort anhämtning och sen drar det igång igen. Kulmen på vårterminen kommer vid påsk och efter det är det konfirmationer och avslutning av verksamheterna.

Men precis innan semestern blir det några underbara veckor med sommarkonfirmanderna.  Solen och värmen gör livet lätt att leva. Det finns inte lika mycket annat som pockar på min uppmärksamhet och semestern ligger runt hörnet. Då kan jag verkligen njuta av dessa goa ungdomar.

Idag var vi på en liften utflykt till Lund för att shoppa biblar, besöka Domkyrkan och äta snabbmat. Det enda negativa är att dessa veckorna brukar gå så himla fort, så jag passar på att njuta av varje dag fram till konfirmationen.

 

Det är i ljuset som mörkret på något sätt går att bära.

Igår höll jag en man i handen medan han dog. Imorgon ska jag ha skolavslutningar med vattenkammade pojkar och flickor i sommarklänningar. Att vara diakon är, precis som livet självt, både jobbigt och underbart.

Visst skulle jag vilja välja bort det mörka och jobbiga. Livet skulle bli så mycket enklare då. Men nu kan vi inte det, och det är bara att gilla läget. Hur tunn man än gör en pannkaka har den två sidor. Så frågan är inte hur vi blir av med den sidan av livet som är mörk och jobbig. Den får vi alltid leva med. Frågan är vad vi gör av alla de dagar av våra liv som är fyllda med ljus och glädje.

Det finns så mycket man kan hänga upp sig på som skymmer ljuset. Problem, bekymmer och krämpor. Men alla dagar vi andas och lever är Guds gåva till oss, och tar vi inte vara på den missar vi livet.

Imorgon tänker jag suga i mig barnens glädje, livsenergi och framtidstro. För det är i det mörkaste mörker man ser ljuset som klarast. Och det är i ljuset som mörkret på något sätt går att bära.