Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul!

Vi satt och drack kaffe på jobbet idag när vi konstaterade att det redan är fredag igen. Hjälp vad fort veckorna går. Ja, hela livet.
”Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul.” sa jag ironiskt för precis så känns det. När ska man få stanna upp och njuta?
Vi har i dagarna planerat vem som tar vilken gudstjänst i jul. Vi har planerat inför konfirmanderna i höst. Vi lever liksom hela tiden i framtiden.

Så nu har jag har börjat ladda inför påsken. Än en gång ska ljuset besegra mörkret och livet vinna över döden. Och i påsken försöker jag hitta inspiration i mitt eget liv.

För samtidigt händer samma sak i naturen. Dagarna blir längre och ljusare. Livet återvänder till våra vintertrötta kroppar.
Då gäller det att leva här och nu. I uppståndelsen!

Tids nog ska mörkret återvända. Men tills dess måste vi ta vara på ljuset. Vi kommer aldrig få stanna upp och njuta. Det är något vi får ta tag i och bestämma oss för att göra. Annars missar vi det där som rusar förbi. Det där som är livet.

Välkommen tillbaka!

Bild

20170309_101038846_iOS

Jag tycker mig ana en väldigt liten försiktig trend. Den senaste tiden har jag hört människor komma in på vår expedition och fråga hur man gör för att bli medlem i Svenska kyrkan. Det handlar bara om ett par stycken, men jag reagerar eftersom det inte är det man brukar höra. Och dessutom fylls jag av en otrolig glädje.
Nyfiken som jag är var jag bara tvungen att fråga en kvinna som fyllde i sin inträdesblankett härom veckan. Varför vill du gå med? Så här svarade hon:

”Jag valde att gå ur svenska kyrkan när jag var 19 år av väldigt personliga skäl. Sedan har åren gått, livets alla skeenden kommer och går utan att man tänker på hur val man gör verkligen påverkar en. När jag flyttade till Anderslöv hände något, för mig magiskt, jag mötte kärlek och passion jag aldrig för känt i någon församling tidigare. Anderslövs församling är så otroligt närvarande och kärleksfull att man alltid känner sig välkommen och sedd – det har gjort mitt val väldigt enkelt, jag är återigen medlem i svenska kyrkan och mycket glad över mitt val och beslut.”

Tack för de fina orden. Och välkommen tillbaka!

En förälders bön

Gud, jag tackar dig för mina barn.

Jag ber dig att de växer upp snabbt och tryggt, så att jag vet att det går bra för dem. Att de hittar kärlek och en plats i livet. Att de klarar att stå på egna ben. Samtidigt hade det varit bra om de växt betydligt saktare. För jag vill ha dem hos mig så länge jag kan. Jag tycker om att de är beroende av mig, och behöver mitt stöd och min hjälp. Jag vill inte sluta med sagan på kvällarna, att hålla handen på väg till affären, och blåsa på sår.

Gud, det hade varit så skönt om jag fått tillbaka min frihet och självständighet. Att någon gång sätta mina intressen först. Att få egentid. Samtidigt vill jag att det dröjer innan den tiden kommer. Hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad ibland älskar jag ett hus fullt med liv, rörelse, gympaväskor, kladdiga smuliga matbord och kompisar.

Gud, jag blir så trött på mina barn. De vill inte att jag tjatar, men de gör precis allt för att få mig dit. Jag snubblar över skor och väskor i hallen. Jag får alltid svaret ”Sen” om jag ber om något. Eller ”Inte nu”, ”Pallar inte” eller ”Varför ska jag…”. Samtidigt är jag så stolt att mitt hjärta brister när de gång på gång visar att de håller på att växa upp till medkännande, begåvade, kloka människor med ett visst mått av hyfs och redighet.

Gud, jag vet att de måste få sina hjärtan krossade. Att de måste bli svikna och besvikna. Att de ibland kommer tappa sugen och känna att hela världen är emot dem. Jag vet att detta är livet och att man växer som människa genom det. Men om vi kunde göra ett undantag för just mina barn hade det varit toppen. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit allt det där så att de slapp. Jag är härdad. Jag har varit med förr. Men jag vet att det inte går. Och jag vet att mitt hjärta ändå kommer att krossas tillsammans med deras. Varenda gång. Så så får det bli.

Jag känner själv att jag svamlar och att denna bön, ärlig som den är, inte är särskilt logisk eller konsekvent. Min viktigaste uppgift som förälder, nu och i framtiden, är att vara där för mina barn. Och det är faktiskt allt jag ber om, Gud. Att få vara där. Amen

Varför har vi barnen i källaren?

