Ett litet under!

Bild

20170409_141328201_iOS

Några veckor senare var det pompa och ståt, fullsatt kyrka och konfirmation. Men när den här bilden togs stannade vi upp runt det lilla och enkla. Det var bara vi, de allra närmaste i familjen, en tonåring och ett dop. Och ibland är det i det lilla man anar det stora. Ett dop. Ett ”Ja!”. Ett under.

Helt ovetenskapligt känns det som att trenden vänt. Innan var nästan alla i konfirmandgrupperna döpta. Sedan blev det allt vanligare att några var odöpta i varje grupp. Nu upplever jag det som att dopen kommer allt mer sällan igen. Antingen började fler föräldrar låta döpa sina barn igen för fjorton år sedan. Eller så är det färre odöpta som konfirmerar sig hos oss.

I vilket fall som helst blir jag i hemlighet lite glad varje gång en konfirmand inte är döpt. För då får jag vara med om ett litet under!

En helt vanlig tisdag kl.20.43

Bild

20170214_194926416_iOS

Det är tisdag och Ungdomsgruppen träffas. Det är alla hjärtans dag och lite manfall eftersom folk är halvkrassliga så här mitt i februari. Vad har ett gäng sextonåringar att prata om? En hel del, visar det sig. Detta är inte den häftigaste programpunkten på terminsprogrammet. Vi använder ingen teknik eller några skärmar. Ingen musik dunkar i bakgrunden.

Ändå är det inget tvivel om att detta är kul och viktigt, och tongångarna går stundtals höga. Könsroller, jämställdhet, gymnasieval och om Gud är kille eller tjej avhandlas.

Ibland tror jag att jag i mina möten med människor i alla åldrar tvivlar på, eller underskattar, vad vi i kyrkan är så fantastiskt duktiga på. Att skapa mötesplatser där vi blir sedda och lyssnade på, och får ta plats och vara en del av en gemenskap. Där vi får vara och tycka olika. Där det finns rum för våra innersta tankar och känslor.

Så jag tackar Gud för denna tankeställare, en helt vanlig tisdag.

Det är jag som måste våga tro!

Bild

konflapp

Jag har jobbat med konfirmander i snart 30 år. Varenda år blir jag förvånad och överraskad över hur trevliga och intresserade dom är. Det är som om jag inte vågar tro att det håller. Att Gud, Jesus, gudstjänster och kristendomen kan ge ungdomar något idag. Jag vill att det ska vara så. Men vågar jag tro att det är så? Nej, uppenbarligen inte. Och jag har försökt lista ut varför.

Som man känner sig själv känner man andra. Och fjortisen Jonas tyckte det var kul att bli konfirmerad. Men det var inte Gud som drog, det var vänner och tjejer. Och gott fika. Gudsbiten störde inte mig, men det var inget som direkt intresserade mig. Så på något sätt utgår jag nog från att mina konfirmander är som jag var. Och det är verkligen att underskatta dom.

Förr fanns det fördomar på ett annat sätt. Kyrkan och Gud var mesig. Men dagens ungdomar är ganska nollställda. De har ingen direkt åsikt om Gud och kristendomen. Det kan vara dåligt på det sättet att de inte har några förkunskaper och traditioner med sig när de blir konfirmander. Men det positiva är att de inte bär på en massa negativa fördomar heller. Fördomar som jag förr var tvungen att ta mig igenom innan jag kunde börja nå konfirmanderna.

Förr var det fler som konfirmerade sig. Det sköna med att det är betydligt färre nu är att man slipper alla de där som inte ville. Som var där på grund av traditioner, tvingade av föräldrarna, eller grupptryck (alla andra gjorde ju det).
Det var ofta de som störde och sög energi ur gruppen. Jag glömmer aldrig en kille som kaxigt såg mig i ögonen och sa:
”Du ska ha djä**igt klart för dig att jag bara gör det här för presenterna.”
Då lutade jag mig fram och sa:
”Och du ska ha djä**igt klart för dig att det gjorde jag också. Se hur det gick för mig!” och så pekade jag på min diakonkrage.
Han gick tyst därifrån.

Det här kan vara förklaringar till varför jag är som jag är. Men det är ingen ursäkt. Jag måste sluta bli förvånad varje år och börja tro på riktigt att det håller. Det är det minsta jag kan göra för alla underbara ungdomar som faktiskt väljer att konfirmera sig. För att de vill!

När livet bränner till

Vi håller på med så mycket meningslösa saker. Vi inbillar oss att en massa oviktiga saker är livsviktiga. Vi samlar på oss och vill ha mer.

