Möte med ett mysterium

Bild

20170404_074107001_iOSSå här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.

En förälders bön

Gud, jag tackar dig för mina barn.

Jag ber dig att de växer upp snabbt och tryggt, så att jag vet att det går bra för dem. Att de hittar kärlek och en plats i livet. Att de klarar att stå på egna ben. Samtidigt hade det varit bra om de växt betydligt saktare. För jag vill ha dem hos mig så länge jag kan. Jag tycker om att de är beroende av mig, och behöver mitt stöd och min hjälp. Jag vill inte sluta med sagan på kvällarna, att hålla handen på väg till affären, och blåsa på sår.

Gud, det hade varit så skönt om jag fått tillbaka min frihet och självständighet. Att någon gång sätta mina intressen först. Att få egentid. Samtidigt vill jag att det dröjer innan den tiden kommer. Hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad ibland älskar jag ett hus fullt med liv, rörelse, gympaväskor, kladdiga smuliga matbord och kompisar.

Gud, jag blir så trött på mina barn. De vill inte att jag tjatar, men de gör precis allt för att få mig dit. Jag snubblar över skor och väskor i hallen. Jag får alltid svaret ”Sen” om jag ber om något. Eller ”Inte nu”, ”Pallar inte” eller ”Varför ska jag…”. Samtidigt är jag så stolt att mitt hjärta brister när de gång på gång visar att de håller på att växa upp till medkännande, begåvade, kloka människor med ett visst mått av hyfs och redighet.

Gud, jag vet att de måste få sina hjärtan krossade. Att de måste bli svikna och besvikna. Att de ibland kommer tappa sugen och känna att hela världen är emot dem. Jag vet att detta är livet och att man växer som människa genom det. Men om vi kunde göra ett undantag för just mina barn hade det varit toppen. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit allt det där så att de slapp. Jag är härdad. Jag har varit med förr. Men jag vet att det inte går. Och jag vet att mitt hjärta ändå kommer att krossas tillsammans med deras. Varenda gång. Så så får det bli.

Jag känner själv att jag svamlar och att denna bön, ärlig som den är, inte är särskilt logisk eller konsekvent. Min viktigaste uppgift som förälder, nu och i framtiden, är att vara där för mina barn. Och det är faktiskt allt jag ber om, Gud. Att få vara där. Amen

Varför har vi barnen i källaren?

Bild

image

Varför har vi barnen i källaren? Om jag skulle göra en rundringning till alla församlingar i Sverige och fråga var de har sin barn och ungdomsverksamhet tror jag mer än hälften skulle svara: i källaren.

”Låt de medelålders och gamla komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som en 50-plussare kommer aldrig dit in.” sa ju Jesus. Så självklart tänker vi på dom först när vi bygger och inreder våra församlingshem. Barnen och ungdomarna brukar ju dessutom låta och se konstiga ut så de passar bra nere i källaren.

Ja, jag är lite ironisk just nu. Givetvis har de flesta alldeles fantastiska lokaler för barn och ungdomar, även om de är i källaren, så det är inte det att det skulle vara fel på något sätt. Det är bara lite lustigt att det blivit så. Men jag tror det är nyttigt att man stannar upp ibland och tänker efter varför vissa saker bara är som dom är.

Och det har vi faktiskt gjort. I Anderslövs församling har vi totalrenovererat församlingshemmet. Det är efterlängtat och en stor satsning på framtiden. (Kom gärna på invigningen den 18 september om du är nyfiken). Och vad vi passat på att göra är att flytta barnen och ungdomarna från källaren till upp under takåsarna. Från takfönstren ser man bara himmel (och lite av tornet på Anderslövs kyrka). Barnen är vår framtid och himmelriket tillhör dem, så nu känns det som att de är på rätt plats.

Månadens låt : Oktober

Sen jag fick barn kan jag inte höra den här låten utan att gråta. Ibland tror jag att kärleken till våra barn är det närmaste vi människor kommer att ana Guds kärlek till oss.

”När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening, bara försvinner
När du känner dig liten, och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här
Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå
Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet”
- Mauro Scocco –