Bild

image

Varför har vi barnen i källaren? Om jag skulle göra en rundringning till alla församlingar i Sverige och fråga var de har sin barn och ungdomsverksamhet tror jag mer än hälften skulle svara: i källaren.

”Låt de medelålders och gamla komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som en 50-plussare kommer aldrig dit in.” sa ju Jesus. Så självklart tänker vi på dom först när vi bygger och inreder våra församlingshem. Barnen och ungdomarna brukar ju dessutom låta och se konstiga ut så de passar bra nere i källaren.

Ja, jag är lite ironisk just nu. Givetvis har de flesta alldeles fantastiska lokaler för barn och ungdomar, även om de är i källaren, så det är inte det att det skulle vara fel på något sätt. Det är bara lite lustigt att det blivit så. Men jag tror det är nyttigt att man stannar upp ibland och tänker efter varför vissa saker bara är som dom är.

Och det har vi faktiskt gjort. I Anderslövs församling har vi totalrenovererat församlingshemmet. Det är efterlängtat och en stor satsning på framtiden. (Kom gärna på invigningen den 18 september om du är nyfiken). Och vad vi passat på att göra är att flytta barnen och ungdomarna från källaren till upp under takåsarna. Från takfönstren ser man bara himmel (och lite av tornet på Anderslövs kyrka). Barnen är vår framtid och himmelriket tillhör dem, så nu känns det som att de är på rätt plats.

Empati!

IMG_0017

På Fish Club idag, i gruppen för sjundeklassare, lärde jag dom ett nytt svårt ord. Empati. Förmågan att sätta sig in i en annan människas liv och känslor. Att helt enkelt känna för en annan människa. Att bry sig om andra är ju självklart för de här ungdomarna, men det är svårare att omsätta det i verkligheten. Vi föds med, och uppfostras till, olika förmåga att känna empati. Men som tur är kan man träna upp sin empatiska förmåga. Det är liksom aldrig kört. Precis som man tränar upp sina muskler på ett gym. Det har till och med gjorts försök där man gett förhärdade brottslingar i fängelser husdjur som varit helt beroende av deras kärlek och omsorg för att överleva, för att de ska träna upp sin empatiska förmåga.
Kan man känna empati är det omöjligt att gör någon illa eller stå ut med att en medmänniska i ens närhet far illa.
Politiker pratar om pisaundersökningar och mattelyft. Jag tycker att empati borde vara ett ämne i skolan, likaväl som gympa och matte. Kunskap i all ära, men hur kul är det att vara bra på matte i ett kallt och egoistiskt samhälle?

Silikon eller Dialog?

Diakon är inget lätt ord. I mitt arbete bland barn och ungdomar har jag kallats det mesta. Dialog. Silikon. Oftast präst, faktiskt. Och det är ju inte så konstigt, det där med att jag kallas präst. För gemene man är en människa i frimärksskjorta just en präst.
När man då inte är präst blir folk konfunderade. Då menar jag de vuxna, barn bryr sig inte särskilt.
— Men du ska bli präst så småningom väl?
— Är du någon sorts halvpräst?
Också det underförstådda, som ingen vågar säga:
— Var du för dum för att bli en riktig präst?

Nu är det så att jag råkar vara väldigt stolt över att vara diakon. Det är mitt kall. Jag är inte för dum för att bli präst, jag var klok nog att bli diakon. Och jag är en hel diakon, inte en halv präst. Och jag har aldrig valt bort att bli präst, jag har valt att bli diakon. Med hela mitt hjärta.

Förr irriterade människors okunskap mig. Jag blev kränkt och kände mig förorättad. Och jag försökte förklara och undervisa om vad en diakon är. Men inte idag. Jag har mognat. Om någon frågar:
— Är du präst eller?
Så svarar jag:
— Typ.
För det är inte viktigt att alla människor vet vad en diakon är. Huvudsaken är att jag är trygg i mitt val och mitt kall. Däremot är det viktigt för mig att människor märker vad jag är. I vad jag säger och vad jag gör. Därför blev jag så fantastiskt glad när jag gick över skolgården en dag, på väg till en klass som jag skulle besöka. Då är där en liten kille som stannar upp när han ser mig, och så utbrister han:
— Det är ju du, öh…öh… Kärlek och respekt!
Han mindes inte mitt namn, och inte min yrkestitel. Däremot hade han förstått vad jag pratade om. Och stod för.
Det var med stolta steg jag korsade skolgården den där dagen. Det var då jag mognade och lade all min stolthet åt sidan.
Så därför får den här bloggen heta “Kärlek & Respekt”. Det är ju mitt namn ;o) Och det jag står för!