Vi tror att vi är rika, men vi missar allt av värde. Det är inte förrän livet bränner till som vi förstår.

Du har kanske en fin bil. En dyr bil med lyx i överflöd. Du är stolt och njuter av att köra runt i den. Absolut inget fel i det. Om du har tur kanske den till och med väcker lite avund hos grannar och vänner. Men mitt i natten, på väg till barnakuten med en krupphostande unge i baksätet, är plötsligt lädersätena och ljudsystemet helt meningslösa.

Kanske springer du omkring med din smartphone och samlar pokémon. Kanske är du stolt och lycklig över hur många du lyckats fånga. Och skulle du glömma ditt lösenord skulle du bli uppriktigt ledsen och förtvivlad över att förlora allt du åstadkommit. Inget fel i det. Det är kul med spel och fantasi. Men att få stöd av en kompis när det är en tuff dag i skolan, en kompis som gör att du slipper känna dig så ensam och utsatt, är värt mycket mer än små digitala hittepåvarelser.

Kanske lever du en stor del av ditt liv försjunken i en smartphone, inloggad på facebook och instagram. Det är där det händer. Det är där du får kickar av uppmärksamheten och likes:en. Inget fel i det, det kan vara både kul och intressant. Du skulle bara skriva färdigt ett inlägg, men när du tryckt på knappen och äntligen höjer blicken igen hittar du inte ditt barn eller barnbarn bland de plaskande barnen i bassängen. I några sekunder kan du inte andas och magen blir till en stor knut. Och plötsligt känns det inte så viktigt att berätta för världen vad du åt till middag.

Kanske far du omkring i världen. Åker längre och längre bort på semester. All inclusive och äventyrsbad. Inget fel i det. Det är spännande att resa och uppleva saker. Men om du så bara för en sekund tvingas oroa dig över din egen eller någon annans hälsa, inser du att det kvittar om du är i New York, Thailand eller på torget i Anderslöv. Huvudsaken är att du är med dina nära och kära.

När du ligger sömnlös i vargtimmen och vrider dig av oro och ångest, då lugnar inte vetskapen om att du prylar och pengar. Då vänder du du dig uppåt och inåt och ropar ”Hjälp mig Gud, var mig nära.” För Gud är kärlek och liv. Och kärlek och liv är det enda som är rikedom i denna värld. Det enda som betyder något. Allt annat är egentligen oviktigt. Men det är inte förrän livet bränner till som vi förstår det.

Silikon eller Dialog?

Diakon är inget lätt ord. I mitt arbete bland barn och ungdomar har jag kallats det mesta. Dialog. Silikon. Oftast präst, faktiskt. Och det är ju inte så konstigt, det där med att jag kallas präst. För gemene man är en människa i frimärksskjorta just en präst.
När man då inte är präst blir folk konfunderade. Då menar jag de vuxna, barn bryr sig inte särskilt.
— Men du ska bli präst så småningom väl?
— Är du någon sorts halvpräst?
Också det underförstådda, som ingen vågar säga:
— Var du för dum för att bli en riktig präst?

Nu är det så att jag råkar vara väldigt stolt över att vara diakon. Det är mitt kall. Jag är inte för dum för att bli präst, jag var klok nog att bli diakon. Och jag är en hel diakon, inte en halv präst. Och jag har aldrig valt bort att bli präst, jag har valt att bli diakon. Med hela mitt hjärta.

Förr irriterade människors okunskap mig. Jag blev kränkt och kände mig förorättad. Och jag försökte förklara och undervisa om vad en diakon är. Men inte idag. Jag har mognat. Om någon frågar:
— Är du präst eller?
Så svarar jag:
— Typ.
För det är inte viktigt att alla människor vet vad en diakon är. Huvudsaken är att jag är trygg i mitt val och mitt kall. Däremot är det viktigt för mig att människor märker vad jag är. I vad jag säger och vad jag gör. Därför blev jag så fantastiskt glad när jag gick över skolgården en dag, på väg till en klass som jag skulle besöka. Då är där en liten kille som stannar upp när han ser mig, och så utbrister han:
— Det är ju du, öh…öh… Kärlek och respekt!
Han mindes inte mitt namn, och inte min yrkestitel. Däremot hade han förstått vad jag pratade om. Och stod för.
Det var med stolta steg jag korsade skolgården den där dagen. Det var då jag mognade och lade all min stolthet åt sidan.
Så därför får den här bloggen heta “Kärlek & Respekt”. Det är ju mitt namn ;o) Och det jag står för!