Have it your way. Eller?

Det är dagen då Jesus återvänder till himmelen. Lärjungarna ser honom försvinna däruppe i det blå.

Jaha.
Det var det det.

Lite förvirrat och generat ser de på varandra. Någon kanske rycker lite tvivlande och förvånat på axlarna. Där åkte han iväg. Och lämnade oss kvar med alla frågor. Vad gör vi nu? Någon blir kanske till och med förbannad. Hytter med näven mot skyn och skriker: ”Kom tillbaka med dig!”

Jesus verkar ganska lugn och förvissad om att detta ska gå bra. Människorna har förstått, säger han till Gud. Jag är inte lika övertygad. Jo, förstått har vi kanske, men gillar vi det vi hört?

Det finns en hamburgerkedja som har som slogan ”Have it your way”. Du får som du vill. Det gillar vi. Jag tror på mitt sätt. Jag har min bild av Gud. Man behöver ju inte tro på allt som står i bibeln.

Nej, men det är ingen buffé där man kan välja och vraka.
Jesus gick här på jorden.
Han gav oss tydliga regler.
Ett tydligt mål. En vision.
Och redskap för att nå dit.
Sen försvann han.

Det borde räcka, tycker man. Jesus verkar iallafall tycka det. Men vi ville något annat. För inte var det ansvar vi ville ha. Det är väl bättre om Gud fixar allt som vi människor ställer till.
Ska man behöva ta ansvar för vad man gör och säger?

Vi tänker bara på oss själva.
Vi söker snabba fixar och kickar.
Vi krigar mot varandra.
Vi förstör vår planet.
Vi slår oss fram på andras bekostnad.
Vi dyrkar våra pengar och prylar.

Det finns till och med människor som lägger skulden för allt detta på Gud. Det är ju väldigt bekvämt.
Hur kan man tro på Gud när människor svälter ihjäl? Ja, inte är det Gud som roffar åt sig på de fattigas bekostnad så att fetma blivit vår nya folksjukdom.

Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket krig och elände i världen? Ja, inte är det Guds händer som håller i vapnen.

Gud har, genom Jesus, gett oss tydliga instruktioner.
Älska varandra. Ta hand om varandra.

Han har gett oss regler. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Älska Gud över allting och din nästa som dig själv.
Döm inte andra. Låt den utan synd kasta första stenen.

Han har gett oss redskap.
Vi finner styrka och visdom i bibeln.
I bönen kan vi hämta kraft.

Så vad är problemet?
Du och jag.
Jesus lämnade oss inte i sticket på Kristi himmelsfärd.
Han sparkade oss ut ur boet, för vi är flygfärdiga.
Så nu är det upp till oss.
Vi väljer vilken värld vi vill leva i.

Ett litet under!

Bild

20170409_141328201_iOS

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

Möte med ett mysterium

Bild

20170404_074107001_iOSSå här veckan innan påsk har dagarna varit fulla av vetgiriga barn med kluriga frågor. Årets Påskvisningar har klarats av och det är alltid lika kul. Och intressant. Och utmanande.

Denna fantastiska berättelse, som jag själv har svårt att riktigt greppa och förstå, ska berättas på en halvtimme, med enkla ord, så att ett barn förstår. Och det är nyttigt för mig. Jag måste skala bort ord som jag normalt slänger mig med. Ord som förlossad, nåd, uppståndelse och passionsdrama. Jag måste lägga mycket av berättelsen åt sidan och fokusera på själva kärnan. Det handlar inte om att fördumma eller förenkla. Det behövs inte för barn är inte korkade. Tvärtom. De har dessutom fortfarande tillgång till en hel värld av fantasi och underverk.
Nej, det handlar om att frigöra den pärla som berättelsen om Jesu död och uppståndelse är. Detta mysterium och underverk som förändrar våra liv i grunden.

Inom mig skalas lager efter lager av och jag får på något sätt återvända till essensen av min tro. Det gör mig gott! Ibland funderar jag på om vi inte alla skulle mått bra av att lägga av allt vuxensvammel. Och ta emot Gud som ett barn.

Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul!

Vi satt och drack kaffe på jobbet idag när vi konstaterade att det redan är fredag igen. Hjälp vad fort veckorna går. Ja, hela livet.
”Håll ut. Det blir det mörkare igen. Snart är det jul.” sa jag ironiskt för precis så känns det. När ska man få stanna upp och njuta?
Vi har i dagarna planerat vem som tar vilken gudstjänst i jul. Vi har planerat inför konfirmanderna i höst. Vi lever liksom hela tiden i framtiden.

Så nu har jag har börjat ladda inför påsken. Än en gång ska ljuset besegra mörkret och livet vinna över döden. Och i påsken försöker jag hitta inspiration i mitt eget liv.

