En helt vanlig tisdag kl.20.43

Bild

20170214_194926416_iOS

Det är tisdag och Ungdomsgruppen träffas. Det är alla hjärtans dag och lite manfall eftersom folk är halvkrassliga så här mitt i februari. Vad har ett gäng sextonåringar att prata om? En hel del, visar det sig. Detta är inte den häftigaste programpunkten på terminsprogrammet. Vi använder ingen teknik eller några skärmar. Ingen musik dunkar i bakgrunden.

Ändå är det inget tvivel om att detta är kul och viktigt, och tongångarna går stundtals höga. Könsroller, jämställdhet, gymnasieval och om Gud är kille eller tjej avhandlas.

Ibland tror jag att jag i mina möten med människor i alla åldrar tvivlar på, eller underskattar, vad vi i kyrkan är så fantastiskt duktiga på. Att skapa mötesplatser där vi blir sedda och lyssnade på, och får ta plats och vara en del av en gemenskap. Där vi får vara och tycka olika. Där det finns rum för våra innersta tankar och känslor.

Så jag tackar Gud för denna tankeställare, en helt vanlig tisdag.

Kvinnor kan!

Bild

Rio-2016

Jag är för jämställdhet på alla plan. Vi är alla skapade till Guds avbild. Men även om det på många sätt är bättre idag har vi fortfarande långt kvar.

Som pappa till en son och två döttrar har jag själv märkt hur svårt det är. Jag skäms varje gång jag under deras uppväxt kommit på mig själv med att behandla dom olika. När de ramlat och slagit sig har jag sagt ”Upp igen. Det går över” till min son, medan jag till mina döttrar sagt ”Lilla gumman, hur gick det? Kom ska jag blåsa”. Varför? Jag önskar jag hade haft en aning.

Jag vet också att jag tycker det är tufft när några av mina döttrar vill klä ut sig till någon superhjälte, men jag skulle reagera negativt om min son hade velat klä ut sig till prinsessa. Varför? Det är ju inte sådan jag är om jag får tänka efter.

Men jag tröstar mig med, att det faktum att jag uppmärksammar dessa tendenser hos mig själv, är ett litet steg i rätt riktning.

Aldrig har jag njutit så av ett OS som i år. För i år var det kvinnornas OS. Visst, vi hade några män också som tog medaljer. Grattis! Men fokus låg mycket på kvinnornas prestationer. Och det behövs. Dels för de unga tjejer som växer upp nu. De får förebilder och ser att det är möjligt. Dels är det bra för oss män att se att kvinnor kan. Och att det är lika spännande att följa kvinnornas prestationer.

För precis som inom kyrkan, där det fortfarande heter Präst och Kvinnlig Präst i dagligt tal (jag blir så trött), heter det i sportens värld Fotbollslandslaget och Damfotbollslandslaget. Vilket bevisar att vi har långt kvar både inom kyrkan, sporten och samhället i övrigt.

Så tack våra kvinnliga idrottare för alla medaljer och prestationer ni gav oss de senaste veckorna. Det ger hopp för framtiden!