För samtidigt händer samma sak i naturen. Dagarna blir längre och ljusare. Livet återvänder till våra vintertrötta kroppar.
Då gäller det att leva här och nu. I uppståndelsen!

Tids nog ska mörkret återvända. Men tills dess måste vi ta vara på ljuset. Vi kommer aldrig få stanna upp och njuta. Det är något vi får ta tag i och bestämma oss för att göra. Annars missar vi det där som rusar förbi. Det där som är livet.

En förälders bön

Gud, jag tackar dig för mina barn.

Jag ber dig att de växer upp snabbt och tryggt, så att jag vet att det går bra för dem. Att de hittar kärlek och en plats i livet. Att de klarar att stå på egna ben. Samtidigt hade det varit bra om de växt betydligt saktare. För jag vill ha dem hos mig så länge jag kan. Jag tycker om att de är beroende av mig, och behöver mitt stöd och min hjälp. Jag vill inte sluta med sagan på kvällarna, att hålla handen på väg till affären, och blåsa på sår.

Gud, det hade varit så skönt om jag fått tillbaka min frihet och självständighet. Att någon gång sätta mina intressen först. Att få egentid. Samtidigt vill jag att det dröjer innan den tiden kommer. Hur mycket jag än längtar efter stillhet och tystnad ibland älskar jag ett hus fullt med liv, rörelse, gympaväskor, kladdiga smuliga matbord och kompisar.

Gud, jag blir så trött på mina barn. De vill inte att jag tjatar, men de gör precis allt för att få mig dit. Jag snubblar över skor och väskor i hallen. Jag får alltid svaret ”Sen” om jag ber om något. Eller ”Inte nu”, ”Pallar inte” eller ”Varför ska jag…”. Samtidigt är jag så stolt att mitt hjärta brister när de gång på gång visar att de håller på att växa upp till medkännande, begåvade, kloka människor med ett visst mått av hyfs och redighet.

Gud, jag vet att de måste få sina hjärtan krossade. Att de måste bli svikna och besvikna. Att de ibland kommer tappa sugen och känna att hela världen är emot dem. Jag vet att detta är livet och att man växer som människa genom det. Men om vi kunde göra ett undantag för just mina barn hade det varit toppen. Hade jag kunnat hade jag gärna tagit allt det där så att de slapp. Jag är härdad. Jag har varit med förr. Men jag vet att det inte går. Och jag vet att mitt hjärta ändå kommer att krossas tillsammans med deras. Varenda gång. Så så får det bli.

Jag känner själv att jag svamlar och att denna bön, ärlig som den är, inte är särskilt logisk eller konsekvent. Min viktigaste uppgift som förälder, nu och i framtiden, är att vara där för mina barn. Och det är faktiskt allt jag ber om, Gud. Att få vara där. Amen

Kom stjärna klar!

KOM STJÄRNA KLAR

När dagarna blir kortare blir ljuset mera värt.
Vi samlar kraft den korta stund som mörkret ej förtärt.
Men natten som nu sänker sig ska alltid bli till dag.
I varje öga tänds en glimt av hopp om morgondag.
Kom stjärna klar, lys upp vår värld i natt,
skingra skuggorna vart hjärta bär.
Kom stjärna klar, lys upp, lys upp vår värld inatt.
Skuggorna ska skingras.
Kom stjärna klar lys upp vår värld inatt.

När dagarna blir kallare blir värmen av en vän.
Den kraft som tinar frusen själ och ger den liv igen.
Ett barnaskratt, ett ögonkast, det frö som kärlek sår.
Är alla del av livets skatt, en gåva som vi får.
Oändlig nåd, till vår, till våran värld.
Skingrar skuggorna vart hjärta bär.
Kom stjärna klar, lys upp, lys upp vår värld inatt.
Skuggorna ska skingras.
Kom stjärna klar lys upp vår värld inatt.

När dagarna blir färre och tiden den har gått.
Är varje stund en öppen famn, en gåva som jag fått.
Än brinner livets låga klar i hjärtat som jag bär.
För löftet om ett evigt liv den börjar redan här.
Ett litet barn, som kom till vår värld.
Skingrar skuggorna vart hjärta bär.
Kom stjärna klar, lys upp, lys upp vår värld inatt.
Skuggorna ska skingras.
Kom stjärna klar lys upp vår värld inatt.

 

Text: Jonas Wollin
Musik: Peter Svensson

Världens bästa arbetslag!

Bild

img_0687

Igår var vi med personalen på Utmaningarnas hus för att svetsa oss samman och ha kul. Då slog det mig att vissa saker tar man för givet. Till och med människor kan man ta för givet. Och ibland blir det aldrig av att man säger det man känner. Så detta inlägg blir en hyllning till mina underbara arbetskamrater i Anderslövs församling. Världens bästa arbetslag!

Jag känner mig alltid trygg, även när jag gör bort mig. Det gör att jag vågar lite mer.

När jag missar eller strular till det får jag aldrig höra att jag är dålig. Jag får höra: ”Det fixar vi. Jag hjälper dig.”

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag skrattat minst en gång.

Vi är olika och inte alltid överens. Men vi lägger inte tid och energi på intriger och skitsnack.

Vi är stolta tillsammans över det vi gör i vår församling. Även det som just jag inte varit direkt involverad i.

Vi har olika titlar, utbildningar och arbetsuppgifter. Men det märks inte när vi är tillsammans.  Vi behövs och är viktiga allihop.

Så tack för att ni finns. Varenda en av er!

personalfoto2016-018

 

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!

När livet bränner till

Vi håller på med så mycket meningslösa saker. Vi inbillar oss att en massa oviktiga saker är livsviktiga. Vi samlar på oss och vill ha mer.

Vi tror att vi är rika, men vi missar allt av värde. Det är inte förrän livet bränner till som vi förstår.

Du har kanske en fin bil. En dyr bil med lyx i överflöd. Du är stolt och njuter av att köra runt i den. Absolut inget fel i det. Om du har tur kanske den till och med väcker lite avund hos grannar och vänner. Men mitt i natten, på väg till barnakuten med en krupphostande unge i baksätet, är plötsligt lädersätena och ljudsystemet helt meningslösa.

Kanske springer du omkring med din smartphone och samlar pokémon. Kanske är du stolt och lycklig över hur många du lyckats fånga. Och skulle du glömma ditt lösenord skulle du bli uppriktigt ledsen och förtvivlad över att förlora allt du åstadkommit. Inget fel i det. Det är kul med spel och fantasi. Men att få stöd av en kompis när det är en tuff dag i skolan, en kompis som gör att du slipper känna dig så ensam och utsatt, är värt mycket mer än små digitala hittepåvarelser.

Kanske lever du en stor del av ditt liv försjunken i en smartphone, inloggad på facebook och instagram. Det är där det händer. Det är där du får kickar av uppmärksamheten och likes:en. Inget fel i det, det kan vara både kul och intressant. Du skulle bara skriva färdigt ett inlägg, men när du tryckt på knappen och äntligen höjer blicken igen hittar du inte ditt barn eller barnbarn bland de plaskande barnen i bassängen. I några sekunder kan du inte andas och magen blir till en stor knut. Och plötsligt känns det inte så viktigt att berätta för världen vad du åt till middag.

Kanske far du omkring i världen. Åker längre och längre bort på semester. All inclusive och äventyrsbad. Inget fel i det. Det är spännande att resa och uppleva saker. Men om du så bara för en sekund tvingas oroa dig över din egen eller någon annans hälsa, inser du att det kvittar om du är i New York, Thailand eller på torget i Anderslöv. Huvudsaken är att du är med dina nära och kära.

När du ligger sömnlös i vargtimmen och vrider dig av oro och ångest, då lugnar inte vetskapen om att du prylar och pengar. Då vänder du du dig uppåt och inåt och ropar ”Hjälp mig Gud, var mig nära.” För Gud är kärlek och liv. Och kärlek och liv är det enda som är rikedom i denna värld. Det enda som betyder något. Allt annat är egentligen oviktigt. Men det är inte förrän livet bränner till som vi förstår det.

Varför har vi barnen i källaren?

Bild

image

Varför har vi barnen i källaren? Om jag skulle göra en rundringning till alla församlingar i Sverige och fråga var de har sin barn och ungdomsverksamhet tror jag mer än hälften skulle svara: i källaren.

”Låt de medelålders och gamla komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som en 50-plussare kommer aldrig dit in.” sa ju Jesus. Så självklart tänker vi på dom först när vi bygger och inreder våra församlingshem. Barnen och ungdomarna brukar ju dessutom låta och se konstiga ut så de passar bra nere i källaren.

Ja, jag är lite ironisk just nu. Givetvis har de flesta alldeles fantastiska lokaler för barn och ungdomar, även om de är i källaren, så det är inte det att det skulle vara fel på något sätt. Det är bara lite lustigt att det blivit så. Men jag tror det är nyttigt att man stannar upp ibland och tänker efter varför vissa saker bara är som dom är.

Och det har vi faktiskt gjort. I Anderslövs församling har vi totalrenovererat församlingshemmet. Det är efterlängtat och en stor satsning på framtiden. (Kom gärna på invigningen den 18 september om du är nyfiken). Och vad vi passat på att göra är att flytta barnen och ungdomarna från källaren till upp under takåsarna. Från takfönstren ser man bara himmel (och lite av tornet på Anderslövs kyrka). Barnen är vår framtid och himmelriket tillhör dem, så nu känns det som att de är på rätt plats.